Gizem Erdogan: ”Jag vill vara en friare kvinna”

Hon slog igenom i Kalifat och dog i Tunna blå linjen. Vi tar rygg på en frihetstörstande Gizem Erdogan som just utsetts till Europas mest intressanta skådespelare.

Idag har skådespelaren Gizem Erdogan cheat day. Cheat day betyder att man i en dag pausar från sin diet och äter vad man vill. Just nu är dieten äggvitor och gröna ärtor, en meny hennes personliga tränare i Stockholm satt ihop åt henne. Sedan hon kom till London har det blivit fler cheat days än planerat. Vi är på jakt efter lunch och promenerar genom Hackney, solen skiner men träden är kala. Husen är både pittoreska och slitna och gardinerna hänger slarvigt i skitiga fönster. Hela förmiddagen har vi hängt i huset hon hyr och trots att det bara är åtta grader värmer den friska luften upp mig. Så kalla är bostäderna i London. Själv sover hon i kashmir för att inte frysa.

Gizem är bra på att vara utomlands. Jag märker det direkt, för även om vi inte riktigt vet vart vi ska visar hon självsäkert vägen. ”Här går jag på pilates”, säger hon och pekar på en byggnad vi passerar. Typiskt någon som är bra på att vara utomlands, hon har bara varit här i en vecka och har redan en pilatesstudio! Först hade hon undersökt vad det skulle kosta att ha en personlig tränare, men i London är det för dyrt.

Det gör inget. Träningsklasserna är ändå roligare här än i Stockholm, säger hon, för det är en större mix av människor. Hon älskar att vara överallt, utom i Sverige. Varför gillar du inte Sverige, frågar jag. Jag tror det är en enkel fråga men Gizem blir tyst, länge. Så länge att jag blir osäker på om hon hörde min fråga. Röda dubbeldäckare kör förbi och jag försöker huka mig ner så att jag inte missar om hon svarar. Till sist säger hon allvarligt:

– Jag vet inte riktigt, Tone.

Hon kommer från Göteborg, kanske är det därför hon inte gillar Sverige. Skämt åsido. Men Gizem har inte många goda ord att säga om sin hemstad. Där har hon inte bott på flera år, men hon var tidigare en del av den fasta ensemblen på Göteborgs Stadsteater. Första gången jag såg Gizem i en roll var också på scen, för många år sedan. Det var i Stockholm och jag skulle recensera pjäsen hon spelade i. Jag skrev ner föreställningen men skrev upp Gizem, övertygad om att hon skulle bli någon.

De senaste åren har hon slagit igenom stort, för sina fängslande och intensiva rolltolkningar. Inte bara är hon skicklig på sitt hantverk, hon har dessutom en förmåga att välja projekt som fäster tag i kulturen. Tidigt i sin karriär spelade hon mot Evin Ahmad i Dröm vidare, långfilmen som gav regissören Rojda Sekersöz en Guldbagge. Men det var med sin starka insats som Pervin i tv-serien Kalifat som Gizem exploderade. Gizem har också spelat litterär agent i Kärlek & anarki och chefsjurist i The Playlist, serien om Spotify. Senast såg jag henne som den krångliga polisen Leah i hyllade polisserien Tunna blå linjen. Andra säsongen av dramat slutade i november i SVT och när vi träffas har jag inte hunnit se sista avsnittet.

– Oj spoiler, säger Gizem, men jag fastnar under en lastbil och dör.

Jag skriker rakt ut av chock. Leah som precis höll på att bli lycklig? Att dö var ett krav för att hon skulle komma tillbaka till en andra säsong, berättar Gizem. Hon kände sig färdig med rollen och tyckte inte serien utvecklades åt det håll hon behövde, för att fortsätta spela polis. Det började kännas komplicerat när serien blev mer relationsdrama än psykologisk realism, eftersom polisen är en omdiskuterad yrkeskår som ofta blir anklagad för övervåld och rasism.

– Till sist kändes det som att jag hade valt fel sida och spelade för fel lag.

Jag frågar om det är en ängslighet. Inte riktigt, det är bara allvaret Gizem går in med i rollerna hon väljer. Hon måste känna att det hon gör är meningsfullt och förstå varför karaktärerna agerar som de gör, även om hon inte skulle agera på samma sätt. För att närma sig polisen Leahs relation med sin mamma tog Gizem hjälp av en utbildning hon går sedan ett år tillbaka, embodied imagination.

– Dels är det skitmycket teori och hur ekosystem och allting sitter ihop. Att ingen levande varelse är ensam. Det är också lite Jung och sådär.

Genom hypnos går deltagarna ner i sig själva för att förstå sina karaktärer bättre.

– Man är i något som kallas double consciousness. Man kommer åt ett annat medvetande men är inte helt borta, utan pratar någon med mig kan jag ändå svara som mig själv.

