Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Krönika
Senior Editor

Stina Jofs minns sin barndoms energikris

Läs kommande rader ur en faktatext där jag ersatt viss information med bokstaven x: ”Oljekrisen x var en period under x-talet då priserna på olja gick upp mycket drastiskt. Detta föregicks av ett x mellan å ena sidan x och x, och å andra sidan x. X-länderna vägrade att exportera olja till stater som hjälpt x i x-kriget. Den ekonomiska följden blev att den mer eller mindre permanenta högkonjunktur som pågått i västvärlden sedan andra världskrigets slut dalade ner i en lågkonjunktur.” Känns det igen? Sex år senare följde ännu en kris, då kunde man i princip använda samma text men byta ut vissa länder.

Och nu kan vi göra det igen.

Kalla det farsarvet.

Jag minns min barndoms energikris men uppfattade den aldrig som en kris av det världsomspännande slaget, utan mer som en personlig katastrof. Jag kommer ihåg lysrören, det sprakande gnistregnet när de tändes. Från att ha blivit utskälld för att man inte släckte när man lämnade ett rum, blev man nu utskälld för att man gjorde det. ”Ska det vara så svårt”, skrek pappa. Detta med lysrör var dock ingen jättestor sak. Mycket värre var att mina nattvanor ändrades. Som mycket ung sov jag gärna med fönstret på vid gavel, skönast var det på vintern, det fick gärna snöa. Två duntäcken, sockor, på huvudet en mössa och min hund alldeles intill. Hans tassar luktade popcorn, pälsen så mjuk, nosen fuktig, kroppen varm. Utanför stod en hög tall, dess topp liknade ett vikingaskepp. Varje kväll fördes jag och jycken ut på resor över himlahavet, inte brydde vi oss om krig och OPEC-länder.

Men det gjorde pappa.

Nu följer en dialog som innehåller en del svordomar, jag vet att några av er är extra känsliga för ­sådana men för att kunna återge detta, låt säga samtal mellan mig och min far, måste de vara med. En natt stormade pappa in i mitt rum:

– Du kan väl för i helvete inte ha öppet fönster!

– Men jag sover så gott …

– Du är ju för fan helt översnöad. Om det är så jävla skönt kan du väl lägga dig ute på gården. Och jycken har du dragit med i detta köldhelvete, han kan ju dö!

Sedan spikade han igen fönstret. Eller är det en efterhandskonstruktion? Som jag känner min pappa skulle han lätt kunnat hämta hammare och spik klockan tre på natten, men förmodligen skruvade han bara bort handtaget.

– Det är inte så bra om det börjar brinna, har du tänkt på det? försökte jag.

Inte bet det argumentet på pappa.

Vill man leka amatörpsykolog kan man förklara pappas beteende med att han som mycket ung, bara ett barn, mot sin vilja forslades ut i skogen för att lära sig att flotta timmer på älvarna. Han frös så mycket att han senare som vuxen och välbärgad köpte stövlar som en tokig. Än i dag kan min 93-årige pappa säga när jag kliver in i deras hus: ”Vilka rejäla och bra skor du har.” Det är den finaste komplimang man kan få, pappa har fostrat barn som förstår vikten av varma fötter.

Kalla det farsarvet, om du vill.

Nu sitter jag själv i ett gammalt hus. Inför vintern stänger jag några rum, lägger mattor på golven, köper filtar, ber mamma sticka sockor. Är detta nöd? Nej, än beskriver jag en lyx som är få förunnad. Om jag sover med öppet fönster när det är som kallast ute? Självklart inte. Med ålder följer förhoppningsvis klokskap – och nu är det jag som betalar elräkningen.