Stina Jofs: Sagans värld är grym

Plötsligt satt jag upp, i handen papper och penna, en lista skulle färdigställas: nötter, mandlar, vatten, bananer, äpplen, keso, havregryn, smör, salt, potatis. Jag hade vaknat mitt i natten, ensam på en öde ö visade det sig. Hungern grävde hål i magen. Och törsten sedan! Det jag längtade allra mest efter, insåg jag efter gårdagskvällens vinbonanza, var vatten. Kallt och direkt ur kranen, en välsignelse få förunnad.

Drömmens ultimatum malde vidare, trots att jag nu var klarvaken. Tio ingredienser fick det vara, inte fler. Jag behövde visserligen inte tänka på förvaring och sådant praktiskt, upplyste den inre röst som nu satte villkor för de tankar som följt efter en jobbig mardröm. Vi hade läst piratboken, barnbarnets favorit. Jag citerar:

”Den som inte lydde kaptenen lämnades på en öde ö.”

Sagor kan verkligen sätta skräck i en. Och drömmar har sällan någon logik.

Ensam på en öde ö. Vill man över huvud taget leva då? Inga barn, barnbarn, inga vänner? En dag eller två hade jag väl kämpat, men sedan givit upp. Jag skulle dö av sorg insåg jag. Inte hunger.