Riksbankschefen Stefan Ingves spelar en av huvudrollerna när rädslan för Coronaviruset lamslår stora delar av vårt samhälle och skakar ekonomin i grunden. Vi har träffat mannen som håller i styråran i den lilla båten på den stora, mörka oceanen.

Tre ting finns i väntrummet innanför säkerhetsspärren: en brandspruta i koppar med ”Riksbanken” ingraverat, ett exemplar av Dagens Industri samt en flaska handsprit.

Ungefär det man behöver i coronatider på institutionen som har upprätthållit det ekonomiska smittskyddet sedan 1668.

Chef sedan 2006 är Stefan Ingves. Om han sitter kvar tills mandatet går ut 2023 blir han den näst uthålligaste riksbankschefen på över ett sekel.
– Per Åsbrink satt längre, säger Stefan Ingves blygsamt. (Åsbrink chefade 1955–1973)

Att utrustningen är spartansk i väntrummet saknar förstås betydelse. I huset finns cirka 340 medarbetare, varav 70 doktorer i nationalekonomi, som tillsammans med Stefan Ingves och hans fem kollegor i Riksbankens direktion har till uppgift att hålla inflationen i landet på 2 procent. Om priserna ökar för mycket får Sverige svårt att konkurrera med utlandet. Om prisökningarna är för små har ekonomin inte tillräcklig gnista, fart, geist, forza – eller sisu, vilket är finska för seg uthållighet och segervilja.
Stefan Ingves är född i Finland. Svenskfinland. Vi kommer till det.

När Tidningen Vi hälsar på i riksbankschefens stora arbetsrum på hemlig position i diabasklossen vid Brunkebergstorg i Stockholm har Financial Times just skrivit att hela världen står och undrar ”med intensiv fascination” hur det svenska experimentet ska falla ut. I december höjde Riksbanken räntan till noll efter nästan fem år med minusränta. Under dessa år har svenskarna bolånat som tokiga. I kombination med en ständigt förvärrad bostadsbrist har de hus och bostadsrätter som köpts stigit i värde till höjder man får nackspärr av att titta på, och förmögenhetsskillnaderna har ökat kraftigt. Värdet på den svenska kronan har samtidigt fallit. Det bekymrar industrier som inte tillverkar svenska basvaror som stål och pappersmassa, utan saker fulla med importerade komponenter som då blir dyra att köpa in.

Kritiken har haglat. Att lågräntepolitiken kom för sent. Att minusräntan pågick för länge. Att nu, när konjunkturen försämras, så höjs räntan? Men Stefan Ingves tar kritiken lugnt.

– Om man inte klarar av kritik är det svårt att ha det här jobbet.

Läser du allt som skrivs?
– Nej.

Ni ekonomer tittar på samma verklighet. Hur kan ni då komma till så olika slutsatser?
– Man kan alltid beskriva verkligheten på olika sätt. Glaset är halvtomt eller halvfullt. Till det kan man lägga att i en osäker värld vet man ändå aldrig vart vi är på väg. En extra krydda i tillvaron är att den svenska ekonomin är väldigt, väldigt öppen. Som nation är vi extremt beroende av det som sker i omvärlden och vi styr ingenting av det. Utan det kommer farande.

Det ska tilläggas att Stefan Ingves är djupt bekymrad över hushållens stora skulder. Men räntan är hans enda vapen och inflationsmålet två procent hans enda uppgift. Det är andra som förfogar över styrmedel som amorteringskrav för hushåll som lånar pengar och kapitaltäckningskrav för bankerna. Åtgärder som hade vidtagits ”snabbare och förmodligen skarpare” om Riksbanken hade fått bestämma. Dessutom, som en rak smocka till politikerna, säger Stefan Ingves:

– Viljan och förmågan att göra något åt den svenska bostadsmarknaden, den saknas.

Riksbanken är självständig från regeringen. Så vem är han då, mannen som inte ens finansministern kan – ja, här kommer det – styra? Och vad driver honom själv?

