Nobelprisfavoriten Péter Nádas: ”Till minnet hör också glömskan”

I ett vackert ”ingenstans” lever den ständigt Nobelpristippade Péter Nádas. En nyfiken allkonstnär som tvingats lära sig att bära den tyngsta av friheter.

Ur Vi Läser #5 2022.

Det är en måndagskväll i februari och den ungerske författaren Péter Nádas ska uppträda på Historiska museet i Stockholm. Snön faller över staden, pandemin är förklarad över, i varje fall har restriktionerna tagits bort. Samtidigt befinner sig världen i ett mellanrum. Mycket snart ska allting vara annorlunda. Bilderna och rapporterna från de omänskliga bombningarna och krigsbrotten i Ukraina kommer att nå oss. Men ännu har ingenting av detta skett. Festsalen på museet är sprängfylld av förväntan när Péter Nádas samtalar med sin vän Monica Nagler Wittgenstein om första bandet i sitt memoarverk Illuminerade detaljer: minnesblad ur ett författarliv.

Men för att ta det från början: Péter Nádas, vem är han egentligen?

En världsförfattare av rang, som föddes 1942 i Budapest, i en judisk familj. Som blev föräldralös vid sexton års ålder. Mamman dog i cancer och pappan tog sitt liv. Péter Nádas studerade kemi på universitetet och arbetade sedan i många år som fotograf och fotoreporter. Efter bokdebuten 1967 med Bibeln, följde ett långt publiceringsförbud. Hans första roman, Slutet på en familjeroman, publicerades många år efter att den var klar. Därefter följde Minnesanteckningarnas bok – en passionerad mastodontroman som genom några enskilda livsöden speglar förra århundradets politiska katastrofer. Romanen blev Nádas internationella genombrott, och jämfördes med Prousts och Musils stora verk. Författarskapet är kantat av ändlösa rader av priser (nu senast Berman Literature Prize), och Nádas namn återkommer år efter år i spekulationerna inför Nobelpriset. Sedan decennier lever han sitt liv i ett vackert ”ingenstans” – den lilla byn Gombosszeg i västra Ungern, tillsammans med sin fru Magda Salamon.

– I mina memoarer betraktar jag mig själv, säger han där på scen.

När Péter Nádas pratar om sin uppväxt i belägringens och andra världskrigets Budapest är det som om en vind drar in över salen på Historiska museet. Som en påminnelse om en tid som liknar vår. Plötsligt framstår boken som en högaktuell blixtbelysning av samtiden.

Som barn överlevde han Budapests belägring. Föräldrarna var medlemmar av det förbjudna kommunistiska partiet och kämpade mot både ockupanter som inhemska fascistiska pilkorsare. Illuminerade detaljer tar sin början under de sista åren av andra världskriget, när Ungern var ockuperat av Sovjet. Det är en berättelse om att klara sig i yttersta nöd, om mod, överlevnad och vardagen i krig. Om grymhet, kärlek, vänskap och godhet. Detaljerna letar sig in under huden på läsaren, plötsligt står man själv i ­berättelsen, fångad. Det går inte att ta sig ut. Del 2, med undertiteln Marcellina offras (i Ungern och Tyskland gavs den ut i en volym, men eftersom den består av två delar bestämde sig Bonniers för att ge ut den i två band) utkommer på svenska den 10 oktober.

Dagen efter samtalet på Historiska museet träffar jag Péter Nádas igen, på hotellet vid Strandvägen.

Han är aningen trött, säger han, efter att middagar, samtal och intervjuer avlöst varandra. Men av detta, eller hans snart 80 år, syns inte några verkliga spår. Han har fortfarande samma öppet nyfikna uppsyn som sist vi sågs, för ganska exakt sju år sedan. Det var i februari 2015, hemma i Gombosszeg. I huset som köptes och renoverades på 1980-talet. I trädgården odlade paret grönsaker och skrivrummet, där Péter Nádas satte sig varje morgon i ottan, var smakfullt och välordnat. Det vitkalkade köket hade kunnat vara matsalen på vilken finkrog som helst, på en vägg hängde fotografier. Samma träd fotograferat vid olika årstider, av Péter Nádas själv. Och så maten! Jag ­serverades en utsökt fyrarätters lunch där det mesta var hämtat från de egna odlingarna, och lagad av författaren. Det var ett besök hos en allkonstnär.

