Hemma hos skogsfinnarna

För drygt 400 år sedan kom de hit för att odla upp de mörka skogarna i mellersta Sverige. Nu kämpar deras ättlingar för att arvet efter skogsfinnarna inte ska försvinna. Det handlar om språk, attityd och att leva i samklang med naturen.

Ödsliga, långa grusvägar går genom tät tall- och granskog, förbi stilla sjöar och odlingsrösen – högar av sten ligger kvar från den tid då skogen blev odlingsbar mark.

Vi blickar ut över höjderna som inte ser ut att ha något slut, över landskapet som gör sig bäst under årets kalla månader. Och rönnar, överallt rönnar.

Vi har stigit av i Lekvattnet, väster om Torsby, Fröken Fräkens Fryken och nära den norska gränsen. Här är Värmlands port till Finnskogen, den svenska finskhetens hjärta. Hit kom de asfalterade vägarna först i slutet på 70-talet, här pratade man finska i flera sekel.

Vi blickar ut med andra ögon än vad de som stod här för fyrahundra år sedan gjorde. Då hade tusentals finnar lämnat krig, svält och farsoter för att förvandla skog till jordbruksbygd i Sverige. Då fick skogsfinnarnas berättelse sin början.

Skogsfinnarna var ett halvnomadfolk som hade flyttat västerut från Savolax i Finland till de obebodda, stora skogarna. De var experter på svedjebruk – en metod där man hugger ner barrskog, bränner den och sedan odlar i askan.

Den svenske kungen hade uppmuntrat dem att flytta, för att kunna öka befolkningen och på sikt få in mer skatt.
Kolonisationen resulterade i framväxten av helt nya kulturlandskap i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, men allra mest påverkades Värmland – under 1600-talets andra hälft levde sextusen skogsfinnar här.

Men i dag då, skogsfinnarna, finns de kvar?

Det är strax efter lunch en onsdag. När vi bytt asfalt mot grus, och senare mot rötter och hala stenar, börjar vi närma oss. Den sista biten får vi putta bilen.

Bodiil Nordquist välkomnar in i sitt torp Mustapuro, byggt av finnsläkten Nikkarainen. Det är här, ”i sitt rätta element”, som hon helst vill träffas – i torpet där brädgolvet knarrar och väggarnas träpanel är gjord av träd från sluttningen utanför. I hallen hänger en viktig del av den skogsfinska klädnaden; en ryggsäck av näver.

I Mustapuro tilltalas Bodiil helst med sitt skogsfinska efternamn Orainen. Här lever hon utan el. Eller, nästan utan el. Ett dammigt elaggregat står i en hörna på golvet, med det laddar hon sin telefon och ser Let’s dance.
Hon lever skogsfinskt, på 2000-talet.

Bodiils farmor föddes på torpet 1893. Själv hade hon hunnit bo i Stockholm i över tjugo år när ”plikten kallade” och hon köpte tillbaka tomten av ett skogsbolag.
– Här kan du inte fundera. Här måste du fixa vatten, eld och mat. Det tar tid. Och det gör att man är här och nu på ett sätt du inte är i stan. Om jag inte eldar så fryser jag, det är väldigt konkret.

Torpen i närheten rymde under sin storhetstid nästan tvåhundra personer. Alla gårdar hade sitt eget uppdrag. På Mustapuro fanns en smedja, på Ritamäki en bit bort låg ett snickeri.

Men i dag har de flesta som bott här flyttat ner i dalgången, till el och bekvämligheter. Urbaniseringen nådde så småningom även Finnskogen, men inte Mustapuro.

– Jag behöver inte det där, jag kan få eld på vad som helst, säger Bodiil och lägger på mer ved i spisen.
På det målade skrivbordet i sovrummet ligger svamp och torkar på en tidning.

När finnarna först kom hit var livet i skogen utmanade. Att kunna röja mark, bygga hus av det som fanns, hålla djur, odla och mätta magar med naturens skafferi krävde kunskap och uthållighet.

– Att vara skogsfinne är en attityd, säger Bodiil och korkar upp en flaska champagne.

