Den här artikeln bjuder vi på. Men du vet väl att bra journalistik kostar.

Bli medlem idag!

Åsa Wikforss: Nya akademiledamoten om fake news och vikten av sanning

Förnuft slår känsla Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Den 20 december blir hon formellt en av De Aderton, filosofiprofessorn Åsa Wikforss. Skådespelare blev hon inte,
inte heller fotbollsproffs. Däremot en glad, vältalig, snabbpratande företrädare för oberoende forskning, förnuft och demokrati.

Öl är viktigt.
Dessutom är det gott.

– Vi ska göra så mycket vi bara kan av den där ölen!

Hansasalen på Kungliga Dramatiska Teatern är stor och ganska sliten, sex trappor upp på Nybrogatan 6 i Stockholm. Grå heltäckningsmatta, stolar från spridda årtionden, stegar och skärmar utplacerade som staffagefigurer i ett annars öde rum. Där en taklampa skulle ha suttit är nu ett hål, vingliga persienner försöker hålla solen utanför. Det är långt från Dramatens glamourösa salonger, långt från sammet och guld.

När vi ses återstår nio dagar till premiär.

Hon som tjoar så glatt om ölen är Åsa Wikforss, en av våra första kvinnliga professorer i teoretisk filosofi – och dessutom den 20 december 2019 formellt en av De Aderton i Svenska Akademien. Inträdestalet filar hon på, klänningen är beställd, stol nummer sju ska bli hennes. Kvinna efterträder kvinna, platsen tillhörde förr den nu avlidna Sara Danius.

Det är nya tider i Akademien. Där har rensats och röjts, lovar man. Tillräckligt för att någon ska våga och vilja viga en stor del av sitt liv åt den?

Uppenbarligen.

Vi ska återkomma till Åsa Wikforss framtida arbete i en av Sveriges mest skamfilade kulturinstitutioner – men också tala om hemlängtans kraft, utflugna barn och exploderande arbetslust kring sextio, vad stolta fäder och driftiga mödrar kan betyda, hur skolan i dag sviker våra minsta.

Lika bra att sätta igång, med andra ord.

Innan du tar dig an denna text ber jag dig emellertid att rannsaka dig själv: Tillhör du dem som blint litar på din intuition, som låter magen vägleda viktiga beslut?

Sluta omedelbart med det.

– Forskning visar att känslor sällan är något att luta sig mot, säger Åsa Wikforss som under våra tre möten ska hänvisa till rådande forskning fler gånger än jag kan hantera.

Jag är egentligen ganska konflikträdd.

Förnuft före känsla, alltså.

– Möjligen, fortsätter hon, möjligen är kärlek ett område där intuitioner kan utgöra goda grunder, men i de flesta andra fall måste vi basera våra övertygelser på annat än känslor – i alla fall om vi är ute efter kunskap.

I Hansasalen går Åsa Wikforss tillsammans med regissören Carolina Frände igenom manus inför det som kallas Performance Lecture: Om sanning, en föreläsning som delvis bygger på den bok Åsa Wikforss skrev efter det amerikanska presidentvalet 2016.

Hon har sagt: ”Jag är egentligen ganska konflikträdd, men under valkampanjen i USA blev jag så arg.” Åsa Wikforss ser USA som sitt andra hemland.

I tolv år bodde hon där. Ilskan gav henne mod att skriva. Hon hade funderat över sin moraliska ryggrad. Skulle hon våga stå emot starka krafter ensam? Hon säger sig vara född med moralisk tur, det vill säga hon har haft lyckan att leva i en tid då just det modet sällan prövats.

Vi är många som aldrig tvingats mäta vår privata moral i skarpt läge.

– Snart befinner vi oss där, säger hon. Se på Polen och Ungern, demokratier i fritt fall. Utvecklingen i Kina gör mig mörkrädd, Ryssland ser ut att vara förlorat. I USA är det skakigt, med en president som inte bryr sig om kunskap eller fakta och absolut inte om de demokratiska institutionerna.

Foto: Thron Ullberg

Men hallå, ölen då, som den här texten så kryptiskt inleddes med?

