Sven Stolpe och den heliga ilskan

Nu kommer filmatiseringen Alex Schulmans verklighetsbaserade roman Bränn alla mina brev där hans morfar Sven Stolpe spelar en avgörande roll. I Vi skrev Stolpe 1967 en dagbok om en vecka i sitt liv – om ”svaga hjärnor” och rivalen Olof Lagercrantz.

Ur Vi, nummer 22/1967

Söndag

Läst Gombrowicz’ Förförelsen och en bunt böcker om ”den nya dialogen” mellan kommunister och kristna. Tydligen har påvens encyklika med dess avståndstagande från kapitalistiska oarter slagit en brygga – i sanning på tiden! Den hektiske polacken skildrar – visserligen i mardrömsform, bortom allt vett – vad som händer, kan hända, om mässan blir till apspel, om Gud är död, om ingen fast punkt finns att anknyta etiken till: inte bara kaos och neuroser, galenskap och lidanden utan – en uppsjö av sadism, grymhet, brutala övergrepp mot medmänniskor, använda som ”medel”. Samma verklighetssyn som i präktiga gamla katolska handböcker! Det är just därför att Gombrowicz har rätt, som Kyrkan alltid hävdat vissa praktiska ”normer”. När skall en svensk författare se lika djupt ned i ”frihetens risker”?

Måndag

Strindberg i TV. Onda aningar. Moderskärlek och Första varningen. Först upprörd över uselheten, sedan bara beklämd. Så osannolikt tarvligt! Den patenterat lättsinniga frun som förlorar en framtand – till mannens förtjusning. Handelsresandesyn på svartsjukans problem! Och Moderskärlek – hur utled blir man inte på allt detta tjat: vilken stank, vilken ofrihet, vilken låg hämndlystnad! När därtill kom, att dottern spelade sin roll som en vaxdocka, med de långa armarna fastklistrade efter höfterna, blev obehaget tortyr. ”En man, en stor andlig kraft, som fyller halva livet, halva sitt verk med äktenskapsträtor … Jag ville se en romare eller grek stå upp från de döda och taga ett sådant fenomen i betraktande” (Ekelund) – Slutligen: varför reagerar ingen mot Strindbergs förfärliga teaterspråk: ”Ja, kära baronessa, i stället för: Javisst, friherrinnan”?

Renade själen med Euripides’ Hippolytos.

Tisdag

För första gången på två månader vaknat feberfri. Har sista tiden känt mig flyttad till 1929, då jag evigt febrig och svettig skrev min lic. avhandling och tenterade. Sällsamt att kunna gå utan pulsdunk och yrsel ett tag igen! I denna svala vår. Tog klockan 5 två bra gäddor i vassviken. Arbetade sedan på Birgitta tre timmar, otrött.

Till banken för att lägga tusen nya ark till dagboken. Jag skriver kanske 3 000 sidor om året numera (dock är alla instuckna dokument och brev med i pagineringen). Det blir 50 000 sidor, när jag är 65 år. Ingen märkvärdig bok – men finns någon större på svenska? Den skulle i tryck motsvara tvåhundra ordinära volymer … Idel fakta, aldrig en värdering. – Åtta volymer föreligger i renskrift, många över 500 sidor. Det är människor som jag ägnat ingående forskning, därför att jag haft svårt att förstå dem: Olof Lagercrantz, Eyvind Johnson, Carl Björkman, Erik Blomberg, Gustaf Hellström. Men också andra: boken om Bertil Malmberg är på 800 sidor.

Onsdag

Ser, att Lagercrantz skördat applåder genom att säga, att Europas enda religion är kommunistskräcken. Detta samtidigt med att en rad kristna ledare etablerar kontakt med den unga kommunismen, erkänner dess värde som samhällsreform! Kommunistskräcken finner man mindre i Kyrkan än i de storkapitalistiska – tidningarna.

