Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Vasaloppet: 100 år av folkhälsa

Illustration: Ollanski

Sveriges mesta lopp fyller 100 år. Dess storlek säger något om vad som är vår tids mest aktade egenskaper. Flit, pannben och starka stakmuskler.

”Kyrkspiran sticker upp vid synranden, himmelriket är nära.”

Man kan troligen beskriva fenomenet Vasaloppet på lika många sätt som de 1,7 miljoner åkare som gett sig in på den långa prövningen genom skogarna i västra Dalarna.

Men den poetiska känslan som Allan Lundberg 1970 fångade i boken Åka Vasaloppet samlar nog de flesta. Synen av kyrkan i Mora är signalen om att en monstruöst många timmar lång plåga strax är över.

Passet inleds 08.00 i Berga by i Sälen, nio mil tillbaka längs spåret. Då har de flesta redan varit vakna i många timmar och varit på plats i Sälen sedan 05.00. Innan och efter väntar köande: i bussar, till bajamajor, till nummerlappsutdelning, i spåret.

Men på målrakan i Mora väntar applåder från kända och okända, och i den bästa av världar innebär kvällen årets mest välförtjänta after work.

Vem som helst kan uppleva en viss salighet i det läget, kan ana ett slags himmelrike då spiran i Mora äntligen anas.

Första söndagen i mars fyller Vasaloppet 100 år, men hos åkarna ligger fokus på något helt annat. Det handlar om kraftprovet, om att besegra sig själv. Om att få ett besked om att timmar, månader, år av träning ger valuta i att ha orkat Vasaloppet.

För några få i fältet, och vissa tv-tittare, är tätstriden mest spännande. Det rabblas ryck i uppförsbackar, knivskarpa spurtdueller på Vasagatan i Mora, liksom spektakulära sammanbrott.

En liten del av fältet ser deltagandet som ett jippo och spex, kanske ett resultat av en fånig ­vadslagning med drastisk konsekvens. Den aspekten på Vasaloppet lyfts ofta fram i medier. Åkare i festliga dräkter. Åkare som berättar att de bara kört några få kilometer innan loppet.

– Men de är maximalt en procent, säger den mångårige tävlingsläkaren Ulf Hållmarker.

En överväldigande majoritet åker de nio milen i jakten på eget välbefinnande. I Sverige finns inget tydligare kvitto på att man är i fin form.

Så var faktiskt ambitionen redan från start i loppets historia.

Illustration: Ollanski

Tävlingens skapare Anders Pers höll ett tal i Mora samma dag som det första Vasaloppet avgjordes, i mars 1922. Där framhöll han, inför tusentals åhörare, betydelsen av skidåkning och modern idrott som motkraft mot förslappning i ett allt bekvämare samhälle.

Anders Pers sa:

”Därtill samlas människorna i samhällen och leva under ökade bekvämligheter, som sätta släktets spänstighet och styrka i fara. Allt flera bli främlingar för de stora vidderna, för de marker, som dock alltjämt framalstra den skog och det bete, som är ett villkor för vår utkomst och vårt välstånd. Denna fara för veklighet, för svaghet och urartning har framkallat ropet på idrotten, som en medveten strävan att bibehålla och öka släktets styrka och spänstighet.”

I det skedet var det bara några hundra åkare som gav sig ut på knappt spårade slädstigar i riktning mot dåvarande förstakontrollen i Mångsbodarna. Det var med draghjälp av målande direktsändningar i Sveriges Radio (då Radiotjänst) som medvetandet om loppet hamrades in hos svenskarna. Sven Jerring och andra radioröster gjorde att loppet över huvud taget överlevde andra världskriget. En annan som hjälpte till var Nils ”Mora-Nisse” Karlsson, med sina nio vinster, sin lokala förankring och sin karisma.

Efter kriget fanns en önskan om nystart och bättre tider. Korpidrottens talesman Carl Albert Andersson uttryckte det som: ”Människor behöver en frisk kropp och någonting att hoppas på.” Och Vasaloppet framstod som ett välformat spår för att följa hans väg.

På 1960-talet uppstod bilden av det friska och motionerande Sverige. Med Träna med tv i Sveriges Television och med motionsbingo, skolgymnastik, Korpen, Friluftsfrämjandet – började landet svettas frivilligt. I täten fanns symbolen Vasaloppet.

1966 deltog drygt 6 000 åkare i loppet. Det hade fått en helt annan karaktär än det Vasalopp som haft Sixten Jernberg och andra vresiga män från skogarna som ansikte utåt. Expansionen var inte smärtfri, just 1966 slutade det med fiasko. Tusentals fick bokstavligen köa i spåren in till portalen i Mora när arrangörerna inte hann med att pricka av trötta blåbärsfläckade åkare. Året efter kallades IBM in med datorer och hålkort, förlagan av senare tiders chip.