Även vid den tidpunkten stod världen på tå. Ryssland hade året innan annekterat Krimhalvön. ­Stämningen i östra Europa var spänd. Vad skulle nu hända? Även om vi framför allt pratade om litteratur präglade samtiden vårt samtal. Hur hotet aktiverade minnena. Péter Nádas sa:

– I Putin kan jag inte se något annat än en mycket farlig politiker. Precis som vår premiärminister Orbán. De liknar varandra. Ingen av dem är riktigt sund. De har liknande trauman bakom sig; båda hade fruktansvärda fäder som slog dem och båda två rör sig ganska ­klumpigt på den internationella arenan. När de ställer sig på en scen ser det ut som om de gick på glödande kol. Så osäkra och vacklande. Orbán kan inte störta världen i krig, det kan däremot Ryssland, och den risken finns.

Även om det gått sju år sedan jag mötte honom är det som att öppna en dörr och fortsätta där man ­slutade. Det går inte att undgå att prata om Ukraina.

– Världen hade behövt reagera mycket tidigare på Rysslands aggressioner, säger han och erkänner att ja, han är mycket rädd för den rådande situationen, men att det är bättre att inte prata om den rädslan.

Varför då?

– Eftersom jag är uppvuxen under krig. Och när jag ser att ett krig är på väg, blir jag ”aningen hysterisk”. Men man får försöka hålla den oron stången, inte gå in i den.

Det är uppenbart för alla som möter, eller läser Péter Nádas, att han har ett särskilt sätt att uppfatta saker. Att han ser detaljer, kroppar. Hur någon rör sig. Och genom detta ser han kärnan, kanske rent av sanningen. Hans böcker andas och svettas, stånkar och stönar och leds fram av ett intuitivt flöde.

Tillbakalutade i varsin bekväm fåtölj talar vi om hans fotografiskt skarpa blick, den som registrerar allt. I Illuminerade detaljer är det barnets blick som tar in världen.

– Den är inte ovanlig, säger han. Även djur har den.

Och så berättar han om hur han betraktar sina ­katter, och säger att man inte kan glömma hur det lilla barnet först uppfattar världen.

Men de flesta glömmer. Man stelnar och blir vuxen.

– Till minnet hör också glömskan, kontrar Péter. Om jag inte glömmer skulle jag inte kunna leva mitt vardagliga liv. Jag måste glömma. Men ändå stannar upplevelserna kvar.

När jag besökte Péter Nádas i Gombosszeg var han i full färd med att skriva sina memoarer. Han ­förklarade då att de varken var faktiska eller biografiska, utan att han snarare intresserade sig för hur ett tankesätt utvecklas hos ett litet barn.  

– Fram till puberteten måste det förenas med det genetiska arvet. Just detta är det dramatiska med puberteten, att se sig själv och förena det med vad som har präntats in i en.

Men Nádas kunde inte förmå sig att prata mer ingående om verket, eftersom han var mitt uppe i arbetet, ett projekt som han redan då slitit med i tio år.

– Jag hade turen att bli fri mycket tidigt från mina föräldrar. De är borta, döda. Det är en tung frihet. Men jag har stor distans till min barndom. Jag är inte, som de flesta andra, insnärjd i ett familjeträsk. Och det vill jag utnyttja för att visa på de vägar som inte visats tidigare.

På hotellet i Stockholm återkommer vi till ­skrivandets villkor. Péter Nádas berättar hur han följer bestämda associationsprinciper. Att Freuds lära om det omedvetna är viktig för honom. I sin process associerar han från inre ting till yttre och från yttre till inre. Följer en väg, som växlar och formar stora ­berättelser. I unga år råkade han in i en återvändsgränd, blev tvungen att söka hjälp. Men även de ungerska psykiatrerna befann sig i en återvändsgränd. Psykoanalys var förbjudet. Péter Nádas erbjöds medicin som han inte ville ha. I stället började han studera psykologi på egen hand. Han stiftade bekantskap med Freud och Jung, läste religionshistoria och mytologi.

– Freud förbjöd självanalys, på goda grunder, säger Nádas och berättar om de tre märkvärdiga år när han drog sig undan världen.

– Jag bodde på landet, ensam. Och genomgick ett slags egen psykoanalys, med hjälp av associationer och drömtydning. Försökte mig på att skriva, men lyckades inte. Byns kalvinistiska präst sökte upp mig. Han var inte intellektuell, men en god människa, mycket handlingskraftig. Han var övertygad om att han skulle rädda mig från djävulen.

Prästen visade på likheterna mellan Nya och Gamla testamentet, hur samma element förekom i båda. Varje vecka hade de sittningar.

– Det har präglat mig mycket …

På vilket sätt då?

– Att en kalvinist visade mig vägen in i den judiska mytologin … Jag lärde mig se saker ur olika ­perspektiv. Efter det fortsatte jag att studera katolsk teologi, ­grekisk mytologi och de antika filosoferna på egen hand.

Enligt den judiska lagen halacha är han jude, eftersom mamman var judinna.

