Staden som äter sig själv

Njutning, smak och pulserande liv, det finns mycket vi projicerar på stadskärnan. Ständigt nya drömmar förändrar och förkväver den. Men vem kan bo där?
Och vad fyller innerstaden för funktion i dag?

Hösten 1966 mördades tre personer på Brunnsgatan 26 i centrala Stockholm, femhundra meter från Stureplan. Händelsen kom att kallas ”Träskmorden”, eftersom de skedde i ett område som kallades Träsket. Mördaren Hans ”Tuppen” Marmbo var inbrottstjuv, de mördade var hans medbrottsling Per Erik Hallsén, sexköparen Nils Erik Stenbäck som var på Brunnsgatan för att köpa sex, och Siv Gryting, den prostituerade kvinnans väninna.

I rapporteringen från tidningarna framträdde en social miljö präglad av ”rivningskåkar, alkoholister och prostituerade” bara ett stenkast från det nya Stockholms city som nu växte fram med tunnelbanestationer, tunga bankpalats och stora varuhus som Åhléns.

Mordet fick stor uppmärksamhet och kom att sätta ljuset på de sociala problem som fanns i Stockholms city vid den här tiden. Det förstärkte också en politisk diskussion kring behovet av sanering av stadskärnans bostäder i Stockholm.

”Vad gör vi med slumzonerna runt city?”, undrade man 1970 i boken Stad i retur.

I dag kan det tyckas osannolikt att de flesta innerstäder i Sverige såg ut så här för 50 år sedan, nu när stadskärnan ofta är en bild av något förfinat och avslappnat urbant.

Johan Anselmsson, professor på Ekonomihögskolan i Lund har de senaste åren studerat stadskärnan som varumärke i Malmö, Helsingborg och Lund. De så kallade ”stereotypbilderna” visade att en person som handlar i stadskärnan, i stället för på ett externt köpcentrum, betraktas som intressantare, mer moralisk och med högre kulturellt kapital.

Stadskärnan tycks vara en plats som förlänar sina besökare hög status, det är en premiumplats. Bekvämlighet och hedonism är de två ord som organisationen Fastighetsägarna i en rapport använder för att beskriva hur stadskärnorna förändras just nu, till en njutningens plats.

Det är kaféer och restauranger som växer till inne i städerna. I rapporten Cityklimatet 2018 kallar man det för ”magmarknaden”. Närmare 70 procent av den totala tillväxten i stadskärnorna går att hänföra till denna magdrivna handel.
Stadskärnan blir mer specialiserad och målgruppsanpassad, en plats där de flesta har liknande smak och övertygelse. Det utmanar en idé om staden som en öppen plats, en plats där individuella drömmar kan bli verklighet, men också en plats som ger utrymme för olikheter och en mångfald av uttryck.

Sociologen Sharon Zukin har studerat stadsgator i grannskap med många och små butiksägare. I sina studier har hon kunnat se att när dessa gator blir populära, på grund av sin mångfald, blir de också snart mer likriktade. Hon ser det som ett lokalt ekosystem som försvinner och med dem försvinner också mötena mellan människor med olika bakgrunder.
En av de stora skillnaderna mellan efterkrigstidens och vår tids stad är, skriver Zukin i sin bok Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall, skiftet från idealet om den moderna staden till idealet om den autentiska staden. Det har rört sig från en stad där frågan om badrum och standard var central, till en där livsstil är viktigare. Hon ser hur samtidens urbana människa vandrar mellan stadens olika delar med en fråga ringande i huvudet: ”Var finns den autentiska platsen för mitt autentiska jag?”.

Vilka platser som betraktas som autentiska eller äkta hör inte sällan ihop med berättelserna om dem. Stadsdelar som Södermalm i Stockholm eller Haga i Göteborg har genom böcker, tv-serier och filmer blivit sådana platser. Men vilka dessa är förändras hela tiden med nya berättelser. En ny musikkultur kan framhålla en ny typ av plats som mer äkta, en ny roman likaså. Städer skapar berättelser, men förändras också av dem.