Jo, i hennes bok Alternativa fakta spelar drycken en framträdande roll. Vardagliga frågor – finns öl i kylskåpet, vad är öl, vems är ölen – får utgöra exempel på uttryck bestående av långt fler än två bokstäver och trassligare innehåll. Läs bara: falska narrativ, försanthållande, kunskapsresistens, fejkade nyheter kontra falska, alternativa fakta, bekräftelsebias, konfirmationsbias, diskonfirmationsbias …

Innebörden av dessa ord träffar som en rak höger i mellangärdet. Demokratin är satt under hård press. Hoten mot oberoende forskning och fria medier är enorma.

– Det falska narrativet är en extra knepig form av desinformation, säger hon när jag ber henne förklara några av begreppen.

– Berättar du exempelvis bara bra saker om ditt liv och undviker det mindre lyckade, blir berättelsen falsk, trots att det du sagt i sig har varit sant. Det skeva urvalet är bedrägligt. Se på hur man beskriver Sverige i vissa länder, inte minst i Trumps USA. ”Det brinner i era förorter, ni har för många invandrare som begår brott”, hävdar man. Det här är väldigt medvetet gjort – och det fungerar.

Förr fanns en övergripande positiv attityd till Sverige bland amerikanerna, menar hon. I dag får hon höra: ”Ni står inför en systemkollaps.”

Hur illa ute är demokratin?
– Man ska inte få panik, men ta hoten på yttersta allvar. Det skeva urvalet är förödande. Jag menar förstås inte att man bara ska framhålla vad som är bra utan göra som god journalistik gör, ge en rättvisande bild. Nu sprids en stämning av att medier ljuger, att forskarna inte är att lita på.

Det finns en klassisk modell för hur en smygande förändring kan gå till: ett relativt nytt parti får så många röster att det tillsammans med ett annat, redan etablerat parti, får regeringsmakten och inifrån den börjar driva samhället mot ett visst håll.

– Det hände i Tyskland på 1930-talet, det händer nu i Ungern och Polen. Tyskarna trodde att Hitler var en fjant som gick att kontrollera. Samma sak med Trump i USA. Det som skrämmer mig mest är att utvecklingen gått rasande fort.

Men hur går det till, rent konkret?
– Fejkade nyheter börjar spridas, ofta om en ­specifik grupp människor, forskningen angrips, både genom minskade anslag och genom att så tvivel hos befolkningen. Public service-bolagen får mindre resurser …  Steg för steg monteras demokratin ner.

Och sedan?
– Sedan? Först när det är för sent vet man.

När Åsa Wikforss berättar ligger hon i soffan hemma i Vasastan. Hon och maken Adam köpte bostaden när de flyttade från New York 2002. ”Vi hade tur, sedan rusade priserna i höjden.”

Våningen är stor, 200 kvadrat någonting, och känns kanske extra stor nu när de båda döttrarna Clara och Hannah flyttat hemifrån för studier i Edinburgh respektive Lund. Ett ljust hem, inbyggda bokhyllor, soffgrupper. Vid de enorma fönstren ut mot Monica Zetterlunds park står ett nätt, litet modernt skrivbord.

Spretar den här texten beror det inte på Åsa Wikforss, hon är klar som korvspad, men många saker ska avhandlas och det går i en rasande fart. Funnes det ett världsmästerskap för snabbpratare skulle Åsa Wikforss inta tätposition. Mina fingrar rusar i panik över tangenterna för att hinna få med allt hon säger.

Fort går det.

Högt pratar hon.

Allvar och skratt avlöser varandra.

Vi har alltså bytt plats för intervjun, men mentalt befinner vi oss fortfarande på Dramaten. Åsa Wikforss drömde nämligen tidigt om att bli skådespelare. I mellanstadiet skrev hon märkliga pjäser, satte upp föreställningar. De flesta av kompisarna ville vara med, ibland kanske mest för att den som repeterade slapp gå ut på skolgården under lunchrasten.

– Vi satte upp Björnen av Tjechov som vårt specialarbete i gymnasiet. Det var förresten samma pjäs som jag sökte in på scenskolan med.

