”Göra dina rutiner till ett kärt besvär”

Efter de internationella framgångarna med Döstädning skriver Margareta Magnusson i uppföljaren om vad som gör livet värt att leva efter 80. I det här utdraget ur Levnadsråd från någon som troligtvis kommer dö före dig berättar hon hur en börda kan bli en välsignelse.

Jag har alltid varit förtjust i uttrycket kärt besvär. Jag tycker det sammanfattar många av de viktiga saker vi gör i livet och när man blir äldre tycks det mer och mer som om allt blir ett kärt besvär.

Att betala räkningarna varje månad kan anses vara ett kärt besvär: det är en irriterande skyldighet, men man är tacksam att man har råd och det känns skönt att kunna stryka det från att göra-listan.
Ett mer hjärtligt exempel kan vara att ta hand om någon närstående som är sjuk. Att vårda en sjuk person kan vara en börda, men att själv vara frisk nog för att sköta om sin närstående är en välsignelse i sig, något att uppskatta och som den sjuka också är tacksam för, även om hon kanske aldrig säger det.

Ju äldre jag blir, desto mer verkar allt jag gör bli en börda i sig – idag kan i princip allt vara fysiskt eller psykiskt påfrestande. Det tycks inte finnas något annat alternativ än att se varje börda, varje irritationsmoment, varje smärta, som något som också är mig kärt, något jag måste hitta ett sätt att uppskatta.

Två saker jag tillämpar min kärt besvär-approach på är mitt minne och de dagliga rutiner jag har för att behålla förståndet och hälsan (någorlunda, i alla fall).

Jag är säker på att det händer oss alla vid något tillfälle: vi tror att vi håller på att förlora minnet eller att vi helt enkelt blir galna. Ibland kan det bero på att vi känner att vi har för mycket att ta hand om, för mycket att göra. Men vi kan göra mycket mer – och komma ihåg mycket mer, såvida vi inte är svårt sjuka – än vad vi tror att vi kan. Ibland är allt som krävs att det får ta lite längre tid och att vi är mer tålmodiga med oss själva, och kanske att vi ändrar vår inställning.

Ju äldre vi blir, desto oftare kan våra minnen spela oss ett spratt. Men att ha ett bra minne är underbart, så jag försöker bevara det. Inte för att jag vill kunna tågtidtabellen utantill, utan för att det inte bara är trevligt att komma ihåg vad folk heter, det är också viktigt. När jag kommer på mig själv med att försöka minnas ett namn är det en pina. När jag plötsligt minns är det en stor glädje.

Jag vet att det kan börja bli allt svårare att komma ihåg namn redan vid 40. Jag påminner mig ofta om det: Nu när jag är mer än dubbelt så gammal som 40, varför skulle det då vara konstigt om jag, när jag går till köket för att hämta något, har glömt vad det var jag skulle hämta när jag väl är där? Klart det är lite irriterande, men om jag går tillbaka i mina fotsteg till där jag började min resa minns jag snart vad det var jag skulle hämta. Det har varit ett otyg att behöva gå hela vägen tillbaka, men jag blir så tacksam för att jag kom på det.

Många påstår att korsord och sudoku är bra för att hålla hjärnan alert. Folk säger också att bridge eller andra minnesspel tvingar hjärnan att anstränga sig. De har förmodligen rätt, men jag har aldrig varit särskilt bra på vare sig korsord eller kortspel. Men än mer än hjärngympa, så hävdar forskare att fysisk aktivitet är ett måste för den åldrande hjärnan. Fysisk aktivitet är inte bara viktigt för vårt allmänna välmående, utan också för att bättre kunna handskas med stress, vara mer kreativa och ha
ett bra minne.

En god vän sa en gång att man aldrig ska sitta still mer än tjugo minuter i taget. Det fungerar inte om du tycker om att gå på bio – såvida det inte är en kortfilmsfestival.

Jag läste någonstans att stolen är vår farligaste uppfinning – att fler människor dör av dålig hälsa som förvärras av för mycket sittande än någonting annat. Jag vet inte om det är sant, men jag försöker att inte sitta still för mycket. Jag föredrar att stå eller gå runt så mycket som min rollator tillåter. Jag har till och med hittat ett sätt att göra min dagliga träning rolig – runt klockan nio varje morgon följer jag ett kort och lätt gympaprogram på TV. Det är verkligen ett kärt besvär: ibland tror jag inte att min gamla kropp kan röra sig alls och den gör ofta ont, men jag är ändå så tacksam för att jag åtminstone – på sätt och vis – kan följa med.

För mycket fritid till övers? Underliga, nya, korta sömnvanor där du vaknar långt innan soluppgången och undrar om du över huvud taget har sovit? Detta är andra bekymmer med att bli äldre och utmaningar som är en daglig kamp. Själv tycker jag mycket om att sova. Vem gör inte det?

Ju äldre man blir, desto mer måste man hitta ett sätt att göra varje rutin till en kär rutin, även om det ibland är en pina. Min dagstidning kommer klockan 04:15 varje morgon och tyvärr är jag nästan alltid redan uppe vid den tiden! Men därmed har jag faktiskt tid att läsa den noggrant i flera timmar. Sedan håller datorn mig upptagen i några timmar: jag skriver mejl, betalar räkningar, beställer mat och så vidare. Därpå följer träning och dusch och efter att ha fått ordning på mig själv framför spegeln klär jag på mig och lagar frukost. Varje dag! Jag bäddar till och med sängen – inte så svårt, jag har inget överkast. Rättar bara till lakanen lite.

Sedan läser jag kanske om böcker jag hade glömt att de stod där i bokhyllan. Kanske föreställer jag mig framtida hobbys jag skulle kunna börja med. Jag använder telefonen mycket (fråga bara mina barn…). Jag tvättar mina kläder, lakan och handdukar regelbundet och jag håller min lilla lägenhet så prydlig som möjligt – jag är väldigt glad att den inte är större.

Ingen av dessa aktiviteter är något extraordinärt, jag vet. Jag tror helt enkelt att hemligheten till en lycklig och bra ålderdom är att hitta sätt att göra dina rutiner till något att se fram emot. Jag kanske inte kan bestämma hur lång tid det tar mig att göra dem, eller om jag ens kommer att vara vid liv om några veckor, men jag kan bestämma hur jag väljer att ta mig an min vardag. Och de flesta dagar – inte alla – kan jag betrakta mina dagliga rutiner, mitt dagliga liv, som ett kärt besvär.