Zukin beskriver hur tidskriften New York Magazine i slutet av 1960-talet gav sig ut på nyfikna upptäcktsfärder på ett Manhattan som vid den här tiden var delvis övergivet och relativt nedgånget. Men här fanns en mängd småbutiker som sålde mat från olika delar av världen och ett stadsliv som man inte hittade i de nybyggda villaförorterna dit de allra flesta hade flyttat. Det uppstod en längtan till och en marknad för denna äkthet.

Hur gick stadskärnorna från att vara en plats där nybyggda varuhus och social utsatthet låg vägg i vägg till att bli autentiska premiumplatser för bekvämlighet och hedonism?

Hösten 1978 sitter författaren Klas Östergren högst upp på Hornsgatan 29 C på Södermalm i Stockholm. Han skriver på sin skrivmaskin: ”Gardiner och draperier sluter tätt för fönstren mot Hornsgatan och den här våningen känns minst sagt luguber. Jag har inte sett ljuset på många dygn och därutanför går antagligen hela Stockholm omkring i 70-talets allra sista våryra som inte angår mig ett dyft. Den här imposanta våningen är som ett museum över någon sorts stolthet, gamla ideal, svunnen ridderlighet, kanske. Biblioteket är tyst och inrökt, serveringsgångarna med dunkla skänkar och höga skåp är skräckinjagande, köket har slammat igen, sovrummen står obäddade, vardagsrummet är kallt”.

Klas Östergren fryser och han eldar i kakelugnen med spillvirke. Han fryser för att de gamla ståtliga sekelskifteshusen är bortglömda av de samtida fastighetsekonomiska investeringarna. 1980 når Stockholms innerstad sin lägsta befolkningssiffra någonsin. Innerstaden är luguber, vilket betyder sorglig och ledsam, förmodligen regnar det och med största sannolikhet fryser du. De låga hyrorna, reglerade enligt lag, har gjort att ingen har velat investera i fastigheterna och de ofta små fastighetsägarna i innerstaden har inte velat lägga pengar på att renovera dem.

Men just där och då, när Klas Östergren sitter och skriver på romanen Gentlemen, har detta börjat förändras.

Inom tio år ska pendeln vända tillbaka. Innerstaden kommer att återupptäckas av fastighetsinvesterare. Huset som Klas Östergren sitter och fryser i köps av entreprenören Refaat El-Sayed, innan han blir tvungen att sälja och det blir bostadsrättsförening. Men El-Sayed är inte ensam, i en kraftigt underinvesterad innerstad finns mycket pengar att göra på att renovera, höja hyror eller ombilda till bostadsrätter.

I Stockholms innerstad ökade andelen bostadsrätter från 12 procent år 1975 till 18 procent år 1980, 1990 var de 25 procent. I dag är andelen 65 procent.

En ny fastighetsmarknad växte fram med början under 1980-talet. Nu började både investerare och nya generationer medborgare att upptäcka stadskärnan. Allt fler flyttade in till staden.

Den inre staden rör på sig, nyvaken och småfrusen, men redo att förändras.

28 år efter Klas Östergren, år 2006, skriver en annan författare om en fastighet på Södermalm. Det är Ernst Brunner som författar mäklarannonser för Bjurfors om en 2,5-rums lägenhet på Krukmakargatan: ”Ingen annanstans i stan kryper levern fram lika grovknölig under revbensbågen som här”. Brunner frammanar, med bilden av en lever som levt ett hårt liv, bilden av en försvunnen innerstad – arvet från Träsket – publicerad i en bilaga från en mäklarfirma för en lägenhet med ett marknadsvärde på flera miljoner kronor. Så ser stadskärnans resa ut: Från en verklig slum till en plats med en historia som man kan tjäna pengar på.

