Den här artikeln bjuder vi på. Men du vet väl att bra journalistik kostar.

Elisabeth Åsbrink: Vi kan alla bli demokratiarbetare

Kom igen! Att bli demokratiarbetare är enkelt, gratis och helt riskfritt. Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

I Sverige har vi historiskt varit bra på demokrati. Men den är inget att ta för givet. Klyftor i samhället och oro för framtiden utgör hot mot tilliten och känslan av gemenskap. Hur kan vi – var och en - göra för att skydda demokratin? Elisabeth Åsbrink har funderat över saken.

För några år sen stod jag på en järnvägsperrong i Gävle och väntade på tåget. Jag hade hållit en föreläsning och skulle tillbaka till Stockholm. Det var en kall dag med nordlig vind och strax intill satt en trettioårig kvinna på en bänk. Hon var välvårdad med uppsatt hår och i en rosa trenchcoat som hon inte knäppt. Det syntes att hon frös. Hon stirrade rätt framför sig. Ibland lutade hon sig framåt och spottade. Hon grät.

Jag tvekade. Skulle jag närma mig? På någon meters avstånd kände jag spritlukten men till slut gick jag fram och frågade om allt var okej. Hennes blick var tom, hon nickade och spottade igen.

”Helt säkert?” frågade jag. Hon nickade, jag nickade också, och vände ryggen till.

Så kom mitt tåg. Just när jag skulle stiga ombord kände jag spritlukten igen, vände mig om och där stod hon, strax bakom mig, och sa tack.

”Tack för att du såg mig. Det händer så sällan”, sa hon. Sedan sa hon inget mer och jag var tvungen att kliva på tåget.

Jag har fortfarande ingen aning om vem hon var och varför hon grät och spottade på Gävle tågperrong den där dagen. Men händelsen blev kvar i tankarna, och jag återkommer till den.

Det talas en del om svenska värderingar just nu, så jag kände mig manad att skriva en hel bok om dem, Orden som formade Sverige. Men här vill jag stanna till vid en specifik svensk värdering - därför att just den är vi alla särskilt ansvariga för. Det handlar om tillit.

Människor i Sverige är tillitsfulla. Människor i Sverige uppfattar i hög grad att andra människor ”i allmänhet” är att lita på. På forskarsvenska kallas det här ”den mellanmänskliga tilliten” och studier visar att just i Sverige är den bland den högsta i världen.
I Skandinavien uppger över 60 procent av befolkningen att man kan lite på andra människor. Motsvarande andel håller sig kring 40 procent i länder som Kanada, USA och Tyskland. Går vi till medelhavsländerna och flera länder i Östeuropa och på Balkan hamnar andelen på under 30 procent.

I nyare demokratier och i auktoritära system är den mellanmänskliga tillliten runt 10 procent, som i till exempel Malaysia, Zimbabwe, Filippinerna, Brasilien, Peru, Colombia. Det här visar statistik som tagits fram av SOM-insitutet i Göteborg. Den högsta siffran på andelen som uppger sig lita på andra människor - hela 80 procent - återfinns i Köpenhamnsregionen. Den lägsta siffran som uppmätts är i en region i Slovakien - åtta procent.

Svenskar (och övriga nordbor) uppfattar i mycket hög grad att andra människor i allmänhet går att lita på. Men tillit är inget som bara finns, som någon slags naturlag. Den ligger inte i generna på de som bor i Skandinavien. Den är resultatet av ett samhällsklimat, som i sin tur är resultat av både moral och lagar. Den är resultatet av politiska beslut. Tilliten måste vårdas - och just nu är just det särskilt viktigt. Det finns något där ute som hotar den, som är både smittsamt och farligt, nämligen rädsla och misstro.

Det sprider sig en rädsla i Europa och Sverige som gör att människor upphör att lita på varandra och på sina valda politiker. De upphör att lita på journalister och medier och på sina institutioner och myndigheter. Istället tänker dom i termer av vi och dom, att det finns olika grupper och att dessa står i motsatsförhållande till varandra. De misströstar om framtiden, öppnar sig för konspirationsteorier och väntar på världens undergång.

Om vi låter det ske, kan effekterna bli förödande. Därför att demokratins kärna är vår förmåga och benägenhet att lita på varandra. Utan tillit, ingen demokrati.

Somliga är rädda för flyktingar. Andra är rädda för rasister. Jag är rädd för rädslan.

