Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Kvinnorna som blir kvar när männen fängslas

Foto: Anna Tärnhuvud

Fängslade brottslingar har oftast en familj som väntar. De allra flesta brottslingar är män, och de allra flesta anhöriga som engagerar sig är kvinnor. Hur blir livet på utsidan, när en make eller pappa sitter inne?

Hon är sju veckor gammal. En bebis med fjunigt huvud och doftande nacke. Hon har ännu inget namn. Hennes mamma, Jenny, bjuder på kaffe i en lägenhet där allt går i vitt och där köksredskapen just plockats in i skåpen. Det är första gången kaffebryggaren används på den här adressen.

Livet pekar framåt.

Två dagar senare plingar det till i min mobil. Polisen har tagit Josef, pappan till hennes tre barn.

För hur lång tid blir han borta denna gång?

– Barnen har ingen normal pappa. Det är jag som finns.

Verkligheten drar neråt.

I oktober 2020 fanns 5 276 intagna på Sveriges fängelser. 94 procent av dem var män. Att mer än femtusen personer sitter inne är en samhällsfråga. Den angår polismyndigheten, kriminalvården och socialtjänsten. Det är också ett ämne för högljudd politisk debatt. En färsk undersökning från Novus, gjord efter sommarens skjutningar och grova brottslighet, visar att frågan om lag och ordning växer i betydelse. 57 procent av svenskarna anser att det är det viktigaste politikområdet efter sjukvård.

Bortom opinioner och myndighetsinsatser finns en tyst grupp av berörda. De anhöriga.

Det är alltid en kvinna som ringer.

På pappret kan kretsen kring den intagne vara omfattande; släkten är stor och bekantskaperna många. I praktiken är relationerna ofta få. När kriminaliteten blivit ett mönster och de nära banden brustit ett efter ett återstår många gånger bara en enda person.

En hustru. En mamma. En syster.

En kvinna.

Jacques Mwepu är chef för högsäkerhetsfängelset i Kumla. Nyligen intervjuades han i tidningen Chef:

– Det är alltid en kvinna som ringer. Alltid. En mamma, eller en fru. Under alla mina år som chef, här eller på andra anstalter, har jag inte fått ett enda samtal från en pappa, sade han till tidningens reporter.

Jenny sitter i kökssoffan. Hon håller sin nyammade bebis i rapvänlig vinkel. Det är förmiddag och de två äldre barnen är i skolan. Hon har funderat länge över om hon är beredd att intervjuas. Skammen är stor. Det är samtidigt den som är skälet att berätta. Genom ord kan skammen brytas.

14 år har gått sedan hon träffade Josef första gången. Jenny säger att han var som vilken kille som helst. Successivt förändrades hans beteende. Sedan tio år har Jenny varit närmsta anhörig till en person som lever ett kriminellt liv. Två längre perioder har Josef suttit inne för grovt narkotikabrott. Senaste gången var han borta i tre år.

Mamma Jenny är den som finns. Barnens far sitter i fängelse från och till. Nu är han där igen.
Mamma Jenny är den som finns. Barnens far sitter i fängelse från och till. Nu är han där igen. Foto: Anna Tärnhuvud

Löftena om livsstilsförändring har varit många, liksom besvikelserna när de brutits. Flickan vid Jennys bröst är inte frukten av någon tvåsamhetsdröm. Förhållandet mellan Jenny och Josef var över när hon blev till.

Men nu finns hon. En ny och älskad individ. Samtidigt ännu ett skäl till att Jennys vardag formas av närheten till en man som med stor sannolikhet kommer sitta i fängelse, igen.

Att vara närmast anhörig till en intagen påverkar hela livet, säger Jenny.

– Man hjälper till med allt. Man ordnar med allt de behöver i fängelset. Man bär upp familjen. Man försvarar den intagne inför omvärlden samtidigt som man inuti är full av mörka känslor.

Ändå kan det kännas som det bästa alternativet.

– Mitt liv har varit enklare när han suttit inne.

Fängelse. Ordet nämns oftast i singular, som om det var en enhetlig miljö. Men skillnaden mellan anstalterna är stor. Det gäller även för den som kommer på besök. På en öppen anstalt kan det innebära radhuslängor vid en sjö där man rör sig öppet bland alla andra. I häktet kan det innebära ett låst rum med två stolar, ett bord och 45 minuters samtal under övervakning av två poliser.

Samtalen blir därefter, säger Jenny.

– Jag sitter och grinar. Han också.

Besök på en sluten anstalt kan betyda övernattning i en fullt inredd trerummare med leksaker och en kyl med mat.

– Man får baka, se på tv och film. Där finns leksaker och om man vill kan man få in ingredienser för att steka pannkakor. De som jobbar där är schyssta. Hårda men snälla. Allt är utformat med hänsyn till barnen.

