Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Richard Handl.

Han misstänktes för att skapa en kärnreaktor i köket

Foto: André De Loisted

Richard Handl har alltid varit intresserad av radioaktivitet. En dag knackade Strålsäkerhetsmyndigheten och polisen på hans dörr. De trodde att Richard var på väg att skapa en kärnreaktor i köket.

”Jag har alltid varit intresserad av kemi och kärnfysik, och radioaktivitet kändes extra spännande eftersom det kunde vara farligt. Jag var 13-14 år när jag började jag skruva isär brandvarnare. Jag hade lärt mig till att det fanns en liten bit av det radioaktiva ämnet americium inuti och det var den jag ville komma åt.

Jag tog med en sån bit till skolan och frågade läraren om jag fick låna en geigermätare. Det fick jag, och läraren visade andra radioaktiva ämnen från skolans kemiförråd. Jag fick även komma till fysikavdelningen på sjukhuset där pappa jobbade och låna en jättefin mätare i hundratusenkronorsklassen. Jag gjorde praktik på den avdelningen och fick blanda radioaktiva läkemedel som används vid diagnostisering av sjukdomar. Det var fruktansvärt spännande.

Efter det drömde jag om att bli sjukhusfysiker, men drabbades en svår depression och klarade inte alla kurser på gymnasiet, så det blev aldrig att jag läste vidare. Jag var ändå fortsatt intresserad av kärnfysik och kemi. Jag fick diagnosen Asperger 2005 och då är det ganska vanligt att man blir jätteintresserad av ett område som andra kanske tycker är lite konstigt. Jag lånade böcker och försökte förstå fysiken bakom. När Internet kom blev både kunskap och material mycket mer tillgängligt. Jag hittade till exempel annonser på gamla klockor med självlysande visare gjorda av det radioaktiva ämnet tritium.

2011 startade jag bloggen Richard´s Reactor. Namnet valde jag mest för att det var roligt med två R. Via nätet hade jag fått vänner från hela världen med samma intresse och jag ville dela med mig. Experimenten på bloggen gick ofta ut på att försöka påverka strålningen i olika ämnen. Jag hade en egen geigermätare, lite laboratorieglas som jag samlat på mig genom åren och kemiska ämnen som jag köpt lagligt på nätet. Jag gjorde experimenten under köksfläkten för att eventuella farliga ångor skulle ventileras ut. Jag hade brandsläckare nära till hands och skyddsglasögon.

Det var också i köket jag gjorde experimentet som vissa missförstod som ett försök att skapa en kärnreaktor. Jag blandade radium och americium med beryllium för att frigöra neutroner. För att det skulle lösa sig bättre värmde jag svavelsyra, men för mycket. Det stötkokade och sprätte och stänkte över hela spisen och då tänkte jag att det här får jag kalla för härdsmälta. Men det var det ju inte.

Richard Handl.
Foto: André De Loisted

Ungefär ett halvår efter att jag startat bloggen påpekade någon att det jag gjorde kunde vara olagligt. Jag trodde att det var lugnt eftersom jag köpt alla mina grejer lagligt, men jag ville ju vara skötsam så jag mejlade Strålsäkerhetsmyndigheten och länkade till min blogg. De ringde samma dag och sa att de ville komma och mäta strålningen. Jag sa att visst, inga problem, för jag har alltid varit väldigt öppen med det jag gör.

När Strålsäkerhetsmyndigheten kom nästa dag hade de polisen med sig och sa åt mig att komma ut i trappuppgången med händerna över huvudet. Då tänkte jag att vad fan är detta? Men jag gjorde som de sa, och det kom fram två män med geigermätare för att se om jag var kontaminerad av något radioaktivt, men det var jag ju inte. Jag fick rita en skiss över lägenheten och markera var jag hade de radioaktiva ämnena. Sen gick de in och mätte och under tiden fick jag sitta i en polisbil och vänta.

Det hela slutade med att jag fick böter, jag tror att det var 13 600 kronor. Jag åtalades på två punkter för brott mot strålskyddslagen, men fälldes bara på den ena. Sen var det en åtalspunkt för miljöbrott, och två punkter till, förbud mot kemiska vapen och förbud mot biologiska vapen, men där friades jag. De hittade nämligen några lufttäta ampuller med väldigt giftiga ämnen, ricin och abrin, som jag framställt flera år tidigare från frön som går att köpa i vanliga fröaffärer. De ämnena klassas som kemiska och biologiska stridsmedel och de var aktiva, alltså fullt fungerande enligt den kriminaltekniska undersökningen. Jag visste inte säkert att jag hade lyckats för jag hade självklart inte testat substanserna ens på djur, det skulle jag aldrig göra. Och det kan jag ju förstå att det var olagligt att ha sånt, men jag tänkte liksom inte jag på att jag hade dem.

Idag har jag slutat göra experiment men har kvar intresset för radioaktivitet. Nu får jag utlopp för det genom att läsa och diskutera med andra på olika forum. Jag drömmer fortfarande om att bli sjukhusfysiker, men nu är jag 42 år och det är fem års utbildning och jag tror inte att jag skulle klara det.”


Berättat för Leandra Caldarulo