Engelskan tar över svenska språket. Why?

Onödiga engelska uttryck ligger högt på listan över vad svenskar irriterar sig på. Även Ingemar Unge: ”Varför måste man använda ordet prank, när vi redan har det urgamla svenska uttrycket practical joke”, undrar han.

Svenska Dagbladets kåsör Kar de Mumma ville en gång bilda FFSBIS, vilket betyder Föreningen för svenskhetens bevarande i Sverige.

Han tyckte att svensk ungdom inte längre kunde svenska utan blandade upp sitt tal med så många engelska ord och uttryck att svenska språket var hotat och det var dags att göra något.

Det var weekend och make up och pullover och sandwich och cocktails och party och shopping och squash och show och glamour girl...

Och Roberta, som spelades på Oscarsteatern, uttalades Robböörta.

Kar de Mummas kåseri publicerades 1946.

Två decennier senare suckade Dagens Nyheters kåsör Red Top att han ”i kväll skulle gå och se den franska filmen Playtime på den svenska biografen Look.” Biografen i fråga har nu återtagit sitt gamla namn Skandia om än inte sin gamla verksamhet; hur som helst Sveriges vackraste bio.

Så irritationen över engelskans inflytande på svenska språket är inte precis ny. Men frisk och pigg trots sin ålder. Enligt den undersökning som Språktidningen nyligen låtit Novus utföra retar sig svenskar mest på särskrivningar, men onödiga engelska uttryck ligger högt på listan och det är inte svårt att förstå.

Man måste ha lexikon för att kunna läsa en vanlig svensk dagstidning. Gammalt hederligt lexikon i bokform duger för övrigt inte, man måste ut på nätet och jaga.

Där hittar man efter en stunds letande att woke betyder ”överdrivet politiskt korrekt”. Men vad goffiga beer bottle burger är har jag inte fått någon riktig klarhet i. Annat än att man tydligen ska klämma till nötfärsen med en ölpava och lägga något i den därvid uppkomna gropen.

Inte heller blev jag på det klara med vad Greta Thurfjell menade när hon i DN den 30 april meddelade att hon var en simpel fake geek girl.

Och ordet warwashing hittade jag i DN:s språkspalt, tydligen något som Arla ägnar sig åt när företaget bytte bild på Kefirförpackningen så att ingen ska blanda ihop Arla med Putin.

Och i DN skrev en dam att ”samtidigt finns det en stor uppsida i att väcka uppmärksamhet...” Uppsida = fördel?

Och det gäller att ha mobilen i beredskap även när man ser på TV. I Go’kväll förekom en bagare som skulle göra ”sin egen take” av något klassiskt bakverk. Version? Variant? Förmodligen.

Efter ett visst letande på nätet blev jag något sånär klok på vad ”en tonårings egendekorerade bullet journal” var för något. Tydligen en anteckningsbok, vari man kunde skriva ner tankar och reflektioner. Precis vad en anteckningsbok duger till. Bullet journal, kul-dagbok. Vad nu kulan har med saken att göra.

Via sociala medier, dataspel och nätet i allmänhet strömmar nu låneorden in i en så snabb takt att man helt enkelt inte hinner med.

Alla språk har sina fördelar och nackdelar.

Under hela min uppväxt var folket på Radiotjänst så rädda för att använda onödiga engelska ord att man inte vågade säga namnet på skivmärket His Masters Voice utan översatte det till Husbondens röst, vilket ju lät rätt töntigt redan på den tiden. Borde det förresten inte vara Husses röst eftersom det är en hund som sitter och lyssnar?

Ibland hör man att svenska språket saknar ett ord för det man uttrycker på engelska. Och det stämmer nog ibland. Det kan inte vara lätt att i all hast skaka fram ett svenskt ord som täcker det engelska fräntjajsning, ett arrangemang som till exempel McDonald’s är uppbyggt på.

Men alla språk har sina fördelar och nackdelar. Påstår man att svenska språket är ordfattigt är det bara ett tecken på bristande kunskap och dito fantasi.

En amerikan eller en engelsman kan till exempel inte säga gapa, inte blunda, inte nacke, inte farmor, farfar, mormor eller morfar, inte heller moster eller faster.

Engelskan har inget ord för egenskap, som är lika praktiskt och användbart som det svenska. Möjligen skulle trait kunna duga, men jag undrar...

Inte heller finns det något heltäckande engelskt ord för bildad. Och hur de kan klara sig utan ett så fiffigt begrepp som orka, det är rena gåtan.

Ibland stöter man på roande sammanställningar som förmodligen avslöjar ordens ålder, det vill säga, hur länge de varit inlånade. I DN stod det häromveckan att någon uppträtt i ”alldeles för tajta tights.” Det är som att skriva ”Jag tejpade med tape.”

Fast särskrivningar och svengelska är nog inte det som retar mig mest, om ni nu vill veta. Det är i stället missbruk av ideomatiska uttryck. Jag blir galen när folk säger ”komma till bukt med” – en sammanblandning av uttrycken få bukt med och komma till rätta med.

Ibland hör man även människor säga ”jag skrattade hela vägen till banken”. Hur kan man vara så in i norden tondöv? Både skrattade och banken är, i detta sammanhang åtminstone, positiva. Det blir ju ingen spänning! Ingen laddning! Det rätta uttrycket är förstås ”Jag grät hela vägen till banken”, en fras tillskriven pianisten Liberace. Någon påpekade vilka usla recensioner han hade fått, varvid han svarade ”Jo, jag grät hela vägen till banken”. Han var under ett decennium USA:s högst betalde underhållare och fick nog rejält med tröst sedan han väl fått syn på saldot.

En gång frågade jag min sons lärare i svenska varför han inte undervisade ungarna i elementär grammatik. Han svarade att grammatiken överlåter vi till dem som bäst behöver den. Det vill säga, till språklärarna.

Vilket tydligen innebär att lärarna i engelska lär sina elever att skilja på them och they, medan lärarna i svenska inte kan lära ut skillnaden mellan de och dem. Sorgligt.

Sin och sina finns inte i det engelska språket, därför misslyckas folk, inte minst journalister, ideligen med dessa ord, med grava syftningsfel som följd.

Ack ja.

För övrigt begriper jag inte varför man prompt måste använda ordet prank, när vi redan har det urgamla svenska uttrycket practical joke.