Jenny har försökt göra besöken till en utflykt. När Josef satt i fängelse senast åkte hon dit med barnen en gång i månaden. Varje gång tog de paus på samma ställe längs vägen. Inpasseringen genom säkerhetskontrollen blev en lek om att de var på en flygplats där ”mamma alltid piper”. De vande sig vid hunden som nosade för att kontrollera att de inte hade något med sig in. Kroppsvisitationerna var svårare, berättar Jenny. Inte för egen del. Men det är jobbigt att se sina barn bli genomsökta, säger hon.

Barnen har dock aldrig blivit utsatta för nakenvisitering, något som förekommer på landets tyngsta anstalter.

Genom åren har Jenny gått balansgång mellan att skydda och att säga sanningen. I början var barnen för små för att förstå att pappa satt i fängelse. Då var det enkelt. Senare har Jenny försökt prata bort frågorna om vad han gör. Nu går det inte längre. Barnen är på tröskeln till tonåren, de ser igenom och kräver ärlighet.

Trots att kärleksrelationen är avslutad är Jenny länken till omvärlden. När Josef suttit i häkte har hon försett honom med det han behövt. Foton på barnen. Kläder. Skor med snörena borttagna, av säkerhetsskäl. Den intagne måste i förväg skriva en rapport om vad den besökande kommer att ha med sig.

Hon har också fått skriva under ett godkännande om att Josef får ringa henne. Den anhörige kan välja att säga nej. Jenny har sagt ja.

– Han har ringt hur mycket som helst. Kanske känner jag mig mer omtyckt när han sitter inne.

Pappa är inlåstFoto: Anna Tärnhuvud

Pappa är inlåst

30 000 barn i Sverige har en förälder i fängelse eller frivård. Det ingen får veta om pappa är namnet på en aktuell teaterföreställning om hur det känns när pappa eller mamma sitter inne. Pjäsen ingår i ett treårigt projekt som vill öka kunskapen om tillvaron för de anhöriga. Bakgrunden är bland annat en kartläggning från Socialstyrelsen som visar att 94 procent av landets kommuner saknar förebyggande och uppsökande verksamhet för barn med frihetsberövade föräldrar. Projektet, som drivs av bland andra Räddningsmissionen, har även fokus på föräldrar som lever i närheten av kriminalitet och otrygghet.
Källa: Räddningsmissionen.

Viktiga händelser i världen utanför är det Jenny som får förmedla. Som när Josefs pappa gick bort.

– Jag ringde fängelseväxeln och sa vad som hänt och att jag måste få prata med honom. Efter en kort stund ringde han upp. Telefonsamtalen lyssnas av. De går ut i högtalare, i mottagarrummet finns en vakt.

Jenny vet att hon är livsavgörande. Men hon kan också känna sig osedd.

– Det har hänt att jag sparat kvitton och listor till dess att han kommit ut, för att visa hur mycket jag gör. Han tror att min insats bara handlar om att åka och hälsa på. Att allt rullar på som vanligt här ute. Men även om jag är ensamstående ändrar det hela mitt liv när mina barns pappa åker in.

”Vi som har nån som sitter i fängelse”. Så heter en av flera anhöriggrupper på Facebook. Profilbilden är en högklackad sko av ståltråd. Gruppen har runt 500 medlemmar. Den som vill gå med måste identifiera sig genom videosamtal eller legitimation.
Lizzy är en av administratörerna. I snart tjugo år har hon haft anhöriga som sitter inne.

– Gruppen är min andra familj. Vi stöttar varandra i allt. Om någon tjej reser långt för att besöka sin man och behöver sovplats finns vi där. Om någon väntar på en pappa som skulle ringa men inte hört av sig skickar vi ut en fråga: ”Är det nån som vet om det hänt något på anstalten?”.

Nya medlemmar har ofta praktiska frågor. Hur går en permission till? Hur får man telefontillstånd? Vad ska jag tänka på när det gäller barnen? Snart kommer behovet av känslomässig hjälp. Många mår jättedåligt, berättar Lizzy. Inte minst mammor som har söner i fängelse. De kan vara 60-70 år. Ibland ringer de henne på natten för att prata av sig.

Känslorna när en anhörig sitter inne är motstridiga, säger Lizzy. Lättnad och lugn blandas med skam och ökad press. Barnen är nedstämda, skolan funkar inte. Utrymmet att hantera sina egna känslor är minimalt. Det som syns är i stället perfektionism och en glad yta.

– Det blir en slags ständig jakt för att gömma sig själv. Man jobbar hårdare än andra, vill inte vara sämre. Ingen ska kunna säga ”Titta på henne, hennes man sitter inne.”