”Det är väldigt viktigt att det kommer fram att han verkligen inte styrs av pengar”, säger flera tidigare medarbetare. ”Klassisk statstjänsteman”, säger någon. ”Envis.”

En anekdot förtäljer hur det var när Stefan Ingves tillsammans med dåvarande finansministern Anders Borg fastnade i Spanien på grund av askmolnet 2010. Ambassaden lyckades fixa två minibussar. Finansministern med entourage, sägs det, tog den ena bussen, åt chips och tittade på film genom Europa, med nedslag på trevliga gourmetkrogar. I Stefan Ingves buss förekom inga chips, ingen film och riksbankschefen stod själv för underhållningen.

Förmågan att berätta ingår i själva verket i hans arbetsbeskrivning.

– I den här världen är alla väldigt välutbildade och välartikulerade, men en del av mitt jobb är att översätta de här sirliga, långa, väldigt precisa meningarna och göra om dem till något som andra kan förstå. Förr gällde det skrivna ordet. Men i dag är allt mer fångat av ljud och bild. Även om det inte är min yrkesroll så får man göra om sig själv till något sorts estradör, säger Stefan Ingves.

En återkommande bild i intervjuer med riksbankschefen är den lilla, lilla båten som guppar på ytan av ett världshav. Inget land i sikte. Oändliga djup under. Inte så att Stefan Ingves säger ”båt”. Men det är den som frammanas när han pratar om ”styråran”, alltså räntan. För till skillnad från politiker, som ofta talar om hur mycket kontroll de har, pratar Stefan Ingves ständigt om motsatsen.

– I vår typ av samhälle och demokrati finns det en önskan att någon ”har hand om det”. Och styrförmågan finns, men den är inte så total som man föreställer sig. Där jag växte upp brukade vi säga att vi inte blir rika genom att hugga ved eller tvätta skjortor åt varandra. Du måste producera något som någon utanför vill ha, och då är du beroende av världen.

”Där jag växte upp” är det lilla samhället Närpes i Österbotten, åtta mil söder om Vasa.

Hur var det?
– Det var landsort, det var 60-tal. Emigrationen var mycket stor. Halva klassen flyttade direkt till Sverige eller Amerika efter skolan. 95 procent av befolkningen i Närpes var svenskspråkig, så om man tog bussen till närmaste stad var det nästan som att åka utomlands. Närpesdialekten är den äldsta nordiska dialekten som fortfarande brukas. Jag skulle kunna prata med Gustav Vasa!

Hur såg man på Sverige?
– Stort. Rikt. Det var där framtiden fanns, eller för att använda ett gammeldags ord som folk verkar missa nu för tiden, det var där utkomstmöjligheten fanns. I dag verkar folk tro att ”utkomst” betyder slutresultat.

Det gör det inte. Det betyder levebröd.

Stefan Ingves beskriver stämningen.

– Hela idén var ”framåt”. Att få upp levnadsstandarden. Antingen så att det blev bättre där man var, eller bättre för att man åkte någon annanstans. Väldigt många tyckte att det var bättre att åka någon annanstans, och jag var en av dem.

Stefan Ingves pappa Nils-Anders var bankdirektör och familjen bodde i en tjänstebostad vägg i vägg med banken. En generation tidigare, på 20-talet, hade Stefan Ingves farfar varit med om att öppna en lokal andelsbank.

Mycket litet i Stefan Ingves tal skvallrar om barndomen i Svenskfinland. Nästan bara tje-ljuden (be honom säga 2020 till exempel). Men det är en hel värld som öppnar sig när man vet. Och det går nästan inte att komma längre från stojet och bolånekarusellerna i svenska storstäder i dag. Det var i Österbotten som Finlands självständighetskamp började för hundra år sedan. Det blev inbördeskrig och längre fram ytterligare fyra krig – Frändefolkskrigen, Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget – och det drar en sky över Stefan Ingves ansikte när jag tar upp det.

