Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Modellmakaren Oscar Nilsson arbetar med att ta fram en skulptur hämtad ur boken "Klara och solen" skriven av 2017 års Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro.

Evigt liv – till vilket pris som helst?

  • 30 September 2022
  • Konst
  • 9 min
Modellmakaren Oscar Nilsson arbetar med att ta fram en skulptur hämtad ur boken "Klara och solen" skriven av 2017 års Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro. Foto: Jean-Baptiste Béranger/ Nobelpriset

Människan har i tusentals år drömt om att leva för evigt. Är vi på väg att lyckas nu? Och är det i så fall någon poäng – om det är ålderdomen vi förlänger? Vi går på en aktuell utställning och träffar James som pratar med sin döde pappa i mobilen.

Evigt liv.

Är det möjligt? Är det något att drömma om? Eller är det en mardröm? Och vad pratar vi om – vårt eget liv, eller allt levande?

Det började med en tanke hos utställningschefen Clara Åhlvik på Nobelprismuseet i Stockholm. Vad har de gemensamt – fysikerna, kemisterna, biologerna, medicinarna, ekonomiprofessorerna, författarna och fredspristagarna som sedan 1901 tagit emot Nobelpriset? Livet, tänkte hon, alla arbetar de med livet. De utforskar det, vidgar det, värnar det. Och så insåg hon – gensaxen, kvantmekaniken, Hundra år av ensamhet och de mänskliga rättigheterna är inte olika frågor, de hör ihop.

Så väcktes idén att göra en utställning där gränserna mellan vetenskap, humaniora, litteratur och konst luckrades upp – en utställning som utmanar våra föreställningar om vilka vi är, vad som binder samman livets minsta beståndsdelar med de största och naturvetenskapens noggrannhet med konstens gränslöshet. Clara tog kontakt med Liljevalchs, och det sa klick. Under hösten blir det på Djurgården i Stockholm genmanipulerad mat, talande robotar, mördarsniglar, poesi och hjärnceller i en hisnande blandning.

Så vad menar vi när vi talar om evigt liv?

Nej, jorden är inte evig. Precis som vi har jorden en födelsedag och ett dödsögonblick. Den är 4,6 miljarder år gammal, och även om den redan är lite bedagad, kommer den att hänga med ett bra tag till. Mänskligheten då? Nej, vi har inte heller någon evig framtid, åtminstone inte hemma på Tellus. Våra släktingar dök upp här för sisådär 300 000 år sedan, långt senare än de encelliga eukaryoterna. Och en sak vet vi: Vi kommer inte överleva planetens ålderdom då hon blir het och obebolig.

Och själva kosmos – är det evigt? Ingen vet säkert. Kanske startade det ur ingenting och kommer att förvinna in i ett slags ingenting? Eller också existerar vi i ett slags kretslopp av oändliga möjligheter som till och från formar sig och bryts ned, ett slags kosmisk kompost, så som fysikern Roger Penrose (Nobelpris 2020) kan tänka sig.

Men om vi nöjer oss med vårt eget lilla liv, hur långt kan det bli?

Först drömmen om en evig tillvaro, om att förlänga livet eller hoppas på en fortsättning efter döden. Jakten på livselixiret har pågått i tusentals år. Från egyptiernas försök att hålla liv i sina faraoner, på utställningen representerad av en mumie, via Nobelprisförfattarnas intresse för den vises sten, alkemi och seanser vid förra sekelskiftet, till 2009 års Nobelpris som beskriver hur ändarna på kromosomernas telomerer kan stärkas med enzymet telomeras.

Kanske hjälper det att vara mindre ensam.

Och till delar är den här strävan framgångsrik. Medellivslängden ökar, just nu är den 81 år för män och 85 för kvinnor här i Sverige, tio år längre än våra släktingars på 50-talet. Men än är vi inte nöjda utan sneglar mot Dagny Carlsson som först i år, någon månad innan hon skulle fylla 110, fick stänga ner sin blogg. Forskarna kallar de där hundraåringarna för centenarians och menar att de är vår tids hjältar. Och precis som med elitidrottarna frågar vi förhoppningsfulla: Hur gör du? Vad äter du? Hur är ditt sinnelag? Dagny hade en enda uppmaning: ”Ha kul!”

Det finns många tips – sov, motionera, använd hjärnan, drick vin, eller drick inte vin … men de flesta ratas av forskarna. Kanske hjälper det att vara mindre ensam, säger de. Antagligen hjälper det att äta mindre, men i så fall mycket mindre. Kanske kommer vi att med hjälp av gensaxen CRISPR/Cas9, som Emmanuelle Charpentier och Jennifer Doudna fick Nobelpriset för 2020, kunna bygga om oss från grunden, skapa en ny slags långlivad människa. Och hur är det med de långa telomererna från 2009 då? Tyvärr, de verkar öka risken för cancer.

