Stina Jofs: ”Jag har misslyckats med det mesta när det kommer till nål och tråd”

Jag kan inte annat än hålla med Lao Tse, som redan på 500-talet f. Kr. lär ha sagt att ”en skicklig skräddare klipper lite”. Nu råder visserligen tveksamheter kring den man som sägs ha grundat daoismen – fanns han över huvud taget? – men ordspråket är väl bra?

Tyg var kostsamt under den tid Lao Tse tros ha levat, en skräddare som kunde planera väl och därmed slippa en massa småbitar sparade förstås pengar. Det gäller fortfarande.

Jag, som fick körkort för symaskin i lågstadiet, lärde mig tidigt att sticka och har gått en grundkurs i vävning, och räknade mig till handens folk ända till den dag då jag bestämde mig för att lägga upp ett par nyinköpta (och dessvärre rejält dyra) byxor. Tio centimeter skulle bort, jag mätte, klippte, nålade, fållade vänsterbenet. Dags för nästa: tio centimeter även där (benen är korta, men turligt nog lika korta), mätte, klippte, nålade, fållade. Känslan när man har klarat något själv är oöverträffad, inte sant?

Efter en lång och lycklig utandning ställde jag mig framför spegeln. Det ena byxbenet slutade strax under knät, det andra var lika långt som innan jag hade börjat mitt fållande. Jag hade i brådskan lagt upp samma byxben två gånger.
”Lat skräddare syr långa stygn” heter det. Även det ordspråket är jag dessvärre bekant med.

Jag börjar alltid noggrant, syr smått och vackert, kanske visslar en liten trudelutt under tiden. Efter en halvtimme sitter jag tyst, sammanbiten, stygnen blir allt längre. Tålamodet tar slut allt för tidigt – som vanligt får jag väl tillägga. Det är en tristess som verkligen känns, fötterna kliar, magen kurrar, nålen är inte längre min vän. Och den förbannade tråden, varför ska den alltid trassla? Till slut ger jag upp.

Jag har använt säkerhetsnålar när knappar trillat ur, limmat kjolfållar strax innan fester, använt häftklammer till döttrarnas lucianattlinnen. En av dem fick bokstavligen en spik i foten. Tur då att de sjöng den mäktiga ”Hosianna, Davids son”, dotterns skrik hördes inte.

Du ser, jag är en ganska dålig slöjdare, ibland till och med en dålig mor.

Vad uttrycket ”Dålig sax ger skevmynt skräddare” betyder? Ingen aning. Slinter man, klipper sig i munnen? Eller är det så tungt att klippa med en slö sax att man får ta i så att man grinar illa? Som sagt, ingen aning. Ett vet jag dock, skevmynt eller inte, jag har misslyckats med det mesta när det kommer till nål och tråd.

Min son däremot, är en handens och handlingens man, begåvningen kommer som alla förstår inte från mig. Han slöjdar som far sin, syr, kan till och med sticka. En gång när han besökte mina gamla föräldrar råkade jag också vara där. Sonen hoppade ur bilen, på kroppen ett par slitna jeans, oknutna skor och håret som ett enda burr av svart. Men tröjan! De finaste korsstygn i två rader, glada färger mot skinande vit bomull.

Min mamma sade när hon tittade ut genom köksfönstret:

”Nämen, kan ungen brodera också?”

”Jajamensan”, svarade jag stolt utan att egentligen veta. ”Den grabben kan allt.”

”Men vad står det egentligen?”, frågade min då 89-årige far när barnbarnet dansade in genom ytterdörren, armarna utsträckta inför den kram som han visste väntade.

Vad det stod?

Sonen spände ut bröstet så att korsstygnen dansade:

”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem.”