Om det sista gick bra? Nja, Åsa Wikforss åkte ut i första omgången.

– Jag var nog inte intresserad av skådespeleri på riktigt.

På riktigt?
– Jag tror att jag blandade ihop två saker, nämligen att prata inför folk och att gestalta. Det sista är jag inte särskilt bra på. I alla händelser sökte jag aldrig igen, den som verkligen brinner ger inte upp så lätt.

Hon fortsätter:

– Och förresten, man ville så mycket som ung, inte sant? Jag testade allt, jobbade, läste på kvällarna. Målet var inte tydligt och därför blev inte heller misslyckanden avgörande, det handlade om att känna sig för. Nu är det andra tider, dagens ungdomar är så stressade.

Vad beror det på?
– När vi var unga stod staten som en garant för en grundtrygghet, studielånen var generösare, man hann pröva sig fram. I dag möts ungdomar av knivskarp konkurrens. Och sociala medier – tänk att hela tiden behöva jämföra liv på detta helt outhärdliga sätt! Som ung känner man sig ibland misslyckad och ful – det bara är så. Att då dagligen få bevis för det … Unga kvinnor är särskilt utsatta; de är aldrig så smala som de ska, aldrig så coola, aldrig så framgångsrika.

Är du orolig för dina barn?
– Det är man väl alltid som förälder? Samtidigt, våra döttrar har alla möjligheter. Varför? Jo, för att de har oss. Det är en av grymheterna i dag, att det betyder så mycket vilken typ av stöd hemifrån ett barn har.

Är det verkligen så?
– Absolut, det finns forskning på det. Hur det går i skolan hänger ihop med hur många böcker man har hemma. Dagens skola lämnar barn i sticket. Den bygger på egeninlärning, är projektbaserad, man säger sig ”forska” men egentligen låter man eleverna treva sig fram på nätet. Det är inte att forska! Den här typen av undervisning fungerar när man har föräldrar som kan hjälpa till, men om man inte har det? När jag var liten fanns en stark tanke om likvärdighet samt att skolan hade en kompensatorisk funktion, det vill säga att om du inte växte upp i en akademisk miljö skulle du ändå ha alla chanser att lyckas. Så är det inte i dag. Det är inte bara djupt orättvist och upprörande, utan blir också ett demokratiproblem.

Pappa var så stolt över henne! Han var verkligen inte en av sin tids män.


Springer hennes djupa indignation ur egna upplevelser? Jag vet inte, men vägen från 1960-talsförorten Högsbohöjd utanför Göteborg till professuren i teoretisk filosofi var sannerligen inte spikrak.

– Jag kommer inte från någon akademikerfamilj, men det fanns böcker hemma och en stark bildningstradition. Morfar arbetade inom Svenska sjöfolksförbundet som ombudsman. Pappa låg inkallad under kriget, men blev tjänsteman. Det var inte alls självklart för hans generation och klass att man skulle läsa vidare.

I arbetarrörelsen, summerar hon, skulle man vara nykter och skaffa sig kunskap – annars blev man förtryckt. Genom bildning kunde man bygga ett bättre samhälle.

– Och det är ju sant!

Var din pappa drivande?
– Ännu mer mamma, faktiskt. Hon arbetade som kartritare men läste på kvällarna och slutade som planarkitekt. När min bror och jag var små var hon hemma, men sedan fortsatte hon att studera på Chalmers. Pappa var så stolt över henne! Han var verkligen inte en av sin tids män.

Hur visade han det?
– Det bara syntes! Han pratade jämt om allt mamma lärde sig på kurserna och i stället för att känna sig hotad av att hon marscherade förbi honom, uppmuntrade han henne. Och sedan min bror Mårten och mig. Pappa var en fantastisk förebild, tyvärr gick han bort alldeles för tidigt.

Det var dock mamma Gudrun, än i livet och lika driftig, som såg till att dottern fick byta från förortens stök till innerstadens finaste skola, Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg.