Hon får återkommande intervjuförfrågningar från media. Journalister tar kontakt med Facebook-gruppen för att få veta varför de brevväxlar med intagna.

– De tror att vi går ut på gatorna och letar upp en kriminell.

Men den anhörige ser inte en person som är kriminell, förklarar Lizzy. Den ser någon som man delar en historia med, en historia som ofta börjat innan kriminaliteten blev en livsstil.

– Vi som är närstående ger inte upp så lätt om en människa. Vi prövas hårt av att leva nära missbruk och försvinnanden. Men vi har en väldigt stark lojalitet med den som sitter inne.

Jacques Mwepu, fängelsechefen, instämmer i bilden. Kumlaanstalten där han arbetar är Sveriges största. De som placeras här sitter i minst fyra år, åtskilliga på livstid. Just nu har man 510 intagna. Som många andra anstalter är den överbelagd. Stämningen är ansträngd, friktionsrisken ökar mellan de intagna. Under pandemin har besöken ställts in vilket har påverkat känslorna ytterligare.

Nu är de tillåtna igen. Den intagne kan ta emot flera besök i veckan. Den anhörige beviljas högst ett besök per vecka, om hen uppfyller kraven på att inte själv ha begått brott under en viss period, inte ha befattat sig med narkotika eller försökt ta in otillåtna föremål.

– Jag ser fruar, barn, mödrar, flickvänner. De ringer, tar reda på vad som händer. De ger inte upp utan kämpar år efter år för sina närstående i hopp om att de ska komma tillbaka till ett laglydigt liv, säger Jacques Mwepu till Tidningen Vi.

Foto: Anna Tärnhuvud

De närstående är nyckelpersoner i kriminalvårdens arbete.

– Vi arbetar med återfallsförebyggande åtgärder. De intagna ska kunna återgå till samhället. För att det arbetet ska fungera måste de ha starka band på utsidan.

I bästa fall fungerar den anhöriga som motorn som får den intagne att påbörja resan mot ett nytt liv, säger Jacques Mwepu.

– Vi brukar leta efter de stödjande människorna, de som den intagne inte vill förlora. Vi försöker fånga upp och underlätta för dem.

Jacques Mwepu har arbetat på flera anstalter i Sverige och med kriminalvårdsfrågor inom både FN och EU. I kölvattnet av EncroChat – kommunikationstjänsten som använts för organiserad brottslighet och som 2020 infiltrerades genom polissamarbete mellan en rad europeiska länder – växer förhoppningen om att göra den kriminella rekryteringen svårare.

– Vi måste få de här människorna att se andra framtidsutsikter. Det arbetet kan inte enbart göras av kriminalvård och arbetsförmedling. Mammorna är de som är mest närvarande. Att stödja dem är jätteviktigt.

Ett mjukt höstljus faller in i sovrummet hemma hos Jenny. Hon sitter böjd över spjälsängen. Dottern gnyr. ”Sssch, såja”, säger Jenny med ett rutinerat tonfall.

Hon ger inte mycket för vackra ord från fängelsechefer om kriminalvårdens vilja att stötta de anhöriga.

– Jag har aldrig fått något stöd.

Dålig kommunikation

Dålig kommunikation

Det är inte tillåtet för de intagna att ha egen mobil på häktet eller anstalten. Den anhörige kan alltså inte kontakta en intagen direkt. Det är alltid den intagne som ringer upp. För att ringa från fängelset krävs telefontillstånd, vilket kräver godkännande från den anhörige. Tillstånden kan vara löpande eller gälla för ett samtal.
Den som är häktad eller sitter i fängelse har inte heller tillgång till internet eller e-post. Den anhörige kan skicka brev som efter granskning vidarebefordras till den intagne. Man får inte skicka mat, godis eller pengar. Teckningar, tidningar och böcker är oftast tilllåtet att skicka.
Källa: Kriminalvården.

Barnen har däremot fått det. Det är tydligt att kriminalvården tar hänsyn till när det finns barn med i bilden, säger Jenny. De utformar besöken efter dem, i den utsträckning som är möjligt. Som stöd för familjer finns även bufff, en organisation för barn och ungdomar med anhöriga i fängelse. bufff sponsras av myndigheter, kommuner och privata aktörer.

– Barnen älskar att vara där. De ordnar resor, biobesök och lek.

Sina egna känslor får hon ta hand om själv. Det är svårt att prata, även med de närmaste. De förstår inte, säger Jenny. Senast Josef satt inne berättade hon det inte ens för sin bror.

– Folk begriper inte varför man upprätthåller relationen. ”Lämna honom”, säger de. Ibland har jag skämts för att jag fortsätter att försöka. Men det är så kvinnor gör. Vi tar ansvar för relationer.

