Den här artikeln är inte gratis. Du får läsa eller lyssna eftersom JOSEFIN OLEVIK är medlem och har delat den med dig.

Krönika

Lina Schollin Ask: ”Allt jag längtar efter är en grå måndag”

Lyssna på artikeln

När krisen slår till och allt förändras, framstår vardagen som en stillsamt lysande lycka. Lina Schollin Ask är författare och barnläkare. Hon ser likheter mellan den situation vi befinner oss i idag, och den personliga katastrof hon drabbades av för tio år sedan när hennes dotter plötsligt dog.

Ett virus har tryckt på pausknappen för vardagen. Både det stora och det lilla livet är förändrat. Den vanliga grå, oftast ganska tråkiga, måndagen är långt borta för de flesta av oss just nu. Plötsligt har ordet måndag blivit nästan vackert och något vi längtar till.

För tio år sedan kom jag själv till insikten om att det är vardagen man värdesätter högst när den plötsligt försvinner. Jag och min man hamnade i ett svart kaos då vårt första barn plötsligt dog en iskall januarinatt. Tillvaron rämnade och benen slogs undan. När vi tagit oss ur den värsta krisen insåg vi just hur innerligt vi längtade efter en regnig grå måndag. En sådan där måndag när man irriterar sig över att någon sitter för bredbent på tunnelbanan. Den där måndagen när man glömmer matlådan i kylen. Den där måndagen när man tycker att helgen var för kort. När man på morgonen står i hallen och funderar över om barnen bara är trötta eller på väg att bli sjuka, frågar sig om man borde vabba eller inte. När man efter jobbet kommer lite för sent till basketträningen eller körövningen fastän man lovat att vara där i tid. Den där måndagen när problemen var av en annan karaktär än i dag.

Ingenting blev sig riktigt likt för oss efter Ingrids död. Vårt liv fick en ny färgskala. En annan ton. Och då, mitt i det svarta, var en vanlig måndag längre borta än vi någonsin hade kunnat föreställa oss.
Nu är det så för många i Sverige och många i världen. På grund av ett virus.

Det går inte att jämföra ett barns plötsliga död med en pandemi. Men det går att jämföra erfarenheterna från en personlig kris med den kris som pågår just nu. Jag tror nämligen att vi människor i grunden är ganska lika varandra i en svår tid. Vi är många som just nu lever med känslan av att covid-19-pandemin håller på att dela in tillvaron i ett före och ett efter. Vi är många som just nu skulle uttrycka att vi befinner oss i en svår tid.

Konstigt nog finns det något ljust i allt det här, som jag känner igen från vår egen förlust av vardag. Jag ser att sådant som hjälpte oss framåt då, också nu för människor framåt tillsammans. Jag ser samma mönster i hur människor lyckas hitta hoppet och inte tappa modet fullt ut.

Det sägs vara en friskfaktor, att ha en känsla av sammanhang

Det som hjälpte mig och min man genom vår kris för tio år sedan var människors inneboende omtanke, vår egen flexibilitet som vi inte visste om att vi hade och att vi lyckades fokusera på vad som var just vi, vår kärna.

Kasam är en förkortning av orden: känsla av sammanhang. Det sägs vara en friskfaktor, att ha en känsla av sammanhang. Jag tror att det var just det vi först omedvetet och sedan medvetet fokuserade på och som hjälpte oss. Att hitta vårt kasam var detsamma som att hitta vår kärna. Att hitta det som kunde stärka oss i en utsatt situation där känslor av ensamhet och uppgivenhet låg nära till hands.

Någon frågade om vi ville flytta. Frågan var märklig. Vi klamrade oss fast vid det som var vårt. Vårt hus, våra kvarter, vår familj och våra vänner och vi åt den mat vi brukade äta. Vi definierade vad vi tyckte om att göra. Teckna, måla, läsa, spela gitarr. Vi klamrade oss fast vid vår kärna. Och mitt i kaoset och krisen uppfann vi en ny slags vardag. Ett substitut för den vardag vi var vana vid.

