Stina Jofs: Med åren kom gröten

Jag vet vad du tänker. Att efter ovanstående rubrik följer en deprimerande drapa om begynnande glömska, en förvirrad text från en grötig hjärna hos en redaktör som gubevars tituleras senior. Visserligen blandade jag tidigt ihop barnens namn och värre var nog att jag ibland kallade dem Haddock efter hunden, men numera är jycken död så det händer alltmer sällan. Nej, den här texten handlar om att jag kommit till insikt. Om vad? Att gröt är svaret på precis allt. Det visste redan vikingarna som glufsade i sig vattgröt, bjuggröt och ystegröt och nu vet även jag. Insikten mina vänner, står i paritet med den händelse som följdes av orden One small step for man, one giant leap for mankind. Att gå från minnet av barndomens grå sörja till att 50 år senare längta efter dagens tallrik med havregryn, mjölk, vatten, salt, lingonsylt och lite knaprig müsli på toppen. Kan det bli godare, bättre för mage och plånbok?