– Plötsligt var det tyst i klassrummet, man uppmuntrades att läsa. Det passade mig perfekt. Jag kände tidigt att kunskap gjorde mitt liv rikare. Det gällde allt: litteratur, konst, fotboll.

Foto: Thron Ullberg

Fotboll?
– Ja visst! När man kan reglerna ser man plötsligt vad de gör på fotbollsplanen och varför. För övrigt var jag rätt bra på fotboll, det var min andra stora dröm, förutom skådespeleriet.

Var du en av de duktiga flickorna?
– Definitivt, men driven av att jag ville vara duktig, inte för att jag borde. Efter försöket på scenskolan började jag läsa litteraturvetenskap på universitetet och fastnade. Det här med text är väl märkligt? Tänk att vi kan använda små godtyckliga tecken för att skapa en hel värld? För mig var det så fascinerande, och ledde mig till språkfilosofi.

Hur hon kom till New York är tillfälligheternas spel, som mycket annat i livet. I korthet: Som filosofistudent i Stockholm hamnade Åsa Wikforss av en slump bredvid en professor från Oxford som var expert på Wittgenstein, de började tala med varandra och han föreslog att hon skulle fortsätta sina studier i England. Där mötte hon Adam, en ung kille från New York som pluggade juridik, de blev ett par. Hon fick ett Fulbright-stipendium till Columbia University i New York. Adam och Åsa bodde i staden i tolv år, där hon hann disputera och bli mamma två gånger.

Sedan slog hemlängtan till med en våldsam kraft.
– Jag älskade New York, energin, kraften, bruset, allt i vårt liv där. Som akademiker rör du dig i en mycket internationell miljö, alla talar samma språk och delar ofta värderingar. Som mamma i New York blir du lokal, ganska ensam. Det som är så sorgligt med hemlängtan är att den gör så ont att du missar allt som egentligen kunde vara bra.
Man ska heller inte underskatta den utmaning det är att vara från olika länder i en relation, menar hon. När de flyttade till Sverige skulle Åsas hemlängtan komma att föras över till hennes man.

Vad längtade du hem till?
– Enkla vardagssaker som att gå i skogen, plocka blommor, umgås med mina barn på det sätt vi gör ­i Sverige. I New York har många en nanny, träffar man vänner går man ut på restaurang och tar inte barnen med sig. Och jag längtade efter mitt språk, att på djupet bli förstådd.

Hur då på djupet?
– Som att vi säger hmmm när någon talar. Hummandet, bekräftelsen, sådana små saker. Man förstår inte hur den kultur som man har vuxit upp i genomsyrar hela ens verklighetsuppfattning förrän man märker att någon annan inte förstår. Plötsligt blev jag väldigt svensk, grät till svenska folkvisor, ville att barnen skulle behärska svenska språket, att de skulle få lära känna det jag uppskattar med vårt land.

Terrorattacken mot tvillingtornen den 11 september 2001 spelade också in. Familjen var tursamt nog i Sverige när det hände, men vänner drabbades. Tiden efter präglades av stor oro.

– Jag ville ta våra barn därifrån.

2002 gick flyttlasset.

Vad saknar du mest från tiden i Amerika?
– Jag kan längta efter energin, den dagliga interaktionen, som är högljudd, energisk. Min man saknar det där mest, det är hans hemlängtan. Visst pratar vi spontant i Sverige också, men man är inte alltid säker på att det landar väl … eller om man har gjort bort sig. Kanske gäller det särskilt kvinnor.

Hon berättar om en svensk radiodebatt. Förutom Åsa Wikforss deltog två män, totalt hade de 45 minuter till sitt förfogande. Efteråt skrev någon att hon hade varit för dominant, inte låtit de andra tala.

– Jag blev nyfiken och kollade. Det visade sig att jag hade talat 14 minuter totalt, knappt min beskärda tredjedel. Ändå framstod det som om jag hade tagit över hela samtalet.

2

filosofeer vi bör läsa för att få ett klokare liv enligt Åsa:  Hannah Arendt & Bertrand Russell.

Denna höst liknar ingen annan.