Det tysta kollektivet av anhöriga kvinnor har sina undantag. Röster som ställer sig mitt i strålkastarljuset och berättar. En av dem är Flavia Perez. Hon har just skrivit en bok. Flavia – I skuggan av Kartellen handlar om hennes uppväxt i miljonprogrammet Jordbro och om hur både hennes pappa och bror ägnade sig åt grov kriminalitet. Hela familjer och vänkretsar var indragna i en kriminell livsstil.

Pappan sitter fortfarande i fängelse. Brodern har brutit brottsmönstret.

– Det har tagit mig 43 år att kunna skriva den här boken. Tystnadskulturen är hög. Man pratar inte utåt. Av rädsla och lojalitet.

Flavia Perez har sett sin mamma hålla i alla trådar. Brevväxla med pappa, styra upp livet på både in- och utsidan.

– När pappa skulle mucka råddade hon med allt inför hans frigivning. Det handlade om pappersarbete och kontakter med arbetsförmedling och försäkringskassa. Mamma uppfostrade mig att ta samma ansvar, jag skulle finnas där för pappa.

Flavia Perez
Flavia Perez har skrivit en bok om hur kriminalitet blev hennes familjekultur under uppväxten. Foto: Anna Tärnhuvud

Hon kan inte komma ihåg att de fick något stöd. De anhöriga faller mellan stolarna, säger hon.

– Jag var fylld av skam över att pappa satt inne och hade behövt prata med någon om alla känslor. Vår familj hade också behövt förebyggande samtal, min bror valde samma väg, kriminaliteten blev en familjekultur.

Fängelsebesöken är inristade i minnet. På anstalten i Spanien, där familjen bodde en tid, fick de intagna laga egen mat. Varje gång bjöd hennes pappa på vitlöksost som han gjort själv. Flavia Perez kan när som helst återkalla smaken.

Hon kommer också ihåg somrarna i Kungsbacka, dit barnfamiljer med anhöriga i fängelse fick resa för att vara tillsammans.

Spela tennis, bada …

– Det är de bästa minnena jag har. Då var vi en riktig familj.

I dag arbetar Flavia Perez med avhopparverksamhet. Hon har sett flera exempel på hur kriminella mönster går att bryta, även om det är svårt. Flavia – I skuggan av Kartellen är berättelsen om hur hon själv blev frälst och hur hon fick medlemmar ur den ökända gangsterrapgruppen Kartellen att lämna brottets bana till förmån för tron.

Jag vill ha en pappa i mitt liv.

I rollen som socialpedagog hjälper hon personer som vill kliva av. Det handlar om individer som nått en punkt där de inte orkar längre, säger hon. Flavia Perez jobb är att lyfta personen från de dysfunktionella miljöerna och att få de konstruktiva hjulen att börja snurra – boende, samtal och sysselsättning.

Sin pappa träffar hon sällan. Han utvisades från Sverige 1998 och sitter i fängelse utomlands. Men relationen finns kvar.

– Jag vill ha en pappa i mitt liv. Som vuxen hade jag kunnat välja bort det, med tanke på hans förflutna, men det har jag inte gjort.

I Jennys kök står en skylt lutad mot väggen: ”Jag älskar dig/er/mig/oss.” Åren med Josef har gett henne många lärdomar om kärlekens skiftande parametrar. De motstridiga känslorna som lever sida vid sida. Hopp och uppgivenhet. Ömhet och kallsinne.

Hon hör till en luttrad grupp. Den som sett kriminalvårdens alla sidor. Visst får de intagna en frist från nedbrytande missbruk. Men de får också möjlighet att knyta nya kriminella kontakter och ibland bedriva brottslig verksamhet från insidan.

En kriminell person är mästare på att manipulera, säger Jenny.

– Alla säger samma sak: ”Det ska bli annorlunda den här gången.”

Jenny poängterar att hon är emot det Josef gör. Men hon tycker om honom som människa och vill honom det bästa. Hennes stora sorg är att han valt pengarna före barnen. Alla försök att leva ett vanligt liv, utan att begå brott, har hittills misslyckats.

– Jag har fortfarande ett litet hopp. Eller snarare – en del av mig hoppas och en annan del har gett upp.

När Josef senast satt i fängelse ringde han flera gånger om dagen. När han var ute ställde han alarmklockan för att komma ihåg att ringa och säga god natt. Då satt två barn vid telefonen för att prata med sin pappa. Nu är de tre.

Himlen utanför sovrummet är bländande blå. Lillasyster sover djupt.


FOTNOT: Jenny och Josef är fingerade namn. Även Lizzy heter något annat. I reportaget har Lizzy valt att framträda med sitt smeknamn.