I väntan på en grå måndag.

Nu, mitt i en pågående pandemi, försöker vi också skapa oss en vardag, i vår familj, utifrån de rekommendationer som ges. Ingrids två syskon, som föddes åren efter hennes död, hjälper oss mycket med att hitta den vardagen.

Vi skriver listor på sådant man kan göra nu när vi kommer att vara hemma tillsammans mycket mer på kvällarna efter skolan. Vi arbetar alla fyra med en utställning som förbipasserande ska kunna ta del av på vår trottoar så småningom. Vi promenerar förbi en bostadsrättsförening i Svedmyra där en familj håller konsert med opera och trumpet i en lägenhet på bottenplan med öppna fönster inför en publik i gräset utanför. En publik där man håller avstånd till varandra, men njuter av musiken och gemenskapen. Vi hittar lappar i brevlådan om familjer som kan hjälpa personer i riskgrupper att handla mat. Vi tvättar händerna ofta med tvål, minst 30 sekunder.

Vi skriver på vår lista att vi ska spela spel och läsa fler böcker, vi kommer överens om att äntligen städa vinden. Vi skriver att vi ska promenera minst en gång om dagen och att vi ska elda i kakelugnen. Vi ska odla tomater och vara ute mycket. Barnen kommer på att vi kan ju prata med mormor och morfar varje kväll klockan 18 och att alla småkusiner kan vara med. Vi kallar det för 18-ringningen.

Vi kommer överens om att vi ska ha vissa stunder av skärmtid när vi tar paus från varandra eftersom vi kommer umgås så mycket.

Skolan, som fortfarande är öppen, hjälper barnen att hålla fast vid det de känner som vardag men med nya samtalsämnen, en oro som puttrar omkring dem och många som är hemma förkylda eller ännu sjukare. För mig och min man blir det ännu viktigare att följa dem och hämta dem. Där, på trottoarerna, till och från skolan, får vi en förnimmelse av vanligheten med måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och sedan helg.

När jag ser mig omkring ser jag den där motståndskraften, vi har den alla i oss

Apropå Ingrids död fick jag ett mail efter ett föredrag jag höll om just att längta efter en måndag. Mailet var skrivet av en psykolog med lång erfarenhet av att arbeta med människor i kris och trauma. Hon satte ord på något som jag inte själv hade ord för, det som jag och min man tillsammans pratat om som vår kärna och som nog var vår inneboende omedvetna flexibilitet: Resiliens.

Resiliens, som betyder motståndskraft. Hon skriver: Det är den inneboende förmågan vi har att återta balansen efter en svårighet som omkullkastar oss av något skäl. Vi har lånat det här psykologiska begreppet från fysiken där det betyder ”ett ämnes förmåga att återgå till sin ursprungliga form efter uppvärmning eller iskall kyla.”

Jag har erfarit vår motståndskraft, den jag inte visste att vi hade. Den förstärktes av människors omtanke och förmåga att ställa upp på oss, i våra kramar, i elden i kakelugnen och i den tillfälliga vardag vi lyckades skapa mitt i eländet. Systrarna som föddes sju veckor och fjorton månader senare har sedan förstärkt vår kärna, det ljusa, meningen i allt. Nu förstärker de oss när det svajar i tillvaron.

Och de, liksom vi, liksom många, många med oss, längtar efter en vanlig måndag just nu. När jag ser mig omkring ser jag den där motståndskraften, den inneboende flexibiliteten i människor överallt. Vi har den alla i oss.

Jag och min man har en sorgeton, en klangbotten, i bakgrunden av vår tillvaro sedan vårt liv förändrades för tio år sedan. Kanske kommer också tonen efter coronavirusets utbredning och effekter leva kvar hos många en lång tid framöver. I tillvaron efter pandemin, kommer den tonen att påminna oss om att en alldeles vanlig – gärna anspråkslöst grå – måndag, är bland det bästa vi kan få.

Lina Schollin Ask, författare, barnläkare och utredare på Folkhälsomyndigheten. Har skrivit boken Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död, som kom ut i höstas.