Roligt se Sartre igen – skarp, klar, myndig. TribunaletFotnot: StängDen tribunal som Stolpe retar upp sig på är Russelltribunalen (officiellt *International War Crimes Tribunal* eller *Russell-Sartre Tribunal*) organiserad av filosoferna Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre. Tribunalen granskade bland annat USA:s utrikespolitik och militära engagemang i Vietnam och genomförde 1967 två sessioner: en i Stockholm och en i Roskilde. (tribunalen är en språklig ryslighet) är förvisso narraktigt, men vem kan undgå att skakas av dessa avslöjanden? Jag har bordet fullt av ohyggliga referat från kommunisternas framfart i Sydvietnam, innan amerikanarna ingrep: massaker på lärare, ämbetsmän, borgmästare, intellektuella. Men därom inte ett ord.

En militärrevolt fördöms med skäl: en minoritet får inte ta makten med våld. Men kommunistiska minoriteter, som terroriserar Sydvietnam och Ungern – varför skall de godkännas?

Svaga hjärnor; stor osaklighet.

Torsdag

Feber igen – vaknade klockan 4, läste sedan i tre timmar Hans Mayer – heinesk, skarp, klar. (Lysande om Kleist och Reine, förträffligt om den ambivalente Hauptmann!) Men vilken skojare: de olika upplagorna av hans Büchnerbiografi speglar hans evigt skiftande anpassning efter Ulbrichtregimen – tills krukan sprack och han lämnande 10 000 böcker efter sig, måste rymma över till Västtyskland, där han nu käckt hissar nya signaler.

I ”Epoca” – den enda tidskrift, där jag läser varje ord – läst Svetlana Stalins intervju. Banditens dotter gör starkt intryck. Hennes religion är dock vag: ”Jag tror, att alla religioner är sanna, och att de olika religionerna bara är skilda vägar som alla leder till Gud” – det går an. Men fortsättningen: ”För mig är Gud bara livsmakten (la potenza della vita) och rättfärdigheten, och när jag talar om Gud, talar jag uteslutande om livslyckan …” Får hoppas att här föreligger felöversättning. – I sin ångest över den ryska terrorn lät hon för fem år sedan döpa sig. Processerna mot de frispråkiga författarna dödade hennes hopp om en liberalisering av livet i Sovjetryssland – hon måste fly.

Fredag

Svag feber. Läst Mayer och Enzensberger från 4 till 8, sedan tvingat mig till en timmes Birgittaplock. Varje ord i kanonisationsprotokollet måste granskas under lupp.

Hörde i går Sartre i TV – det var som att möta det franska 1700-talet: skärpa, formell elegans, absolut klarhet – och stor ovetenhet. Kanske är tribunalspektaklets viktigaste verkan denna: i närbild fick vi se, hur intelligenta och hederliga män handlar och talar – totalt förblindade. Redan i de första inläggen talade man om USA:s imperialism och aggression. Men det var ju just den saken som skulle avgöras: är USA ute för att erövra land och inflytande eller för att slå ned en terroristisk kommunistisk minoritet, för att förhindra ett nytt Ungern? – Olivecrona ypperlig.

Lördag

Svag feber men arbetsduglig från kl 5 fm. Svalkade mig på em genom att bila till Vadstena. Klosterliljan (Leucojum vernum) är utblommad i tusentals exemplar i gamla munkträdgården. Men ”munken” och ”nunnan” – två sällsynta Corydalis-arter – blommar i stor härlighet i solskenet. Naturligtvis vill man här dra promenader, upprätta det ohyggliga otyg som heter kiosker (med chokoladsnaskande och Pommac-bälgande vikingar med dito brudar). Men ännu är parken avstängd, och den kloke vaktmästaren Staaf vakar över den heliga platsen.

På kvällen långt arbetspass, trots feber: kapitlet om Birgitta och de italienska franciskanerna börjar mogna. Forskning är underbart. Diktning underbarare. Jag längtar tillbaka till min romancykel i fem band, som i sin helhet måste revideras, innan den kommer på tyska och engelska. På svenska skall den inte komma.