När man befinner sig i tillståndet kallas man dreamer och man har tillsammans med sin guide, the dream worker, kommit överens om en scen eller situation man behöver utforska.

Förberedelserna Gizem gör inför en roll låter så stora att jag frågar om hon skulle kunna tänka sig att prova metodskådespeleri, där man under inspelning aldrig går ur sin karaktär. På senare tid har ­metoden blivit omskriven, eftersom flera stora män i Hollywood mest verkar använda den som en ursäkt för att vara svin.

– Jag tycker inte det är så intressant, men jag hade kunnat vara jävligt bra på det. Gå totalt in i en roll. Det är min spirit att vara sådär riktigt vidrig!

Nu har Gizem fått sin första internationella roll och ska vara med i Dune: The Sisterhood, en prequel till fantasyfavoriten Dune på HBO Max. Svenska succémannen Johan Renck ska regissera och när Gizem fick rollen firade hon och hennes agenter med champagne. Gizem får inte säga något om rollen men när jag träffar henne i London har hon klippt av sig håret. Här bor hon i ett par månader tillsammans med fotografen Angelina Bergenwall. I en intervju har jag hört Gizem berätta hur hon en gång flyttade till Danmark genom att inte åka hem från en weekend. Beslutet att dra till England verkar lika spontant. Angelina hade frågat på Facebook om någon hade boende att hyra ut i London och Gizem kommenterade: ”Vill du ha en roomie?”

Huset är ett klassiskt, brittiskt stenhus på tre långsmala våningar. På källarplan har Gizem sitt sovrum. Vardagsrummet och matsalen är charmigt röriga men hennes sovrum är rofyllt. I bokhyllan ­ligger en hög med stringtrosor prydligt vikta. Fönstret som vetter ut mot gatan ligger i kant med trottoaren och jag ser alla som passerar underifrån. Angelina såg artisten FKA Twigs när hon var ute och sprang men jag ser bara rökande, vanliga britter. Området, som ligger i östra London, är av tidningen Vogue framröstat som ett av de coolaste i världen. Från början bodde många turkiska invånare här, numera är det fyllt med unga, rika och konstnärer.

Mitt andliga djur är en gråterska.

Gizem ser fram emot att börja jobba.

– Jag har varit arbetslös. Det här vet jag inte om det är bra marknadsföring för mig att erkänna? Men jag har bara suttit hemma i Midsommarkransen. Jag har inte ens orkat läsa.

När jag erkänner att jag också varit dålig på att läsa på senaste tiden säger hon skarpt:

– Det är fattigt av oss att inte orka läsa!

Arbetslösheten har varit tuff, även om den till stor del varit självvald. Gizem har lyxen att numera välja ganska restriktivt mellan vad hon gör och inte gör.

– Jag har haft så jävla tråkigt och gråtit för att jag tyckt synd om mig själv. När min kille sagt att han förstår att det är tufft har jag skrikit av lycka inombords. Mitt andliga djur är en gråterska i ett grekiskt drama. När han kommit hem för dagen har jag ljugit om vad jag gjort, för att han ska tycka extra synd om mig.

Har du ljugit för att framstå som bättre eller sämre?

– Bättre! Jag har sagt att jag tagit en promenad eller gått till bageriet, men egentligen har jag bara legat i sängen och inte ätit på hela dagen, eftersom jag också är lite lätt ätstörd när jag mår sådär. Men han genomskådar allt.

Att hon glidit på sanningen är annars ett undantag. De senaste fem åren har Gizem nämligen slutat ljuga. ­Innan ljög hon om allt och för alla, hela tiden. Om små saker, som att hon visst var på väg, eller stora saker, som att hon var trogen. Därför känns sanningen nu nästan som ett krav (förutom då hon söker empati från sin kille). När hon pratar tänker jag att det också låter som ett evangelium.

Hur lär man sig tala sanning? För Gizem verkar det ha varit en mix av terapi, mognad och att bli riktigt kär. Så kär att hon en av deras första kvällar ihop skrek rakt ut på Stureplan att han skulle bli pappa till hennes barn.

Veckan innan jag träffar Gizem i London ses vi i Midsommarkransen. Där bor hon med sin kärlek, smyckesdesignern Göran Kling. Sedan länge följer jag båda på Instagram. Förra sommaren postade de vackra bilder på karga landskap från sin semester i Europa. Gizem tror inte på äktenskap men har tagit Görans efternamn, som ett bevis på sin kärlek. Detta har gjort att de är min inre bild av ett riktigt lyckat och lyckligt par. Ni är ofrivilliga influencers, försöker jag förklara för Gizem som skrattar och säger att Göran kommer dö när han får höra det. Sedan undrar hon varför jag tänker så.