Champagnen – en påminnelse om att det gick åt mycket alkohol förr i världen, förklarar Bodiil. Livet var hårt – fiolmusik, dans och brännvin var viktigt för att stå ut.

Skogsfinsk attityd, vad är det?
– Mina förfäder byggde en ny tillvaro utifrån de förutsättningar som fanns. I lust, men mest i nöd. Det utvecklades ett folk som levde med naturen, skogsfinsk attityd kommer från det – att inte bli upp­rörd över sådant som inte går att påverka, som vädret, utan lösa de problem som uppstår.

Hans händer är sotigt svarta. Jo Husmo sträcker upp handen mot taket för att visa hur högt röken står när man har eldat i tre dygn, det är så lång tid det tar att uppnå full effekt. Skogsfinnarnas gamla torp med rökugn, som kallas pörten, är inget vidare för en weekend-resa.

– Men det är världens bästa uppvärmningssystem.

Vi har lämnat Mustapuro för Jos rökstuga på Käckåsen. Här täcker ugnen nästan en hel vägg. Jo har öppnat luckan för syreintag, röken lägger sig tät och värmer sand och jord i taket.

Mitt livsuppdrag är att ta reda på vad det är att vara skogsfinsk på 2000-talet.

Rökstugorna är en viktig del av den skogsfinska kulturen. Rökugnen är som en sluten eldstad, murad av sten. Ugnens rök leds inte ut i en skorsten, utan in i rummet där värmen magasineras.

Det finns fortfarande ett femtiotal ugnar bevarade i Sverige och Norge, Jo lägger det mesta av sin vakna tid på att restaurera dem.

– Sättet skogsfinnarna levde på är värt att bevara. Det är ett livsuppdrag för mig, att ta reda på vad det är att vara skogsfinsk på 2000-talet, säger Jo och fortsätter:

– Den skogsfinska kulturen var anpassad för självständigt leverne i skog. Från födsel, till död. Hur kan man använda det arvet i dag?

Jo visar vägen ner till sjön och den egenbyggda bryggan, i slutet av den smala stigen pyser röken ut från den tända bastun.
Beslutet att lämna storstadslivet och söka sina skogsfinska rötter har han aldrig ångrat.

– Jag känner meningslöshet i stadsmiljö, i allt slöseri med resurser. För mig är det rätt att leva med naturen.

Flera forskare lyfter det svåra i att definiera vad som är typisk skogsfinsk folktro, och hur den skiljer sig från den svenska och samiska, men en del som är speciell är just naturmysticism och hur naturen betraktas som ett levande väsen med själ.
Skogsfinnarna trodde att man kan kommunicera med naturens krafter genom besvärjelser och symboler. När savolaxarna kom till de obebodda skogarna förde de med sig schamanism, som haft sin starkaste ställning bland just nomadfolk. Skogarna ekade av trolldom, med besvärjelser sårade man fiender och botade sjukdomar. Genom att krypa igenom smörjträd, ett träd som vuxit i ring, kunde man bli frisk.

Symboler från tiden finns kvar. Finnarna satte magiska lås på byggnader mot krafter som hade onda avsikter. Man ristade magiska symboler på ladorna och stallet där hästen fanns.

Schamanismen var kontroversiell. Vid skogsfinnarnas intåg i Sverige fanns en lagstiftning mot troll­dom, i dag mest känd från häxprocesserna under 1600-talet. Brottsstatistik visar att skogsfinnarna var överrepresenterade i domar rörande trolldom. De hade också rykte om sig att vara okristna och sällan besöka kyrkan.

I nutida forskning lyfts dock två anledningar till det senare: det var mycket långt till kyrkan och man förstod inte språket som talades på gudstjänsterna …

Rökstugor, naturmysticism och svedjebruk. Finntorp och attityd. Ytterligare en sak utmärkte skogsfinnarna: språket.
Ända in på 1900-talet talades det finska i delar av Värmlands skogar. Hit vallfärdade språkforskarna för att höra hur finskan i Savolax lät på 1600-talet. Men samtidigt som skogsfinnarna ville bevara sitt språk, ställdes krav på anpassning.
Trots att mötet med det svenska ofta beskrivs som fridfullt fanns krockar, enligt Andreas Jonasson som kåserar om det finska språket i Sveriges Radio, inte minst gällande språket.