Den tid som tar sin början under 1980-talet men framför allt under 1990-talet har kallats för ”entreprenörs-urbanismens tid”. Det är en tid där städer konkurrerar med varandra om marknadsandelar och invånare. Det centrala blir nu stadens image, man talar om place marketing och city branding. En viktig karaktär i byggandet av denna stad är de som kallas för den kreativa klassen, som kan vara allt från high tech-ingenjörer till konstnärer. Det är den kreativa ekonomin som ska bli drivkraften i städerna.

De växande framgångsrika städerna vänder sig till denna nya målgrupp.

Om man ska söka upp ett exempel på hur ekonomin påverkar en plats kan man se på förändringen av Brunkebergstorg i Stockholm. Precis som en gång Träsket, var den betraktad som en stadens baksida, en rörig plats man behövde städa upp för att den skulle bli mer behaglig. En plats där fel människor rörde sig.

Inför förändringen formulerade fastighetsägaren AMF stadens utmaning som att den skulle behålla talanger, skapa tillväxt och innovation. Det här skulle vara den kreativa klassens Stureplan.

Kvarteret omkring Brunkebergstorg fick namnet Urban Escape. AMF beskriver det som ”en frizon mitt i city där människor kan fokusera, prestera och leverera”. Urban Escape består bland annat av två Petter Stordalen-ägda Nordic Choice-hotell med tillhörande restauranger och barer som erbjuder en kulturellt injicerad lyx – hotellkedjan har en egen konstcurator – där gränsen mellan arbete och fritid ska lösas upp. Stadskärnan har förändrats och under 2000-talet blivit en produkt som är skräddarsydd för en mobil välbärgad grupp stadskonsumenter. Precis som den en gång förändrades när de stora nya varuhusen öppnade sina pråliga dörrar för hundra år sedan, hela hus av lyx och flärd.

Den gången blev varuhusens skyltfönster drömfabriker, men de var också en del i gatulivets demokratisering. Här var alla välkomna att drömma. Det uppstod till och med ordningsproblem. Stadens borgare kunde inte längre gå ostörda på trottoarerna och lyfta på hattarna åt varandra. Den stadskärna som växer fram under 1900-talet är en masskulturens plats, ett nöjesfält för alla och därmed också mer storskalig.

När Åhlén & Holm lämnar Insjön för att flytta till Stockholm 1915 var det för att komma närmare en kundkrets av urbaniserade arbetare som ville göra sina enkla hem tjusigare genom konsumtion av sådant som ”cigarrkopp av porslin, delvis förgylld”. Åhléns idé var att gifta det glittriga varuhuset med postorderfirman, att ta det ibland onåbara och lyxiga till folket. Stora varuhus som Åhléns liksom stora gallerior, kom att bli ganska typiska representanter för svenskt stadsliv under hela 1900-talet.

2008 gick det brittiska varuhusföretaget Woolworths, ett brittiskt Åhléns, under. Det skickade en chockvåg över det som man i Storbritannien kallat för sin ”storgata”, the High Street. Woolworths slogan var ”The heart of High Street for five generations”. Det brittiska postpunkbandet The Jam besjunger expediterna på Woolworths i låten Saturday’s kids:
”Saturday’s girls work in Tesco’s and Woolworths / Wear cheap perfume ’cause it’s all they can afford.”

Den här masskulturen, den här folkliga storgatan, har nu börjat flytta ut till köpcentrum utanför staden eller ut på nätet.
Samtidigt planeras den nya stadskärnan med hjälp av två nyckelord: optimera och kvadratmeter. Marken är dyr och den som bygger vill få in så många kvadratmeter handels- eller bostadsyta som möjligt. Något som ofta sker på bekostnad av billiga lokaler, parker, skolgårdar och bostadsgårdar.

Men man har börjat se reaktioner på detta, tecken på en idé om en stadskärna med mer ytor anas.