– Alla i min föräldrageneration deltog i krigen. Min pappa slutade skolan när han var 16 och slogs efter det. Min mamma var luftvärnslotta. Min farbror var kulspruteskytt i både Vinterkriget och Fortsättningskriget. Min morbror var officer. Och ytterligare en generation bakåt så var alla med i självständighetskampen på den vita sidan. Det är inget speciellt med vår släkt, så var det med alla.

Som om han väntade sig invändningar fortsätter han:

– Man måste föreställa sig hur det var, för över hundra år sedan. Nästan tusen år av självägande bönder och fiskare, sedan ska de, med tsarväldet, bli ryssar. Det går inte. Det är en omöjlighet.

Finland hörde till Sverige i 600 år och blev därpå ryskt storfurstendöme mellan 1809 och 1917, då ryska revolutionen hotade att göra Finland sovjetiskt. I december 1917 förklarade sig Finland självständigt.

– När jag var barn talade ingen om de här sakerna, säger Stefan Ingves.

– Det är sånt jag fick läsa mig till som vuxen. Alla äldre hade levt i den världen och visste hur den såg ut och hade inte intresse eller lust att prata om det över huvud taget. Det är liksom icke-existerande.

Flashforward till Stockholm i början av 1970-talet. Rekordåren börjar ebba ut, även om ingen ännu vet om det. En ny ungdomskultur har uppstått och Alexandra Charles har öppnat sitt berömda diskotek med Studio 54 i New York som förebild. Stefan Ingves är i stan, han går på Handelshögskolan.

Gick du på Alexandra’s? Eller vad gjorde man i Stockholm i början av 70-talet?
– Jag gjorde det absolut inte. Jag jobbade på Vikinglinjen, för då behövde jag inte ta så stora studielån. Jag jobbade för det mesta på ett eller annat sätt. Men framför allt så studerade jag intensivt. Så såna där konstiga begrepp som networking fanns inte i min tankevärld över huvud taget.

Men sin fru träffade han i alla fall, halvamerikanska Deborah. De gifte sig 1978 och fick tre barn. En av döttrarna föddes med funktionshinder och Stefan Ingves beskriver det som alla familjer i den situationen kan känna igen sig i. Svårigheten att över huvud taget fatta vad som har hänt. Vänja sig vid tanken och försöka hantera den. Därefter, turerna fram och tillbaka i vårdapparaten.

– Till slut kom vi fram till att hon skulle få det bra hos antroposoferna i Järna, säger Stefan Ingves.

– Många har synpunkter kring vad antroposoferna gör, men de har funnits där sedan 30-talet och det klarar man inte om man inte har en idé om vad man gör, både praktiskt och ekonomiskt. De drivs av en djupt mänsklig och väldigt tilltalande tanke, att alla människor klarar av att göra något. I stället för att börja i andra änden och fråga vad någon inte klarar av.

Någon sa till mig att du har ägnat nästan all tid utanför jobbet åt familjen.
– Det ligger säkert någonting i det. Jag har inte funderat så mycket på det.

Bankbanan var det inget av barnen som valde. En är läkare, en är vd för ett livsmedelsföretag och en är hos antroposoferna.

Med spröd klang slår klockan i riksbankschefens rum. Ja, där står faktiskt ett gammaldags golvur, ett av få riktigt gamla föremål i huset, där inte mycket har förändrats sedan 1976 då det hela designades av Peter Celsing. På så vis är Riksbankshuset en tidskapsel från ett år då många fortfarande trodde att allt, precis allt, var möjligt.

Men på hösten det året föll Sverige huvudstupa in i den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. 1976 var Stefan Ingves fortfarande student. Men nästa gång allt brakade samman fanns han på plats – 1992. Året med 500 procents ränta, skenande arbetslöshet och bankkris, glömt av ingen som var med.

Året 1992 fick 1976 att se ut som en picknick. På finansdepartementet var den 39-årige småbarns-pappan Stefan Ingves chef för finansmarknadsavdelningen – där just bankerna låg under mikroskopet.

Hur påverkade krisen dig?
– En aspekt är att när man dras in i den typen av skeenden så hamnar man förr eller senare i beslutssituationer där man måste bestämma sig för om man både förståndsmässigt och kroppsligen ska ta till det yttersta som man förmår.