För att det känns som att ni uteslutande pratar om livet, konsten, allt som spelar roll och åker på en massa vackra semestrar.

– Ja men vi gör det. Men det är klart det finns mörker där bakom också.

Mörker är okej, men har ni tråkigt någon gång?

– Nej, vi har typ inte det.

Det är det svåraste för mig med att vara ihop. När det är tråkigt!

– Men det är väl klart att vi har tråkigt, Tone!

Du sa ju att ni inte har det.

– Man måste acceptera att ha tråkigt! Jag är så bra på att ha tråkigt. Hela min barndom var tråkig. Därför är jag svinbra på att stå i kö. När flyget är försenat står jag bara där.

Att vara i deras lägenhet förstärker dock bara min idealiserade bild av paret. Deras hem är en ljus liten trea fylld med konst och ett fåtal vackra möbler. Ovanför skrivbordet i Gizems arbetsrum hänger en hylla belamrad med alla böcker man ska ha läst de senaste åren. Där står också hennes pris för Årets bäst klädda 2022, från tidningen Elle, lite blygsamt vänt in mot väggen.

Ja, Gizem gillar vackra saker. Under vår förmiddag i Midsommarkransen är Guldbaggegalan bara ett par dagar bort och hon visar vilka looks från klädmärket Acne hon valde mellan. När jag mejlar henne efter galan och skriver att hon såg fantastisk ut, och hoppas kvällen var underbar, svarar hon:

– Galan var fruktansvärd. Vidrig på alla sätt. Tack. Kände mig lite ful. Kanske mest var min insida som var ful.

I Hackney utvecklar hon. Röda mattan är problemet. För onaturligt.

– Håret var helt nyklippt och stod ut som en julgran. Jag kände mig som ett barn, som en liten turkisk flicka, säger hon.

Jag fattar vad hon menar, att gå på röda mattan är verkligen det mest vidriga man kan ta sig för. Och det framkallar en sårbar känsla som man ofta hade när man var liten, typ att någon skulle avslöja en eller peka ut ett fel man själv inte var medveten om. Därför har Gizem bestämt sig för att gå en kurs i att lära sig posera på bild. Som tur är känner hon en modell som kan hjälpa henne.

Men även om det finns en röda mattan-kurs skulle Guldbaggegalan ändå ge henne ångest. Det är ju alltid lite nipprigt när man ska samlas med alla sina konkurrenter och kollegor.

Kan ni snälla nominera mig?

Flera gånger erkänner Gizem att hon varit avundsjuk på människor runt omkring henne. Men i stället för att ha låtit avunden tära framstår den som en progressiv kraft i hennes liv. Avunden har talat om för henne vad hon vill och vart hon ska. Som tjugoåring var hon så avundsjuk på sin kompis som läste teater att hon nästan gick under. Därför bestämde hon sig för att söka till en teaterskola i Danmark.

Efter Danmark gick hon på Fridhems folkhögskola och blev kompis med en klasskamrat som kom från idrottsvärlden. Han förhöll sig till scenskolan som förstapriset i en tävling och Gizem tog till sig av ­mentaliteten. Folkhögskolan blev ett hårt träningsläger.

– Skådespeleri blev som att vi stod på startlinjen av ett lopp och väntade på att skottet skulle smälla, så att vi kunde börja sprinta.

Har man vinnarskalle finns det ingen skam i att erkänna sin avund och framför allt inte på Ruben Östlund. Vem är inte avundsjuk på honom? Han leder ju. När jag frågar vad hennes ultimata mål är tänker hon dock på en annan man. Mads Mikkelsen.

– Han gör en massa grejer i Skandinavien och jag älskar Skandinavien. Sedan åker han till USA och gör en Dumbledore-film eller vad det nu är. Och sedan till Turkiet och gör en fet indie-film.

Att Gizem säger just Mads Mikkelsen är ingen slump. Ja, han är en bra skådis med en bra karriär. Men det är fortfarande svårt att hitta kvinnor med en liknande karriär. Inte många kvinnor verkar erbjudas samma möjligheter, i alla fall inte under lika lång tid, och Gizem har verkligen frihet på skallen.

Därför tar det inte heller lång tid innan hon frågar mig om jag vill ha barn. Jag har precis fyllt 35 och ­Gizem ska fylla 36. Jag vet inte, säger jag. Inte jag heller, säger hon i Midsommarkransen.

En vecka senare, i London, har hon ångrat sig. Jo, hon vill nog ha barn. Att hon ens kan uttala önskan är tack vare terapi. Förra året gick Gizem i terapi bara för att utforska barnfrågan.

