Henrik avslöjade sin hemlighet i lego

Han hade bara berättat för ett fåtal om sin diagnos: bipolär sjukdom. Men förra året postade Henrik Wahlström ett inlägg på Instagram där han med legoklossar avslöjade hemligheten han burit på i tolv år.

”Jag var runt 25 år när jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Men redan i tvåan i gymnasiet började jag medicinera och gå i terapi på grund av att jag mådde dåligt. Barndomstrauman jagades, mobbningssituationer letades – men utan att någon utredning gjordes. Jag var länge arg över det och tänkte: ’hur kunde de inte förstå att jag var bipolär?’. Sedan insåg jag att det inte var någons fel. Terapeuten såg återkommande depressioner. Han träffade mig aldrig när jag var hög på livet.

Eftersom medicinerna inte hjälpte försökte jag dricka bort mitt dåliga mående. Det gick så klart inte – jag drack alldeles för mycket. Till slut blev jag tvungen att söka hjälp. På missbruksenheten mötte jag en kvinna som ställde rätt frågor och sa ’det låter som om du har bipolär sjukdom’. Jag fick träffa experter som ganska snabbt satte fingret på just den diagnosen, något jag själv först inte ville acceptera. Man räknar med att få veta att ’det här är ditt problem, ta en tablett, snart mår du bra’, men i stället får man beskedet att man har en kronisk sjukdom.

Det är tungt att ta emot diagnosen. Det krävs livslång medicinering och stora livsstilsförändringar. Hur lever man med det här? Jag fick känslan av att livet skulle bli tråkigare. Men där och då påbörjade jag vägen mot att kunna leva på ett mer stabilt sätt. Jag tror att det tog sex försök med olika mediciner innan den delen blev rätt. Perioden från att man får diagnosen till att man lär sig leva med sjukdomen är livsfarlig. Självmordstalen kopplade till bipolär sjukdom är förskräckliga. Jag ville heller inte berätta för fler än nödvändigt, väldigt få. Det var inte så att jag skämdes men jag arbetade i tv-branschen, där varje jobb leder till ett nytt jobb. Att vifta med en flagga och säga jag har en allvarlig psykisk sjukdom, det kunde jag inte göra. Så upplevde jag det då.

Till slut kom jag ändå till en punkt då jag kände om jag kan hjälpa andra så är det mer värt. Jag byggde min sjukdom i lego för att visualisera den – en livslång balansakt mellan en mörk depressiv sida och en manisk glittrande halva. Men även på den glittrande sidan kan man trilla ner i mörker om man inte ser sig för. Den 1 januari 2021, tolv år efter att jag fått min diagnos, postade jag en Instagrambild av legobygget med tillhörande text jag skrivit en tid innan. Redan när jag skrev texten bestämde jag datumet då jag skulle avslöja min hemlighet. Jag tänkte att det får gå som det går, men nu rycker jag plåstret. Efter att jag lagt ut inlägget rörde jag inte telefonen på många timmar. Jag undrade vad de som stod mig nära, men som inte visste, skulle känna kring att jag undanhållit detta. När jag till slut vågade titta möttes jag av en mängd positiva kommentarer.

Jag började direkt fundera på vad mer jag skulle kunna göra för att minska stigmat kring psykiska sjukdomar. Jag fick hundratals meddelanden från andra drabbade som inte vågat berätta för sin omgivning. Det blir tydligt hur många som mår dåligt. För att göra det enklare för människor att finna allierade skapade jag en symbol – ett ansikte med en glad och en ledsen mun inuti ett hjärta – som jag kallar Uppochner. Bär man till exempel en pin eller tygpåse med symbolen visar det att man har en öppen och accepterande inställning till psykisk sjukdom. Jag är även ambassadör för föreningen Mind, som arbetar med psykisk hälsa. Det känns befriande att nu prata öppet om något jag höll tyst om så länge. Jag är heller inte rädd för sjukdomen längre. Jag har lärt känna den och accepterat att den är en del av mig.

Det avgörande är att lära sig se förändringar och tecken i tid. Det gör att jag kan försöka bromsa skov innan det spårar ur. Man måste inse att man hela tiden behöver vara en kontrollant av sitt eget mående. Det svåraste är när jag börjar speeda upp, när livet känns lätt och roligt. Det kräver en otrolig sjukdomsinsikt att då vara inspektören som säger stopp. Att nå hit var inte lätt. Men det går. Det är en sjukdom som går att leva med.

Jag hittade en gammal fotoremsa förra året, en sådan man tog i automat men som ingen längre tar. Det blev väldigt känslosamt. Jag är 17 år på bilderna. Vad skulle jag ha velat säga till 17-åriga Henrik? Främst skulle jag vilja inge hopp; det löser sig, du fixar det här, det finns en väg framåt.”

Berättat för Lina Norman