Förutom heltidsjobb på Stockholms universitet med ansvar för studenter, undervisning och vetenskapliga artiklar leder hon ett stort forskningsprojekt om kunskapsmotstånd, finansierat av Riksbankens jubileumsfond. Till det kommer föreställningen på Dramaten, som haft premiär när du läser den här texten, och senare inträdet i Svenska Akademien.

Glömde jag landsomfattande turnéer? Och just det, badrummet måste renoveras på grund av en vattenläcka. Sist men inte minst, de båda döttrarna har flyttat hemifrån.

Sörjer du att barnen lämnat boet?

Hon skrattar.

– Det har jag inte tid med! Min man är nog mer ledsen. Missförstå mig inte, det är en fantastisk gåva att få barn, inget man någonsin ångrar, men självklart tar de mycket tid och det arbetet är inte alltid kul. Mycket var träligt, särskilt när de var små.

Vad var värst?
– Att dagligen behöva handla och laga mat, duka fram, diska, städa efteråt, de där tre timmarna som varje dag gick åt för det. Det är klart att livet är enklare nu.

Hon talar om en ny arbetsglädje, en ny frihet.

– Många kvinnor i min ålder säger samma sak. Under småbarnsåren går vi omkring med ständigt dåligt samvete, gör så gott vi kan men räcker inte till. Sedan är det plötsligt över! Tiden är åter din. Vi är i en ålder då vi fortfarande orkar mycket och har stor erfarenhet. Att då få lägga all energi på det man brinner för är en enorm känsla av befrielse och nytänd lust.

Hennes man Adam Green är affärsjurist och delägare i en av Sveriges största advokatbyråer, Åsa har med friare arbetstider tagit mycket av hemarbetet. Precis när vi ska inleda intervjun ringer hennes telefon. Jag förstår att det är Adam. Efteråt frågar jag om de alltid talar engelska med varandra.

– Han kan svenska, men engelska var det språk vi talade när vi möttes. Det är svårt att byta när man har en relation på ett språk. Det skulle kännas … fånigt, tror jag.

Hösten 2019 är hektisk, hur hanterar du stress?
– Som folk mest, tror jag. Visste du att forskning visar att man blir mest stressad av att tänka på hur stressad man är?

När huvudet är fullt gympar hon, cyklar, diskar. ”Jag tar hand om mig själv, helt enkelt.” Och så skriver hon listor.

Blandar du högt och lågt av typen: byta bank, ringa kungen, köpa toapapper?
– Kan vara så, men jag gör också listor för olika kategorier. Jag har alltid varit ganska bra på att ta de stunder som bjuds, så fort en unge hade somnat satte jag mig att arbeta. Får jag bara 20 minuter brukar jag hinna sätta igång en tanke. Sedan får den gro till nästa gång jag har tid att samla mig. Den stora utmaningen just nu är att ha så många olika bollar i luften. Det är en sak att ha mycket, en helt annan att ha mycket av många olika saker.

Snart väntar en ny utmaning. Jag menar förstås Svenska Akademien, och kommer på mig själv att som första fråga undra hur det går med klänningen till Högtidssammankomsten, som den så flott heter. Kanske far mina tankar till hennes företrädare Sara Danius och den uppmärksamhet hennes kläder väckte, på gott och ont.

Jag får återkomma till Åsa Wikforss svar för i stället börjar vi tala om det där samtalet som skulle ändra allt. Hon pekar på skrivbordet vid fönstret.

– Jag satt där, skulle strax åka till London när telefonen ringde. Ett okänt nummer, vilka jag brukar strunta i, men nu fick jag för mig att det kunde ha med barnen att göra. När Anders Olsson presenterade sig var min första tanke att samtalet handlade om något stipendium. Jag hade fått ett, kanske skulle jag få ett till?

Akademiens dåvarande ständige sekreterare Anders Olsson sa i stället något som liknade det här: ”Vi tänkte att det vore trevligt om du kunde vara med oss? Vi har pratat, om du vill blir du inröstad om en vecka.”

– Mer formellt än så var det inte. Jag bad att få tänka över helgen.