– Jag tror inte jag har kunnat acceptera att jag blev född till kvinna. Mammarollen har hört till den besvikelsen. Det har varit smärtsamt för mig att gå från flicka till att bli kvinna. Och det där har hållit på i jättemånga år. Tjugo år tror jag. Jag vill inte vara en sån kvinna som har barn. Jag vill vara en lyckligare kvinna, en friare kvinna. Men under en session kunde jag säga: Jag vill nog faktiskt ha barn. När jag gick därifrån kände jag mig lätt. Men jag är fortfarande rädd för att så många kvinnor runt omkring mig verkar ha en jävla kamp med sina barn. Och nu när vi pratar om det blir jag osäker igen.

Ifall hon skaffar barn ska hon ha tillgång till en barnflicka inskrivet i sina kontrakt, säger hon, så att hon kan fortsätta jobba. Gizem har precis blivit utsedd till Shooting Star i Berlin, en utmärkelse som tilldelas framträdande nya skådespelare i Europa.

– Jag mejlade alla regissörer jag har jobbat med: ’Kan ni snälla nominera mig?’ En massa feta människor har blivit det. Evin Ahmad har blivit det, Adde Esmaili, Gustav Lindh har varit det. Jag var så avundsjuk på dem och kände bara: Jag vill också! Efter 40 är det kört att skaffa sig en utlandskarriär. Så det var dags.

Att något skulle vara kört för Gizem känns osannolikt. Hon är för nerborrad i livet för att låta livet gå henne förbi. Till sist har vi hittat fram till vår vietnamesiska lunchrestaurang men det är långt efter lunch och servicen är långsam. I kväll ska vi på teater, för i London går man på teater.

Inne på restaurangen är det också kallt och Gizem tar inte av sig sin bruna dunjacka, en vintage Prada. Hon hoppas på att få låna kläder av Prada till festivalen i Berlin, men hennes stylist har inte hört något än. Kläder har alltid intresserat Gizem och som slutarbete i gymnasiet designade hon en egen kollektion, som hennes mamma sydde upp.

– Min mamma är grym på att sy. Jag blir alltid rörd när jag ser sömmerskor för stora märken som Dior som sitter och syr. Då tänker jag att om livet blivit annorlunda för mamma kanske det varit hon.

Det är en av få saker Gizem berättar om sin uppväxt under tiden vi träffas.

– Jag vill inte prata om min uppväxt av flera anledningar. I Sverige skapar man narrativ kring POC (people of color, vår anm.) som jag inte tycker är intressanta och jag har dåliga erfarenheter av det. Det känns som att alla redan bestämt sig när de frågar mig, till exempel: ’Berätta om din klassresa.’ Det har också varit så inne att folk ska berätta hur bra det har gått för dem. Det blir ett narrativ som är väldigt begränsande och stereotypt. För det är alltid mycket mer komplext än vad som får plats eller vad den som intervjuar ens kan föreställa sig. Fantasin brister, har jag märkt. Fantasin verkar inte sträcka sig lika långt för en person som kommer från en minoritet.

Alla lögner. Vuxnas lögnaktiga liv.

Det är fredag kväll på The Royal Court Theatre och publiken skålar och skrålar runt omkring oss. Gizem och jag har inte fattat att man kan dricka vin under föreställningen. Vi ska se Sound of the Underground, en dekonstruerad pjäs som också är en dragshow. Publiken består av alla möjliga människor, sminkade män och snaggade kvinnor. En svart man klädd i gulrandig kostym och röd hatt med sin vita tjejkompis i blå pälsjacka.

En bra bit in i pjäsen har den ännu inte lyft. Jag tycker det känns pinsamt att gå på dålig teater med någon man inte känner särskilt väl och Gizem har dessutom berättat hur nära hon varit att gå mitt under föreställningar hon inte gillat.

I pausen tränger vi oss fram till baren och Gizem säger att jag helt ärligt måste säga vad jag tycker. ­Ingen av oss tycker det är särskilt bra, visar det sig. Men Gizem tycker ändå Dramaten borde se uppsättningen för att lära sig ett och annat. Teatervärlden kan vara nästan patologiskt ointresserad av samtiden, något som drev Gizem till vansinne när hon fortfarande stod på scen. Även om hon inte saknar att spela teater just nu kommer den alltid vara hennes första kärlek.

– Jag lekte svinmycket teater när jag var liten. Här står jag och gör något för er och ni ska titta på mig och ni ska lyssna på mig! Jag tror jag drogs till teatern för att jag betraktade min omgivning. Lade märke till detaljer, subtila saker. Alla lögner. Vuxnas lögnaktiga liv. Jag var tidigt intresserad av relationer och det som döljer sig. Eller det som pågår.

När andra akten är slut och dragqueensen ställer sig för att ta emot applåderna exploderar rummet i en stående ovation. Jag känner mig pressad att resa mig tills jag vänder mig mot Gizem, som artigt klappar men sitter kvar. Pjäsen var faktiskt bara helt okej, inte mer. Och Gizem ljuger inte längre.