Stina Jofs: Kan ingen säga åt mig att sluta skriva?!

Nu skriver jag mitt hundrade kåseri. Du kan hävda att det är hundra för många, vissa dagar är jag dessvärre beredd att hålla med.
Hundra – hur gick det till?

En tanke smyger sig in: Har jag haft så konflikträdda chefer att de helt enkelt inte vågat ta det där jobbiga samtalet om att lägga ner? Eller ännu värre. Ett långt tag var jag ju själv chef. Tänk dig det utvecklingssamtalet:

”Stina, jag tycker att du har utvecklats fantastiskt som skribent. Du borde få högre lön, tjänstebil, medalj från kungen!”. ”Och du Stina”, svarar jag mig själv, ”har utvecklats fantastiskt som chef, du vågar verkligen satsa på de rätta korten.”

Det är klart att det inte blir något stopp på eländet då. När man står inför ett jubileum vaknar känslor av tvivel. Borde göra det i alla fall. Hundra texter à 3 000 tecken inklusive mellanslag … Ett snabbt överslag ger vid handen att jag har producerat minst 300 000 tecken bara genom att skriva krönikor. Ja, du har rätt att ställa dig frågan – är det en dryg kvarts miljon för många? Jag borde fråga samma sak.

Tänk om någon med förnuftet i behåll skulle sitta som jag, räkna och fundera, summera ett kåseriliv, för att sedan ringa upp:

– Stina, tycker du att du har åstadkommit något av värde?

– Värde?

– Ja, som fred på jorden till exempel?

– Fred?

– Stina! Du har en synnerligen irriterande vana att upprepa allt jag säger.

– Jag har kanske inte nått ända fram när det gäller världsfred, men jag har i alla fall försökt att förmedla en humanistisk människosyn.

– Humanistisk, på vilket vis?

– Ja … vänligt reflekterande.

– Vem som helst kan väl gå omkring och reflektera vänligt, i alla fall om man har det så bra som du. Proppmätt är ordet! Har något du skrivit lett till verklig förändring? Om inte fred på jorden så en bättre djurskyddslag, större insikter kring existentiella frågor, tankar som gjort världen lite ljusare? Klimatet?

– Jag måste tänka …

– 300 000 tecken motsvarar ju en mindre bok!

– Men tyckte du inte att jag röt till när det gällde väntetiderna på SAS?

– Tyvärr delar jag inte din uppfattning.

– Men humorn då? En del läsare verkar få sig ett gott skratt … inte varje gång förstås … Finns det inte undersökningar på att ett gott skratt förlänger livet?

– Du är inte rolig, rent objektivt. Och skulle det någon gång glimra till har du ju snott idén.

– Snott?

– Stina, skärpning! Är det så här du har fått ihop 300 000 tecken, genom att upprepa vartenda ord? Ta kåseriet om annonsen, ”Äldre dam eller herrcykel köpes.”

– Stal? Jag utvecklade resonemanget… Skrev om det där lilla strecket som förändrar allt.

– Äh! Du har helt enkelt inte det britterna kallar ”wit”, en udd som både biter och smeker. Hundra kåserier är inte bara ett personligt haveri utan också ett tecken på bristande ledarskap. Styrelsen borde avgå! Jag ska skriva till högsta hönset, vi måste få ett slut på detta … till sist.

– Avdelningen heter så. ”Till sist", alltså.

– Bara en sån sak! Det borde väl markera något jävla slut? Men du… du bara mal på om din döda hund och fåglar och flottning och …

Det blir tyst i luren.

–Hallå? Hallå?

Lika bra att lägga på.

Lika bra att sätta punkt. 

P.S. Om chefen och andra högre makter vill, ses vi nog ändå snart igen. D.S.