Men bortom floppen blev det i takt med det ökande antalet åkare stadfäst att Vasaloppet var själva kronan av det svenska hälsoträdet. Årtiondet efter lyfte Vätternrundan och Stockholm Marathon till samma höjder i antal, men Vasaloppet innehade fortsatt den ledande rollen.

När även kvinnor blev välkomna, officiellt från 1981 efter sex bisarra decennier av förbud och till män maskerade kvinnor, kunde loppet äntligen bli något för varje svensk som ville leva hälsosamt. Den boomen har ännu inte avstannat.

I den bioaktuella långfilmen Ur spår åker syskonparet Daniel och Lisa loppet med väsensskilda perspektiv.

Vd-Daniel är träningsasketen med välutrustat gym i designvillan. Allt i hans liv går ut på att åka Vasaloppet. Han glömmer på kuppen bort att han och hans fru försöker att bli gravida. Vid ett tillfälle skickar han spermier med taxi i en isfylld plastpåse för att inte missa ett träningspass med likasinnade.

Lisa är familjens svarta får, arbetslös, dricker för mycket. Hon riskerar vårdnaden om sitt barn, är under orosutredning av sociala myndigheter.

En fysisk ansträngning är för Lisa lika med att ta sig till den lokala baren för att ragga. Förgäves. Hon vet i filmens inledning knappt vad skidor är, hon tror att Vasaloppet är nio kilometer i stället för de nio mil som det faktiskt handlar om. För att rädda vårdnaden om sin dotter, men också för att bevisa sig inför sin kritiske bror, anmäler hon sig ändå till loppet.

Daniel och Lisa kan nog stå för två av de vanligaste typerna som trängs i spåret varje år, och som finns omkring oss på arbetsplatser och bland bekanta.

Båda finns också representerade bland den sorts åkare som Henrik Lenngren beskriver i sin aktuella bok Vasaloppet – 90 kvinnor och män i fäders spår.

Lenngren har en faiblesse för åkare som mot alla odds tar sig förbi usla förberedelseförhållanden och över smärttröskeln. Han har pratat med Lars-Erik som tränar genom att åka 770 rullskidsvarv runt sitt kvarter i Luleå, Åsa som bor i Sveriges snöfattigaste kommun och Rafaa som ger sig på loppet just när han fått avslag på sin asylansökan. Det finns en bredd i urvalet om man vill försöka fånga loppets själ.

Motion och folkhälsa är sedan decennier hörnstenar i mytbildningen kring Vasaloppet. I den ­kanske mest klassiska bilden från loppet sitter åkaren Olle Jansson och pustar ut på en pinnstol intill spåret under loppet 1976. Han gick senare i mål med tiden 13:24,42, den näst långsammaste i loppets historia. Men Jansson tycktes helt obekymrad, han drevs av andra bevekelsegrunder än att vinna.

Innan covid -19 var mönstret tydligt: Vasaloppet tycktes ostört gå in i den nya tiden. Rollen som ­ansikte utåt för en mer hälsoinriktad attityd i en stillasittande tid förstärktes ständigt.

43%

Vanligaste skälet till att uppsöka vård under loppet är skavsår (43 procent). Andra vanliga krämpor: muskelsmärtor och kramp (18,8 procent), ledbesvär (6,3 procent). Källa: Ulf Hållmarker, tävlingsläkare.

Forskningen håller med om den bilden. Tävlingsläkaren Ulf Hållmarker har deltagit i flera studier.

– De flesta åkare anmäler sig till loppet för att det ger en motivation att träna och hålla i gång. Många talar om stegräknare, kort på gym och har även i övrigt en hälsosam livsstil. Rätt många ser helt enkelt Vasaloppet som en anledning att hålla sin kondition på god nivå, säger han.

Under flera år har forskare vid Uppsala universitet jämfört hälsan hos 200 000 Vasaloppsåkare med den hos 500 000 från normalbefolkningen och undersökt bland annat risken för hjärtinfarkt, stroke och depression. Resultaten har visat att längdskidåkarna i samtliga studier ligger bättre till än normalbefolkningen.

Vasaloppsåkare drabbas av depression hälften så ofta som övriga befolkningen under en period på upp till 20 år efter att ha kört loppet. Det visade sig i en studie 2020, där forskarna Martina Svensson och Tomas Deierborg följde 200 000 personer som deltagit i Vasaloppet mellan 1989 och 2010.

– Den lägre risken för depression fanns hos både de skidåkande männen och kvinnorna. För de ­manliga skidåkarna spelade även prestationen i loppet roll: de med snabbast sluttid hade ­ytterligare minskad risk att drabbas av depression. För ­kvinnorna fanns ingen sådan fördel av att prestera på topp, säger Martina Svensson.