Fryksdals häradsrätt i nordvästra Värmland beslutade år 1646 att varje finne som inte ville lära sig svenska skulle få sitt torp nerbränt. Lite mer än 30 år senare utfärdades ett kungabrev om att finnarna var tvungna att lära sig svenska. Under ledning av den finske folklivsforskaren Carl Axel Gottlund försökte man dock tvåhundra år senare att få finnskogen erkänd som finskt härad med finsk församling. Man ville tillsätta finsktalande tjänstemän på alla områden, från postutdelning och polis till präster och tingsrätt, få bygga landsvägar och kyrkor – med predikan på finska.
Men förslaget röstades ner i riksdagen.

Med tiden försvann det skogsfinska allt mer under skogsindustrins expansion. Skogsfinnarna sålde sin mark och blev bönder. Bygderna avfolkades.

Av de över tusen gårdar som fanns står i dag bara ett fåtal kvar, i ett väglöst land där skog, sjöar och myrar åter tar över.
Jo tar med oss med till en gammal bastu intill Viggälven. Nu värms den upp av elden från Ray Olssons smedja. Precis som skogsfinnarna gjort i generationer smider Ray knivar, yxor, eldstål och – ibland – trollkors, ett järnstycke som sattes upp i ladugården för att skydda kreaturen mot trolldom.

De pratar om kampen för att bli en del av det svenska och att få behålla sitt ursprung.

– I resten av världen kanske man behöver armbåga sig fram för att överleva. En minoritet får hitta andra vägar, säger Ray.

– Ja, man får hålla ihop. Det tar tid att hitta sin plats som ny i ett land. Att integrering går över en natt – glöm det, det är inte mänskligt, säger Jo.

Birgitta Elfström, projektledare på Värmlands museum, vill göra Finnskogen till världsarv. Hon följer med oss på resans sista etapp. Vi landar vid Juhola – en gård från tidigt 1700-tal som togs upp genom svedjebruk, men som snart övergick till åkerbruk, boskapsskötsel och timmerhandel.

I dag är gårdarna klassade som byggnadsminne. Rökstugedelen på Juhola är Sveriges största bevarade på ursprunglig plats.

– Jag letade efter något som visar ett annat sätt att leva. Det är lite politiskt. Vi har bevarat många slott där det levde rika män, men nya berättelser behövs. Vi måste på nytt lära oss hur man lever utan fossila bränslen, med klimatförändringar och folkförflyttningar. Det kunde man förr i de här skogarna, säger Birgitta.

Hon leder arbetet för att få Unesco att utnämna gårdarna till Sveriges sextonde världsarv. Under 2020 ska det mesta pappersarbetet bli klart.

Det ska vara unikt, annars får det inte bli världsarv. Men är finntorpen verkligen unika?

Ja, menar Birgitta – inga andra världsarv berättar hur det var att leva i och av nordlig skog. Historien om hur människor flyttade och bröt mark – bevarade gamla traditioner och tog till sig nya, lyckades och misslyckades med integrering – är aktuell i dag, säger hon.

– Här finns mycket att lära. Det är något med deras inställning: ”Vi löser det!”. Segheten. Jag vill visa det för alla som är på väg att tappa hoppet. Kunde de överleva då, är det värt att gå upp på morgonen nu med.  

*Maria Widehed är frilansjournalist. Hon brinner för mötet med dem som söker svaret på hur vi knäcker framtidsnöten – med klimat, försvar och överlevnad. ”Kanske är skogsfinnarna en del av svaret.”

Aija Svensson är en sverigefinsk dokumentärfotograf som gärna ägnar sig åt projekt om minoriteter och sociala frågor. ”I bilderna har jag velat lyfta fram närvaron av det skogsfinska kulturarvet i nuet.”*