Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Lasse Berg

Är jag en narcissist om jag tycker om att ge bort presenter?

Foto: Thron Ullberg

Kan det vara så att jag är snäll mot andra bara för att själv framstå i god dager? Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter.

Hej Lasse,
Jag tycker det är roligare att ge än att få, både handlingar och presenter. Jag läste nyligen att narcissister resonerar så, att man tycker om att ge för att det får en att bli bekräftad och omtyckt.
För ett tag sedan gav jag en nära vän en trave böcker i födelsedagspresent och kände mig otroligt nöjd med mitt val. I efterhand kan jag känna att det var en narcissistisk handling, att min present bara var ett uttryck för min vilja att bli omtyckt och själv framstå som beläst. Varför tycker jag det är så roligt att ge, har det med narcissism att göra? Och kan man någonsin vara genuint omtänksam?
/ En Narcissus?

Hej!

Om det vore så att narcissism yttrar sig i givmildhet så vore det logiskt att ju mer inbiten narcissist ju mer generös. Tänker man då på själva den moderna sinnebilden av en person med den diagnosen, alltså USA:s förre president, så är jag inte säker på att det i första hand är just godhet och ädelmod som kommer upp i mitt inre.

Men jag förstår tanken. Är man beräknande så är snällhet verkligen ett effektivt sätt att själv komma i god dager. Vi människor kan vara sluga. Och fenomenala på att anpassa oss till läget.

Men är all hygglighet beräknande? Tacksamhet, eller frånvaron av den, kan ge oss en fingervisning. Det demonstreras av ett lustigt experiment. Det var ett forskarteam som satte upp dolda kameror i hem och på offentliga platser jorden runt, fem världsdelar. Man sökte i det inspelade materialet situationer där någon bett om hjälp med något enkelt, visa vägen, tända en cigarrett till exempel. Av tusen dokumenterade fall var det bara i 5,5 % av situationerna som den som fick hjälpen sa tack.

Så vad visar den massiva oartigheten? Forskarnas slutsats var att just denna otacksamhet demonstrerar att det är självklart att hjälpa en annan. Snällheten är default för att tala dataspråk, själva den mänskliga grundinställningen. Oginheten det avvikande.

Andra forskare har visat på vår ovanliga förmåga att minnas motsatsen till snällhet. Jag vet själv. Hur många har inte någon vänligt hållit upp dörren när jag kommer fullastad med kassar. Ett tack så klart, för det är vad som gäller i just min kultur, men i övrigt inte mycket att lägga på minnet. Men den där som hånfullt slängde igen dörren i ansiktet på mig! Den glömmer jag aldrig. Eller den där tönten som bara glider förbi hela kön till incheckningen på flygplatsen. Vi har ett i djurvärlden ovanligt starkt minne för oförrätter. Vi vet därför instinktivt att folk kommer ihåg. Detta hjälper snällheten ytterligare på vägen.

Det är lätt att förklara hur denna anpassning av våra inre styrmekanismer uppstått. Vi är anpassade för att hjälpa varandra i en farlig värld. Den lilla gruppens ömsesidiga bistånd var avgörande för överlevnaden. Vi utvecklades att helt enkelt må bra av att hjälpa varandra, göra varandra glada.

Människan är visserligen enastående anpassningsbar. Vi skapar olika kulturer som föreskriver vad som skall gälla. Dessutom är vi smarta. Jag kan med min hjärna tänka ut hur jag uppnår fördelar genom att vara, eller låtsas vara, god. Vi har utöver allt detta individuella särdrag, också det bra för gruppens överlevnad. Mer eller mindre extrema avvikelser finns åt alla håll. Idag sätter vi diverse stämplar på några av varianterna, exempelvis narcissist.

Men under allt detta pulserar vår gemensamma natur.

Därför, kära ”En Narcissus?”, tror jag att din trevliga gåva av goda böcker mer handlar om att du är en Homo sapiens än att du blivit betuttad i dig själv.

Varma hälsningar
Lasse