Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Världsutställning. Åtskilliga vykort av den här typen torde ha sänts hem till Sverige av Vi-resenärerna.

När tusen läsare följde med tåget till Paris, och Vi:s journalister agerade svettiga reseledare

Världsutställning. Åtskilliga vykort av den här typen torde ha sänts hem till Sverige av Vi-resenärerna.

Vi var faktiskt först ut med långa tågresor för läsarna. Året var 1937 och i Paris pågick världsutställningen, det blev kaos, kulturkrockar, katter och en hel del äventyr.

Tågsemester är på modet. Igen, får man väl säga. Innan charterflyget slog igenom på 50-talet var det tåg som gällde om man till exempel ville ta sig ner på kontinenten.

Vilket ytterst få hade tid, råd, mod eller möjlighet att göra.

Det var först 1938 som svenskarna fick lagstadgad semester, två veckor, men redan året innan, i mars 1937, basunerade Tidningen Vi ut: ”Vi reser till Paris” på en förstasida.

Jajamen, och det var inte någon liten utflykt. Tidningen hade, tillsammans med nystartade kooperativa reseföretaget Reso, chartrat två tåg som vardera skulle forsla 500 Vi-läsare till Paris – ljusets och kärlekens stad.

Målet var förstås staden i sig, men också den stora världsutställningen som hölls i Paris den sommaren. Världsutställningar var stora saker på den tiden, tillfällen där de senaste landvinningarna inom bland annat teknik, vetenskap, arkitektur och konst visades upp.

Tio dagar varade Vi-resan, varav tåget slukade fyra. Avresa från ”Trälleborg” i tredje klass – inga sovplatser. Dock frukost, lunch och middag i restaurangvagn. Väl framme i Paris väntade rundfärder i ”turistbil” och utflykter till Versailles och andra måsten. Därtill museibesök, en heldag på världsutställningen samt, givetvis, artighetsvisit på ”en kooperativ anläggning”.

Pris: 220 kronor, vilket motsvarade en genomsnittlig månadslön för en industriarbetare på den tiden. Men då ingick resa, hotell, alla måltider, utflykter och inträden. Dessutom fria resor i kollektivtrafiken och alla drickspengar.

Två gånger 500 svåra prövningar

Tidningen Vi brassade på med marknadsföring, publicerade kåserier och förföriska Parisbilder hela våren. De både resorna blev också snabbt fullbokade, men man kan fråga sig om Tidningen Vi och Reso – båda nykomlingar i resebranschen – visste vad de hade givit sig in på. Tusen svenskar, varav de flesta inte talade något främmande språk och dessutom var ovana resenärer, dock med skyhöga förväntningar – det är ingen liten sak att administrera.

Och så valde man alltså att resa under ett år då Paris hade världsutställningen, vilket ju innebar att stan redan var proppfull när Vi-resenärerna anlände. (Utställningen hade 31 miljoner besökare under det halvår den pågick!) Till på köpet utbröt en hotell- och restaurangstrejk under andra Vi-resan, vilket förstås ställde till det än mer.

Konstnären Johan Ahlbäck var en av Vi-resenärerna och Vi fick publicera några teckningar ur hans skissblock från resan. Uteliggare var en ovan syn för de svenska resenärerna.
Vi-konstnärKonstnären Johan Ahlbäck var en av Vi-resenärerna och Vi fick publicera några teckningar ur hans skissblock från resan. Uteliggare var en ovan syn för de svenska resenärerna. Illustration: Johan Ahlbäck

I ett julinummer av Vi finns en kort rapport från resorna under rubriken ”1 000 i Paris”. Den anonyma skribenten hymlar inte med att ”två gånger 500 svåra prövningar” hade inträffat. Resorna betecknades ändå som stora framgångar: ”Varför reser man utomlands? Låt oss slå fast att det lyckliga och isolerade Sveriges invånare för närvarande har större anledning än de flesta andra folk att ge sig ut i världen och se hur där ser ut. Vi bör inte sitta hemma och vara självgoda. Vi kan inte fortsätta isolera oss från världens svårigheter om de förvärras”, skriver Vi.