Kroppsligen?
– Ja. Därför att krishantering har den egenskapen att vissa klarar av det och andra klarar inte av det. Och innan man har sysslat med krishantering så går det inte att veta.

Det låter som en upptäckt hos dig själv?
– Ja, det här är ju inget man planerar. Det är något som händer och då lever man med det. Någonstans under processen förstår man att hela landets väl och ve står på spel. Och då känner man närmast fysiskt, eller ser, hur tunt det är. Hur få personer det hänger på för att göra det rätta.

Under krisen blev Stefan Ingves utnämnd till generaldirektör för Bankstödsnämnden som tog över ansvaret för de mest eländiga bitarna av de krisande bankerna. ”Bankakuten” kallades den i folkmun.

– Det var ju inget som jag såg framför mig när jag började jobba på Finansdepartementet. Men efter en massa turer var det jag som fanns kvar.

– Ett sånt jobb tar man inte för att det är roligt. Eller för någon karriär. Man gör det för att det ska göras. Punkt. När man jobbar åt staten så finns det tillfällen i livet när någon måste stå där. Ungefär som Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner. ”Fänrik Ståls sägner” är ett diktverk av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg (1804–1877). Dikterna handlar om Finska kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809. I en av de mest berömda passagerna skildras hur soldaten Sven Dufva ensam försvarar en bro mot framryckande ryssar. Dufva har blivit en symbol för plikttrogenhet och mod. Det måste bara göras, och då gör man så gott man kan.

– En lärdom var att om man ställer sig där och pekar och säger ”Åt det hållet!” så lyssnar de flesta och tror att det är rätt. Även om man själv inte vet. För man kan aldrig veta.

Det blev rätt. Det blev så till den milda grad rätt att Stefan Ingves under många år fick åka världen runt och berätta om den ovanliga räddningsaktionen. Med tiden blev den en legend, och när finanskrisen utbröt i USA 2008 bestormades den nyvalde presidenten Barack Obama med rådet ”Gör som Sverige gjorde 1992!”.

Vilket var lätt sagt men i praktiken omöjligt. USA hade hundratals banker, ”Sverige hade typ fem”, konstaterade Obama.
Finanskrisen 2008 handlade inte om Sverige utan om det globala finanssystemet. Men världen var nu så sammanknypplad att ingen kom undan.

Möjligen satt Ödet fortfarande och läste Fänrik Ståls sägner. För riksbankschef sedan två år var Stefan Ingves.

– Det var en slump att jag råkade vara här då. Precis som jag hade kommit gående i korridoren på Finansdepartementet när ekonomin föll isär 1992.

Vad tänkte du?
– Tänk vad konstigt att jag råkar stå här igen.

Stefan Ingves hade vid det laget hunnit vara med om fler räddningsaktioner. Mellan 1999 och 2005 hade Internationella Valutafonden (IMF) skickat runt honom till länder som Thailand, Indonesien, Turkiet, Brasilien och Argentina för att hjälpa dem att få rätsida på sina ekonomier.

Herrn som satt på andra sidan bordet, från krisländerna sett, kunde emellanåt göra dem, länderna alltså, vansinniga. Stefan Ingves sa nej. Om de inte gjorde som han sa.

– Ofta börjar de här processerna med självförnekelse: ”Vi har inget problem. Det löser sig, bara vi får lite pengar utan villkor.”

Man vet vilket känslomässigt flöde som de måste gå igenom. Man säger: ”Du förstår, ingenting är gratis här i världen. Om ni vill låna så här mycket i morgon så måste ni göra det här och det här nu. Gör ni inte det så får ni inte låna några pengar.” Då blir de ibland ännu argare. Till sist förstår de och accepterar.

Under finanskrisen 2008 drabbas de baltiska länderna, med svenska banker som tunga spelare. En dag ringer Ilmārs Rimšēvičs, centralbankschef i Lettland, till Stefan Ingves. Han ber Sverige om hjälp. Ett lån.