Men om vi kan klippa oss äldre eller dra ut på livet, vad är det då som blir förlängt? Ungdomen? Knappast. Ålderdomen, en väldig massa av de svagaste åren, tror en av författarna i utställningskatalogen.

I väntan på ett kommande Nobelpris kan vi med avund snegla på den lilla maneten Turritopsis dohrnii som har förverkligat drömmen om den eviga ungdomen. Skadar den sig faller den i bitar och bygger om sig själv till en yngre version av sitt forna jag. Eller fundera över den frusna växten i konstverket Tropisme av Julian Charrière. Där i sin glassarkofag ståtar hon oförstörd inbäddad i iskristaller. Så länge elen är på lever hon. Dras kontakten ut blir hon till kompost.

Eller varför leva vidare i en skröplig kropp när det eviga kan bestå av ettor och nollor?

När journalisten och utvecklaren James Wlahos pappa fick lungcancer drabbades James av desperation. Hur skulle han klara sig utan sin far? På med bandspelaren och 120 timmar senare hade James bevarat hans minnen och 90 000 av hans ord.

Senare, i sorg, började han sortera. Ord för sig, minnen, sånger, åsikter, tankar i klump och med tiden föddes Dadbot – en robotpappa i mobilen. När saknaden blir för stor loggar James in och de pratar sport, musik och minnen. Botten kan chatta, tala och sjunga men har en stor svaghet. Hur mycket än James programmerar kan han inte få pappabotten att säga de efterlängtade orden: ”Min son, jag älskar dig”.

Skulpturen ska bli en del av Nobelprismuseets stora satsning på utställningen "Evigt liv" som öppnar på Liljevalchs i oktober.
Skulpturen ska bli en del av Nobelprismuseets stora satsning på utställningen "Evigt liv" som öppnar på Liljevalchs i oktober. Foto: Clément Morin/Nobelpriset

En annan, som utan att be om det, i det närmaste blivit odödlig är fembarnsmamman Henrietta Lacks vars celler var de första som forskarna lyckades odla. De tog dem i smyg när hon låg på sjukhus döende i livmoderhalscancer. Och nu har hennes HeLa-celler bidragit till en lång rad medicinska framsteg som polio- och Covid19-vaccin, provrörsbefruktning, mediciner för blödarsjuka, AIDS, Parkinson, leukemi och kartläggning av de mänskliga kromosomerna. Så många gånger har nu hennes celler duplicerats att om någon fick för sig att lägga dem sida vid sida skulle hon räcka tre varv runt jorden.

Men om jag nu inte vill bli en mumie och inte en robot och jorden kommer att dö, vad finns då att hoppas på? Bland genmanipulerade grönsaker och Nobelpristagaren Marie Curies skrivbord (Nobelpris 1903 och 1911) dyker det i en av salarna på Liljevalchs upp en astronaut på knä. Det är den norska konstnären Jone Kviens skulptur Untitled (carrier). Vilar han sig lite, frågar jag?

– Nej han ber, säger utställningschefen Clara Åhlvik. Han sitter där för att vi inte kan vara säkra på att det inte finns en dimension av evighet bortom materian.

En icke-materiell evighet – är det en fråga för en Nobelutställning? Ja, det menar Clara Åhlvik och hennes team och pekar bland annat på fredspristagarna. De som går emot alla sina instinkter och i stället för att klänga sig fast vid sitt eget liv är beredda att offra det för andra eller för något de uppfattar som okränkbara, kanske eviga, värden.

Var kommer deras kraft ifrån? Kulturantropologen Mikael Kurkiala funderar i antologin på ”godhetens väsen”. Är det samhället som skapar en grogrund för godhet? Är det vår arvsmassa som bidrar med en avancerad form av överlevnadmekanism? Är det den individuella livsresan? Ett gediget värdegrundsarbete? Eller träning i ödmjukhet och medkänsla?

Nej, Kurkiala tror inte det. Inget av det där räcker för att förklara fredspristagarnas mod. I stället tänker han sig att det måste vara en känsla av att något verkligen är större. Större än vi själva, större än planeter som kommer och går, ja kanske större än själva kosmos. Sådant som Desmond Tutu (Nobelpris 1984) och Nelson Mandela (1993) lutade sig mot.

Jodå, Mikael Kurkiala vet att hans tankegångar är lite omoderna, att det inte går att få ett Nobelpris i själskunskap. Men det finns olika slags frågor, skriver han. Sådana som kan formuleras med ett: Varför? Och som kan besvaras med: Därför att… Och så finns det frågor som inte kan besvaras utan måste prövas, som måste leva.

In i hjärnan, ut i kosmos, ner i arkiven, nudda vid dödsögonblicket, chatta med en AI, möt den samiska konsten och lyssna till en fredspristagare. Vi kastas från det ena till det andra och där någonstans kanske vi kan få syn på oss själva.