Det var alltså sommaren 1937 och de ”svårigheter” som Vi-skribenten nämner var åtskilliga. I Tyskland hade nazisterna sedan länge befäst sin makt, och i januari hade den fullmakt som gav Hitler diktators befogenheter förlängts. I Sovjet pågick Stalins utrensningar och i Spanien rasade inbördeskriget.

Allt detta lyste igenom i världsutställningen. I Spaniens paviljong visades Picassos i dag ikoniska målning Guernica; terrorbombningen av den baskiska staden med samma namn hade inträffat så sent som i april samma år. I övrigt dominerades utställningsområdet av två gigantiska monument – det tyska och det sovjetiska. På ett närmast övertydligt sätt hade de båda ländernas paviljonger placerats mitt emot varandra, som en illustration av den ideologiska kamp mellan nazism och kommunism som snart skulle utlösa ett världskrig.

Nazism frontar kommunism på världsutställningen. Snart skulle det bli världskrig.
SpänningNazism frontar kommunism på världsutställningen. Snart skulle det bli världskrig.

Förberedelserna inför världsutställningen hade drabbats av problem och ideliga förseningar, och vid öppningsdags var det egentligen bara Tysklands och Sovjets paviljonger som var helt klara, vilket accentuerade deras dominans. Tysklands bidrag var ritat av Hitlers chefsarkitekt Albert Speer och bestod av ett enormt torn, vars topp pryddes av de nazistiska symbolerna örnen och hakkorset. Sovjets lika stora monument kröntes av Vera Mukhinas skulptur Arbetare och kolchos-kvinna, två framstormande figurer som håller hammaren och skäran och ska symbolisera kamratskapet mellan arbetare och bönder.

Till detta: Eiffeltornet, Triumfbågen, Champs-Élysées … man kan tänka sig att allt måste ha gjort ett överväldigande intryck på Vi-resenärerna från Alingsås, Sundsvall, Ystad, Sundbyberg … Och så var det säkert. Men när en av reseledarna – den legendariska Vi-reportern Elly Jannes – i efterhand summerade sina minnen från resan, var det en annan bild som också kom fram.

Om själva tågresan skriver hon: ”Jag har en känsla av att jag mest sprang efter doktorn när någon blivit tågsjuk – vilket hände allt emellanåt – och samlade ihop bortglömda saker var helst vi bytte tåg eller drack kaffe på någon station. Aldrig hade jag anat förut att folk kunde glömma så mångahanda ting: inte bara paraplyer och kameror och hattar och böcker, utan också silkesstrumpor, blusar och bysthållare, hur nu sånt går till.”

Elly Jannes var en av sin tids främsta reportrar. Sällan med läppstift i hand.
LegendarElly Jannes var en av sin tids främsta reportrar. Sällan med läppstift i hand.

Att ta seden dit man kommer tycks inte ha föresvävat Vi-resenärerna. Elly Jannes igen: ”Den veckan lärde man sig åtskilligt om svenska fobier. Mot dubbelsängar, mot bidéer, mot duntäcken, mot katter på restaurang – vilket annars är godtaget jorden runt, till och med i ett så cellofanförpackat land som Amerika – mot att få köttet först på en tallrik och pommes frites efteråt på en annan, mot fransk diskning, som inte anses lika förnämligt som vår, mot bristen på sill och sås, mot guider som talar utrikiska, det vill säga norska.”

Alla dessa klagomål borde ha avskräckt Vi från fortsatt reseverksamhet, kan man tycka. Men icke! Redan på sensommaren 1937 utannonserades nya Parisresor, men sedan var det slut på mastodontresor.

”Det har man lärt sig på kuppen, att stora resor varken är idealiska för arrangörer eller deltagare”, skriver Elly Jannes, som också konstaterar att minnet är barmhärtigt. När hon i efterhand träffar personer som var med på Parisresorna 1937 är det som om allt hade varit fantastiskt: ”Missödena har de glömt, järnvägsvagnarna som kopplades av och restaurangmåltiderna som stockade sig och hur sanden brände på utställningsområdet och hur ingenting var som hemma i Sverige. ’Det var i alla fall en fantastisk resa. Den sommaren lärde vi oss att det inte är så farligt att resa utomlands’, säger de”.

Vi:s Reseklubb – som startades i och med Parisresorna 1937 – är fortfarande synnerligen aktiv. I augusti åker vi tåg till Lofoten!