Lars Lerin: Är inte detta en oanständig handling?

När Lars Lerin växte upp var biblioteket en levande och inspirerande plats, hjärtat i kommunen. Efter Vi:s granskning av biblioteksdöden undrar Lerin vad det är för politiker som inte förstår värdet i böcker och läsande.

Fredrik Nejman har granskat avvecklingen av svenska bibliotek. Sedan 1998 har 435 bibliotek lagts ner i Sverige. Det totala antalet böcker har minskat från 43 659 000 till 29 207 000.

Hur sjukt är det inte, att det överhuvudtaget existerar ett så otäckt ord som ”biblioteksdöd”.

I alla mänskliga samhällen måste vissa grundläggande behov tillgodoses för att samhället ska fungera. Som skola, läkarmottagning, brandkår, äldreboende, butiker av olika slag, en begravningsplats – och bibliotek.

I Munkfors, en liten bruksort i Värmland där jag växte upp, var biblioteket en självklar samlingsplats för såväl unga som gamla. Många pensionärer satt i det trivsamma läsrummet och läste tidningen eller spelade schack, och småbarnen fick hjälp av den trevliga bibliotekarien att hitta rätt bland hyllorna.

Biblioteket var inhyst i ett HSB-hus i själva centrum, granne till blomsteraffären och Tomans frisersalong. Lite längre bort i samma bostadslänga hade min far sin herrekipering.

Det fanns även ett litet bibliotek i Sunnemo, där farmor och farfar hade sommarstuga. En timme varannan lördagseftermiddag stod Blåbandsföreningens bokskåp öppna i gamla skolhuset. Om vintern var ”bibliotekarien” Arvid i Jonhål där två timmar tidigare för att elda i kakelugnen.

Några medel att inhandla nyare böcker fanns inte. Och överlevande medlemmar var få. En enda låntagare: Håkan åt Ester. Han hade redan läst varenda bok men lånade dem gärna igen – för att glädja bibliotekarien.

En eftermiddag då Arvid var sjuk fick jag förtroendet att vikariera och sköta nyckeln till bokskåpet. Jag satt där och småfrös, inväntade Håkan åt Ester medan en upptinad fluga svirrade genom luften. Jo, han kom allt till slut!

Hemma i Munkfors lånade jag inte bara böcker för min egen skull: Farfar slukade romaner. Eftersom han satt i rullstol bar jag var och varannan vecka hem tunga kassar till honom. Han var inte kräsen utan slukade i stort sett allt från Sigge Stark, Björn-Erik Höijer, Fridegård och Moberg till ryska klassiker. Under en period läste jag ungefär detsamma.

Och så var jag med i Bokringen i Munkfors. Sällskapet bestod mest av äldre litteraturintresserade män, och så jag. Vi läste en aktuell bok och träffades en kväll i veckan. Till sist kom författaren och hälsade på.

Värmländske Georg Dahl som i sin ungdom skrivit Snöpäls och De grå från grottan och sedan bosatt sig i Sydamerika, där han satt namn på småfisk och blivit professor, återvände hem och ägnade sina sista år åt berättande i flera böcker. En kväll föreläste han för oss i biblioteket, och jag var stolt över att få hans bok signerad med vänlig hälsning.

Ett starkt intryck gjorde också Sven Stolpes berättelser om Drottning Kristina.

Och så kom Göran Tunström!

Biblioteket fungerade även som tillfälligt konstgalleri, innan ABF öppnade eget. Konstfrämjandet presenterade årets kollektion av litografier. Dessutom fick lokala konstnärer tillfälle att visa sina alster.

Biblioteket var verkligen en levande, inspirerande plats för hela bygden, liksom hjärtat i Munkfors. Man kunde delta i studiecirklar och gå kurser.

På den tiden, på 60- och 70-talet, hade det varit otänkbart att inte ha tillgång till ett bibliotek. Ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta dess existens, biblioteket var en självklar del av våra liv. När man nu anser sig ha råd att prioritera bort denna verksamhet, kan man undra vad som till sist blir kvar av samlande kultur?

Vilka politiker är det som inte ser värdet i böcker och läsande?

Ändå är jag inte förvånad. När förre Dramatenchefen Lars Löfgren donerade sin stora boksamling till födelseorten Ekshärad, vägrade kommunledningen att ta emot gåvan. Man hotade till och med att begära handräckning från kronofogden för att få de vackra böckerna avlägsnade ur kommunhuset.

Är inte det en närmast oanständig handling, att inte respektera den kunskap och de erfarenheter som levandegörs i ett bibliotek? En förbindelse mellan det förflutna och framtiden, alla nya och gamla sanningar, tankar och känslor som är samlade för oss alla att ta del av och känna igen oss i, förundras inför, glädjas åt och sörja över, underhållas och inspireras av. Och möjligen bli lite klokare.

Hundratals bibliotek har lagts ner

I snitt har 8 400 böcker kastats, makulerats eller sålts – varje dag i två decennier. I Örnsköldsvik: Tolv nedlagda bibliotek. I Simrishamn har sju bibliotek förvandlats till ett. Det visar Vi:s granskning av biblioteksdöden.