Tomas Roos, ST-läkare i neurologi, har tittat på sambandet mellan Vasaloppsåkare och Parkinsons sjukdom.

– Det verkar som om Vasaloppsåkare drabbas av Parkinsons i mindre grad än de som inte åker. När Vasaloppsåkarna blir riktigt gamla blir det dock lika vanligt bland dem med en diagnos. Vi spekulerar i att det kan bero på att vältränade människor har en större motorisk reserv, vilket gör att de kan fungera bra längre trots Parkinsonförändringar i hjärnan, säger Tomas Roos.

I Vasaloppets tidiga skede representerade åkarna ofta sina orter, för det mesta i Dalarna och Norrland. Senare blev skidföreningar företrädare för de tusentals åkarna. I dag är allt fler representanter för företag, och loppet en del av interna hälsosatsningar.

När Henrik Bunge, vd för konfektionsföretaget Björn Borg, får frågan om han själv åkt loppet blir svaret nej. Han gör däremot ingen hemlighet av att han prioriterar en Vasaloppsåkande jobbsökande framför en som inte kört loppet. Och i synnerhet framför den som inte tränar alls. I Bunges vision som företagsledare är träning och hälsa grundläggande.

På fredagar strax före lunch samlas de anställda för ett gemensamt obligatoriskt gruppträningspass.

– Ingen skulle längre komma på tanken att planera in ett möte klockan 11.30 en fredag. Träningstimmen är en symbolhandling för oss, den går inte att ’träna igen’ någon annan gång. Det är en del av hur vi bygger vårt varumärke, säger Henrik Bunge.

-15

1977 åkte skotten Donald Ferguson loppet i kilt i minus 15 grader. Han kom i mål på plats 10 288.

Sedan han tillträdde som vd år 2014 visar tester att medarbetarna har blivit 300 procent starkare. Den fysiologiska snittåldern är numera 27. Den faktiska är 34. Målet är att nå 21.

Är inte kravet på träning diskriminerande?

– Vissa kanske tycker att vår modell är integritetskränkande, att vi ska skita i vad våra medarbetare gör på fredagar. Men vi kan inte göra några undantag. Tänk dig ett fotbollslag där en spelare i startelvan plötsligt vill ha en annan färg på tröjan. Vad händer då?

Peter Rejler har kört Vasaloppet många gånger. Han är vd och styrelseordförande för koncernen Rejlers. Enligt en intervju med tidningen Ny Teknik för några år sedan drömde han om att samtliga Rejlers anställda skulle vara i trim och köra Vasaloppet. På frågan om hur han själv hann kombinera vd-rollen med träning inför loppet svarade han:

– Tid har alla. Folk ser på tv två timmar om dagen, inte jag. Jag använder tiden på ett väldigt effektivt sätt. Får jag tio minuter över gör jag situps och armhävningar. På så sätt får jag ihop min träning utan att belasta min fritid med barnen.

Det finns baksidor av Vasaloppet, och liksom fördelarna handlar nackdelarna om det stora antalet deltagare. Loppet innebär att massor med människor behöver resa. Det är en ständig kö av bilar till Dalarna under hela veckan. Det tillverkas konstsnö, lastbilar går i skytteltrafik, det är mängder av snöskotrar på marken och helikoptrar i luften. För cynikern är det ingen slump att Preem och Volvo är huvudsponsorer.

Kritik har också riktats mot det som händer ­närmast snön. Det som är en nostalgisk detalj i form av Swix-tuber på Vasaloppsmuseet i Mora kan även ses som ett miljöhot. Vallan.

Bland annat organisationen Greenpeace har riktat kritik mot att fluorvalla ofta används i loppet.

Snöbrist är en annan aspekt där Vasaloppet alltmer ställs inför klimatfrågan.

Biologen Anders Lindholm till natursidan.se:

– Sedan kan man ju fråga sig hur hållbart det är att under snöfattiga vintrar ägna enorm möda åt att skrapa ihop en fem till tio meter bred och nio mil lång snöbädd i ett i övrigt snöfritt landskap?

Rafaa Turki är en av åkarna som Henrik Lenngren skriver om i sin bok. Fem dagar innan han år 2020 skulle bli förste libyske åkare i loppet fick han avslag på sin asylansökan. Han körde ändå. Ett par månader efter loppet fick han till sist ett arbetstillstånd, vilket innebar att han kunde stanna i Sverige och sin nya hemkommun Skurup. Han har numera nummerlappen placerad så att han kan se den varje dag.

Han säger:

– Nummerlappen påminner mig om att ingenting är omöjligt.