Ett massivt exempel är Paris, där borgmästaren Anne Hidalgo driver en aktiv politik för folkhälsa och bättre stadsmiljöer. Hon vill ta bort 60 000 parkeringsplatser och på så sätt skapa 250 bilfria gator. 150 trottoarer ska breddas, 170 000 nya träd planteras och fyra nya stadsparker byggas. Också i Barcelona har man allt sedan staden blev en närmast ohållbar turistmagnet i början av 2000-talet planerat för nya parker på bostadsgårdar och så kallade superblocks, med gator avstängda för trafik, anpassade för gående, för barns lek och lokala öppna platser i den täta staden.

Exemplen Paris och Barcelona visar att det här är politiska frågor. Det är det offentligas sätt att ta tillbaka ytor i stadskärnan till sina medborgare.

Vad man kan göra i en stad har att göra med dess utrymmen. Det gäller allt från barns lek till unga entreprenörers risktagande och kulturinitiativ. Är rummen för dyra, stängda eller om de inte ens finns, händer inget.

I en lokaltidning i Stockholm kan man läsa om hur en övergiven panncentral i Skärholmen, byggd av allmännyttan på 1960-talet, nu utvecklas av lokala entreprenörer till att bli en coworking plats där unga vuxna ska kunna möta kreativa företag. En del av verksamheten ska också syfta till lokalt socialt arbete.

Det är ett exempel på hur något som många säkert såg som värdelöst, en gammal panncentral redo att rivas, nu i stället kan bli något nytt. Kanske kunde det hända eftersom den ligger på en plats som fortsatt betraktas som en periferi. Inte i innerstaden.

När Stockholms city skulle saneras på 1960- och 70-talet kunde man i planen läsa om hur man önskade att konst och kultur skulle vara representerade i detta nya, ambitiösa, cityprojekt. Man önskade museer, teatrar och bibliotek för att ”ge liv åt gator och platser”.

I dag finns de intressantaste satsningarna på nya kulturhus bortanför stadskärnan.

Ett exempel är det nyligen öppnade Selma Lagerlöfs center i stadsdelen Backa på Norra Hisingen i Göteborg. Här finns bibliotek, kulturskola och en mängd verksamheter för det lokala kulturlivet. I Göteborg har man också börjat bygga ett kulturhus i Bergsjön. I Linköping invigdes nyligen ett nytt bibliotek och kulturhus i stadsdelen Skäggetorp, sedan länge en av stadens periferier.

En av de finaste formuleringarna om städer är den som förekommer i början av Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz. Den livrädde nyligen utsläppte fången Franz Biberkopf kommer till Berlin 1928, 637 000 människor är arbetslösa. I boken står det: ”Berlin är stort, det finns plats för en till”. Hans berättelse kan börja.

En stad är hans nyvunna frihet men också en kollektiv maskin, den samlar oss och kastar upp oss på sina trottoarer och sina broar. Våra stadskärnor har blivit allt mer slutna, det finns plats för allt färre.

Men att det får plats ”en till” är helt avgörande för en stads liv. Städer behöver, för att vara levande, ge plats för människor som kan och vågar ta risker. Risken att komma dit, risken att slå sig ner, risken att starta företag eller ett band, risken att skaffa familj. Dessa risker kräver rum, bostäder, lokaler, platser. Det blir allt svårare att hitta detta i de centrala delarna av staden.

I Sverige tycks man nu i stället hitta dem i förstäderna från folkhemmets tid: Bergsjön, Backa, Skäggetorp, Skärholmen. Här finns gott om utrymme, ofta bra kollektivtrafik, här är inte trycket från fastighetsmarknaden lika stort, här vågar man uppenbarligen satsa, och inte minst: Här finns många människors vardag.

Här finns inte stadskärnan, men kärnan i den urbana idén: Den om att föra olika människor samman, på en plats där en mängd olika drömmar kan bli verkliga.