Stina Jofs: I väntan på – vad då?

Hur ofta hör man inte någon suckande säga, gärna med blicken fäst i fjärran: ”Människan föds ensam och dör ensam.” Det finns en del varianter, de flesta längre och trassligare. Meningen syftar väl på något slags existentiell ensamhet, men den retar mig likafullt. Är det något vi inte gör så är det väl att födas ensamma? Så länge inget barn avlas, blir till människa i ett laboratorium och lyfts ut till livet av robotarmar måste vi väl ändå medge att någonstans i barnets absoluta närhet borde det finnas en mamma? Det kan vi inte ta ifrån den havande kvinnan. Har ungen tur är dessutom rummet fullt av andra människor. Har ungen ännu mera tur föds den i ett land där det finns en chans att överleva.

Värre än att födas ensam måste väl vara att föda ensam? Jag tänker på unga flickor och kvinnor som i rädsla, smärta och skam föder utan någon bredvid sig. Patriarkat, religion och traditioner gör dessa kvinnor till de ensammaste i världen – och det är verkligen inte mödrarna som ska skämmas. Under 1960-talet var den svenska lagstiftningen så sträng att svenskor for till Polen för att genomföra en abort. I dag är det tvärtom, polskor som inte har rätt att bestämma över sin egen kropp beger sig till andra länder för att slippa riskera livet i klåpares händer. De nya vindarna i USA kommer att göra än fler kvinnor ensamma, tro mig. ”Den som föder ensam riskerar att dö ensam”, skulle kunna vara en variant på inledningens välkända, men i mitt tycke obegripliga citat.