I ateljén med Behnaz Aram. Foto: Thron Ullberg

Under dagarna i London talade hon förstås med sin man, de gjorde en hel del efterforskningar. Jag ska just fråga hur hennes research gick till, men hon hinner före:

– Om man är i minoritet är det oerhört svårt att göra sig hörd, vet man av forskning. Jag var den sista som blev tillfrågad, och visste alltså att tre kvinnliga författare redan hade tackat ja. Att komma som ensam kvinna vore nästintill omöjligt, tror jag.

Vilken blir din roll i Akademien?
– Som fortfarande aktiv forskare får jag nog en mjukstart, och jag kommer i första hand inte ägna mig åt skönlitteratur, utan mer sakprosa.

Ser du fram emot det?

Åsa skrattar.

– Det ska bli spännande att se en sådan gammal kulturinstitution inifrån.

Är du orolig för det som hänt? Det tog ju hus i helsike?
– Jag tänkte mycket på det när jag fick frågan. I dag finns tydliga jävsregler, en ny transparens, verksamhetsberättelse med mera. Akademien känns inte som det där hemliga sällskapet längre, även om hela idén nog är att det ska finnas lite mystik kring en så här gammal institution. Och sist men inte minst, numera får du avgå. Det innebär en väldig makt.

Men om det blir persontvister, som det har varit? En del har inte ens kunnat dela middagsbord.
– Det är ju inte alltid man älskar alla sina kollegor, viktigast är att man har en väl fungerande miljö, där man kan lösa den här typen av problem.

Det har ju uppenbarligen inte gått?
– Nej, men vi får hoppas att gamla låsningar har försvunnit. Med nya människor …

Men om du eller ni återigen misslyckas?
– Ja, då får man … stå upp för det man tror på. Eller avgå.

Vi kommer återigen in på klänningen, fotograf Thron Ullberg fick vara med i ateljén när Åsa Wikforss träffade formgivaren och stylisten Behnaz Aram. Första gången de sågs var under en fotografering för Damernas Värld, Åsa gillade de kläder Behnaz Aram hade valt ut till reportaget och frågade helt sonika om Behnaz kunde tänka sig att designa hennes klänning.

Är du intresserad av mode?
– Jag tycker att det är kul med vackra kläder, har nog känsla för det, men prioriterar annat.

Känns det märkligt att vi talar om de kvinnliga ledamöternas kläder?
– Äh, vi pratar alltid om vilka kläder kvinnor har, inte sant? Det finns en festlighet runt Akademien, och ska så vara. En komponent är att man representerar något som är värt någonting, i det här fallet kulturen. Det får vara oss människor förunnat att njuta av vackra saker. Och förresten, kläder är ju en typ av kultur.

Tiden för intervjun börjar löpa ut. Hon frågar om jag har fått svar så det räcker, säger att jag alltid kan komplettera. Vårt möte på bokmässan, när jag följde henne under ett seminarium med författaren Lotta Lundberg, får inte plats. Det är mycket annat som lämnats ute – och plötsligt slår mig insikten: Har jag lyckats förmedla en sann bild av Åsa Wikforss?

Om denna text blir ytterligare ett exempel på det falska narrativet – där helheten trots sanna uppgifter likväl blir falsk på grund av ett skevt urval – är vi i alla fall två om misstaget: den som frågar, och den som svarar.

Ett vet jag dock säkert, professorn och akademiledamoten Åsa Wikforss gillar öl.

Viktigt om Wikforss

Namn: Åsa Wikforss.
Född: 1961.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Adam Green, jurist, döttrarna Clara, 23, och Hannah, 19, hunden Eliot, en bichon havanais.
Yrke: Professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet.
Aktuell: Formellt inträde i Svenska Akademien den 20 december, på stol nummer 7.
Tre råd till den som inte vill hålla desinformationen stången:

  1. Läs bara rubriken och dela snabbt som sjutton!
  2. Undvik traditionella medier och sök upp alternativa plattformar med tydlig politisk agenda.
  3. Leta upp en riktigt rik konspirations-­teori, gärna en som handlar om att ­forskare och medier har en hemlig ­politisk agenda