Inget tvingar egentligen Sverige att hjälpa till. Naturligtvis inte sånt som att Riga var Sveriges största stad 1621 och att Lettland ingick i Sverige under 88 år. Eller att den unga demokratin Lettland bara är 17 år gammal och nu riskerar att ha en våldsam devalvering som enda väg ut ur sina problem.

– Det var en win-win, säger Stefan Ingves.

– Visst hade Lettland kunnat gå överstyr och svenska banker hade kanske klarat sig ändå. Men vi fattade beslutet att det vore billigare och dessutom bättre för Lettland om vi gav oss in i manövern.

Idealism?

Han värjer sig.

– Ja, men … Sverige har deltagit i internationella sammanhang mycket länge. Då kan man kalla det idealism, men man kan också se det som ett försäkringssystem. Förr eller senare kör vi i diket själva. Och om man den dagen inte har varit med och hjälpt andra, så lär de inte hjälpa oss. Sverige har aldrig förlorat några pengar i de här sammanhangen. Letterna betalade tillbaka. Och vi tjänade pengar på det, även om det är en bisak i det hela.

Att ta ett land ur en kris är ett hantverk, förklarar han. Ett helt annat hantverk än att ”putta lite på räntebanan”, som man gör när man sköter inflationstakten, vilket i sin tur också är ett hantverk.

När Stefan Ingves inte jobbar eller träffar familjen är det träning som gäller. Förr sprang han, men när knäna tog slut fick det bli cykel. Under förra utesäsongen trampade han ihop 300 mil. Gymmet högst upp i Riksbankshuset är en annan tillflyktsort. Endast förkylningar kan ändra schemat, det blir tre till fyra pass i veckan.

Vad är det som driver dig när du tränar?
– Jag tränar ju inte tillsammans med andra till musik. Jag är en sån där gubbe som ligger och mal ensam. För det är jag van att göra.

Vad tänker du på?
– Det går inte att tänka för mycket på annat, eftersom man måste ta i. Man kan tänka ”Nu har jag bara si och så många kilometer kvar, sedan är jag halvvägs.” Och med det arbete jag har … med nutida uttryck skulle man kunna säga att träningen är mindfulness. Därför att ingen annan kan störa mig eller höra av sig.

– Nu för tiden är det jag och min cykel. Förmodligen i motvind, men det är okej.

Man föreställer sig att en chef med en månadslön på 253 000 kronor bor på en flott adress. Men hemma i familjen Ingves helt vanliga radhusområde i Upplands Väsby är snittlönen 26 727 kronor i månaden, vilket är två procent lägre än snittlönen i Sverige.

Vad gör du med pengarna?
– Inte så mycket. Sparar.

Du köper inte, vad vet jag, sportbilar?
– Jag skulle inte ha tid att köra dem.

Med tanke på hur stora skulder som hushållen har för sina hus … de måste ju drivas av helt andra saker än du. Kan du ändå förstå dem? Eller går du runt och moraliserar över folk som köper stora hus och bilar och båtar?

– Eftersom räntan är noll så är det ju en del av mitt jobb att se till att de gör det! Och varje människa gör sina egna val. Men man måste också förstå, och där håller jag med Göran Persson, att den som är satt i skuld är inte fri. Den sentensen har haft en stor betydelse för mig. Men det är ett värdeomdöme och där kommer olika människor fram till olika slutsatser.

Finns det någon här som får kalla dig för Steffe?
– Det vet jag inte. Så vitt jag vet har det aldrig hänt.

– Folk brukar säga Stefan, inskjuter presschefen.

– Jag tror att vi, jämfört med andra centralbanker, har en förhållandevis platt organisation, säger Stefan Ingves.

Intervjun är gjord innan Coronaviruset fick sitt stora genombrott i Sverige.

Cecilia Garme är politisk journalist. Hon har suttit gömd i Maud Olofssons trädgård i väntan på en badtunna. En annan gång tog hon sig in hos en italiensk parlamentsledamot via mathissen.