I sällskap med regalskeppet Vasa har psykiatrireformen utsetts till en av årtusendets största svenska floppar. Nu – när reformen fyller 25 år – har Åsa Moberg och Anna Fredriksson skrivit en bok om de mest utsatta.

I dag står psykisk ohälsa för hälften av alla sjukskrivningar i Sverige och inget land i världen skriver ut mer antidepressiv medicin till unga.
Tillsammans med socionomen och journalisten Anna Fredriksson har Åsa Moberg skrivit De omöjliga (Natur & Kultur). Boken handlar om vad som skett sedan psykiatrireformen genomfördes 1995.

Vad fick dig att skriva boken?
– Jag låg sömnlös över hur illa människor for i psykiatrin. Anhöriga har svårt att få sina rättigheter tillgodosedda. Sjuka skulle behöva hjälp tidigt i sin sjukdom, men får det ofta inte. De drabbade som befinner sig i vården får inte den hjälp de skulle behöva eller skyfflas omkring mellan olika boenden till höga kostnader och stort lidande. Jag blev kontaktad av patienter på mentalsjukhus redan som ny krönikör på Aftonbladet 1968. På 1990-talet fick jag närkontakt med psykiatrin genom min andra sambo, som hade bipolär sjukdom med återkommande psykoser.

Är det en fråga om bristande ekonomiska resurser?
– Det har pumpats in miljardbelopp varje år sedan de stora mentalsjukhusen stängdes, så vår slutsats är inte att det i första hand är en fråga om resursbrist. Däremot en bristande förmåga att ta tillvara erfarenhet och kompetens. Det finns, för att ta ett exempel, en väl beprövad och framgångsrik finsk metod som heter Open dialogue som är evidensbaserad, där patientens och omgivningens kunskaper och idéer tas till vara. Den har funnits i mer än 30 år, men har fått noll genomslag i Sverige. Det finns en bristande självkritik inom den svenska psykvården.

Vad tror du att det beror på?
– Åsa Nilsonne, författare och professor emerita i medicinsk psykologi, konstaterar i en intervju i vår bok att det är väldigt tyst inom svensk psykiatrisk vård. Gamla traditioner och tilltro till mediciner formar verksamheten. Jag tror många befinner sig där för att de vill göra gott och är så övertygade om att de gör det att de inte ser sin egen maktposition.

I ett av bokens kapitel skriver ni att unga kvinnors lidande tycks extremt provocerande. Vad menar ni med det?
– Vi blev väldigt förvånade när vi förstod att den grupp som oftast drabbas av tvångsåtgärder är unga kvinnor. Vi trodde att isolering och spännbälte i första hand användes mot starka och aggressiva män, men det är ofta unga och ätstörda kvinnor som hamnar där. Anna Odell satte ljuset på detta i sitt examensarbete på Konstfack Okänd, kvinna 2009–349701. För unga kvinnor med posttraumatiskt stressyndrom eller neuropsykiatriska funktionshinder kan felmedicinering leda till ökad aggressivitet.

Övermedicinering är ett av bokens teman.
– Ja. Många mediciner förvärrar symtomen och kan få bieffekter som snabb viktuppgång. Andra länder har andra angreppsvinklar. Tyskland och Finland finansierar samtalsterapi via sjukförsäkringen bättre och i Norge finns medicinfri psykiatri där man inte påtvingas mediciner. I Sverige har patienter inte ens möjligheten att säga nej. Vill man bli av med ett beroende av läkemedel kan inte psykiatrin hjälpa till, då måste man vända sig till en beroendeklinik.

Finns det då inget positivt som psykiatrireformen har fört med sig?
– Det var inte bättre förr. Men däremot har reformen inte lyckats integrera de svårast sjuka i en bättre tillvaro, vilket var ett av reformens huvudsyften. Jag var inte särskilt hoppfull när vi började skriva den här boken. Men nu har coronakrisen satt ljus på vikten av kompetens och erfarenhet inom vården, och det gäller även psykiatrin. Destruktiva metoder måste tas bort. Coronakrisen visar att det går att förändra saker snabbt.

Sover du bättre nu?
– Ja, det gör jag.

Läs bokutdrag ur ”De omöjliga” här