– Men halacha är en mänsklig konstruktion, slår Péter Nádas fast och konstaterar att båda föräldrarna var ateister och kommunister; de kämpade mot fascisterna under andra världskriget och accepterade inte att någon ska dömas eller mördas på grund av sin härkomst.

Föräldrarnas livshållning har präglat honom på mer än ett vis. Faderns ”maniska materialism” var inte enbart av godo för den unge Péter: 

– Han hade ett ingenjörshuvud, var en känslomänniska, men visste inte om det. Han ville inte heller. Han pratade alltid om sammanhang, strukturer och beståndsdelar. Visade hur man reparerar saker, hur man bygger något, och det gick mig på nerverna. Det var så mekaniskt.

Mamman däremot var en kraftfull människa med humor. Radikal, och intelligent, mycket klok.

– Hon var beslutsam och brutal, av och till även mot mig. Men hon förklarade att hon och min far var kommunister och därför inte arbetade för sina egna barn, utan för alla. Och att jag måste vara tillfreds med att de inte var hemma, utan jobbade för något större – för att alla barn skulle ha det bra. Jag förstod det, men det gjorde inte min yngre bror. Han grät från morgon till kväll efter mamma. Jag tvingades så att säga att inte vara barn, utan tänka som en vuxen. Sedan dess är jag helt befriad från självömkan.

Samtalet på hotellet har gått i cirklar, det har associerat sig fram, precis som memoarerna de berör. När vi avslutat intervjun säger jag glatt:

Jag hoppas att vi ses igen i december, när Nobelpriset delas ut. För nu borde det väl vara din tur?

Men då värjer han sig besvärat, ansiktet förvrids i en grimas, och han slår ut med armarna.

– Nej, nej – lägg av!

Sedan är det inte mer med det.

När vi hörs dagen efter på mejl, har Péter precis ­kommit hem till Ungern. Och Rysslands krig mot Ukraina har brutit ut. Jag skriver för att fråga om någon detalj kring intervjun, men det är omöjligt att inte nämna kriget – bombningarna som får oss alla att sitta klistrade vid nyhetssändningar och flashar.

”I dag var en förskräcklig dag”, skriver han. Det är på något vis allt som går att säga, övriga ord är överflödiga.

Ett halvår senare har kriget blivit till en molande vardag. Det är inte längre på allas läppar i Sverige, samtidigt omöjligt att bortse ifrån – inte minst om man befinner sig på den östra delen av den europeiska kontinenten. En sommar av svår torka har passerat. Det går mot höst. Den 10 oktober utkommer andra delen av Péter Nádas stora memoararbete på svenska, med undertiteln Marcellina offras. Läsaren får nu följa berättarjaget ända fram till Ungernrevolten 1956.

När jag når Péter igen sitter han begravd i arbete. Tre böcker ska avslutas och ett tacktal för Berman Literature Prize ska författas. ”Vad gör du just nu och hur ser din höst ut?” undrar jag aningen hurtfriskt, även om jag självklart har kriget i bakhuvudet. ”Ska du resa mycket eller blir du kvar hemma?”

– Men kära Cecilia, hur ska jag kunna veta hur min höst ser ut, om jag blir kvar hemma eller inte? Jag har visserligen tänkt åka till Tyskland ett par gånger, och till Stockholm, men vi lever i en fullständig katastrof. Jag kan inte blunda för det. Kriget, pandemin, den rasande snabba uppvärmningen av jorden och de omfattande skogsbränderna. Jag gör allt precis som förr … arbetar mycket duktigt och uppfyller mina plikter, men hur skulle jag kunna veta hur det ser ut nästa vecka? Om vi över huvud taget kan flyga. Om vi ska tvingas in i karantän igen, på grund av pandemin. Om den ryska säkerhetstjänsten, som planerat detta krig både amatörmässigt och huvudlöst, ska hålla det för riktigt att bomba ett kärnkraftverk.

Återigen hamnar vi i situationen i Ukraina, kriget som både präglar samtiden och reflekterar det förgångna och vars skuggor inte slutat verka. Péter Nádas glasklart tydliga sanningsröst går rätt in under huden: 

– Jag visste vad som skulle ske, hur det skulle ske, eftersom jag i mitt långa liv tre gånger redan upplevt hur Ryssland brutalt slagit ned frihetstörstande folk som vore det stenåldern. Och det skedde precis som det var planerat sedan annekteringen av Krim. I Europa sitter upplysta, demokratiskt valda politiker, som vill bli omvalda och därför genom åren inte förhållit sig mindre korkat mot Putin och Xi Jinping än Neville Chamberlain gentemot Hitler. Det är en realitet som inte ens min förtvivlan kan ändra på.