Stina Jofs: När jag skulle döda en mus

För många år sedan hade jag problem med möss i mitt hus, ett hem som någon händig människa började bygga när 1900-talet var ungt. Med åren har kåken ökat i omfång och modernitet. Jag trivs som fisken i det berömda vattnet, och det gjorde uppenbarligen även mössen för några år sedan. Ibland kunde jag se dem pila mellan skafferi och soppåse, men musfällorna undvek de skickligt. När jag en dag hittade en mus vilande med kinden mot tunnbrödet fick jag nog.

– Det är mitt jävla bröd! skrek jag och slog efter den nyvaknade gnagaren. Inte hjälpte det heller att jag ganska upprört informerade musen om vilka kostnader detta hem var förknippat med:

– Jag har installerat bergvärme för hundratusentals kronor, köpt nya hängrännor, gapade jag mot hålet musen hade försvunnit in i. Tre barn bor här och du har mage att käka upp vårt frukostbröd! Var är solidariteten med en ensamstående mor?

Några veckor senare klev jag in i köket, luckan till diskmaskinen var öppen. På övre hyllan satt en mus och myste. Jag möter ofta den nya dagen glad, men den här gången brann huvudet på mig. ”Musfälla som musfälla. Nu ska den jäveln bada”, tänkte jag och slog igen luckan.

Till mitt försvar kan sägas att jag ändå hade sinnesnärvaro att inte hälla i diskmedel. Dessutom valde jag det korta programmet.

Det var dödsångesten förstås.