Visste ni, att den som bor på Östermalm i Stockholm lever i snitt fyra år längre än den som bor i förorten Skärholmen?
Visste ni att i stadsdelen Rinkeby-Kista, utanför Stockholm, känner sig över 16 procent av de äldre ensamma, medan i närområdet Tyresö är det bara 3 procent?
I Stockholm lever 12 procent av barnfamiljerna i relativ fattigdom.
Medan i miljonprogramförorten Rinkeby lever 42 procent av barnen i relativ fattigdom.
Statistiken är hämtad från rapporten Skillnadernas stad, utförd av Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, 2015.

Jag vill fråga: Våra mellanmänskliga relationer - vår tillit - hur ser den ut i ett samhälle med sådana skillnader?

Vi och dom. Oro. Rädsla. Somliga är rädda för flyktingar. Andra är rädda för rasister. Många är rädda för att förändringar pågår bortom deras kontroll. Jag är rädd för rädslan.

Rädsla gör människor irrationella och möjliga att manipulera. Vi ser hur populister och extremister i alla länder nu lever på att skapa rädsla och misstro. Vi ser att den amerikanska presidenten, populisternas populist, vill göda misstron för etablerade medier så att han kan öppna offentligheten för andra medier; med en riktad politisk agenda och med förfalskade nyheter.

Vi ser hur Sverigedemokraternas ledare Jimmy Åkesson på partiets Landsdagar för några år sedan kallade etablerade medier för ”lögnare”, precis som Trump, för att så samma frö av misstro bland partiets anhängare och på så sätt få större inflytande för sin version av verkligheten, byggd på invandrarfientlighet, islamrädsla och med målet att skapa otrygghet.

För övrigt en strategi, enligt SD:s valdokument inför förra valet: att fixera samtalet vid otrygghet och sedan säga att SD är partiet som kan leverera trygghet.

Som sagt, vi vet att otrygga och rädda människor är lätta att styra.

Det är här alla vi kommer in. Vi som kallar oss demokrater, som tror på människors lika värde, som vill motverka rasism. Vi som vill skydda det fria ordet och det öppna samtalet. Vi kan skapa tillit och vi kan motverka rädsla.

Historikern Timothy Snyder har skrivit en bok med tjugo råd för att motverka tyranni, den är mycket läsvärd. Ett budskap där är särskilt värt att lägga på minnet, kanske till och med något att brodera i korsstygn: ”Livet är politiskt – inte för att världen bryr sig om hur du känner dig utan för att världen reagerar på dina handlingar.”

Varje handling - och varje icke-handling - spelar roll.

Kan mitt möte med kvinnan i rosa trenchcoat som spottade och grät sägas vara en motståndshandling? En handling som skyddar demokratin? Jag tror det. Fast jag knappt gjorde något hade ändå ett förhållande förändrats, något som fick henne att tacka, och det berör det grundläggande i mellanmänsklig tillit: att se och bli sedd.

Jag vill därför påstå: att bli demokratiarbetare är enkelt, gratis och helt riskfritt. Var och en kan motverka terrorismens och populismens effekter utan att det tar tid eller stjäl kraft. Se varandra i ögonen. Småprata. Hälsa på din granne, på busschauffören, på mannen eller kvinnan som sitter utanför mataffären. Säg hej. Möt blicken hos den du passerar på trottoaren eller i korridoren på jobbet. Nicka till den som sitter mittemot i tåget.

Det handlar inte om att bli bästa vänner, utan om att utöva demokratins kärna. Att möta någons blick är att säga: jag ser dig, du ser mig, vi erkänner varandras existens. I några sekunder delar vi det offentliga rummet, vi samexisterar. Så upprätthåller vi ett öppet samhälle.

Den brutala sanningen är att terrorns utövare, extremister och populister aldrig kan förstöra demokratin och det öppna samhället. Det kan bara vi. Om vi slutar se varandra, om vi inte hälsar, inte frågar hur den andre mår, om vi betraktar andra människor med misstänksamhet, om vi upphör att lita på varandra, om vi tillåter oss att hata – då är det vi som förstör demokratin. Ingen annan.

Det finns något som förenar rasister, populister, terrorister och extremister. De vill alla skilja den ena från den andra. De avskyr medmänsklighet. De avskyr tolerans. De hatar tillit. Alltså kan vi göra motstånd genom att upprätthålla just det: medmänsklighet, tolerans och tillit.

Ta ansvar för hur världen ser ut.

Jag har sammanställt en kort men effektiv lista på sånt som var och en av oss kan göra själva.

• Hälsa på grannen, busschauffören, folk du möter i trappen och tvättstugan. Motverka känslan av främlingsskap. Visa tillit, det är smittsamt.

• Ta ansvar för hur världen ser ut. Lägg märke till hakorssymboler eller andra synliga tecken på hat. Se inte bort, vänj dig inte. Ta bort dem på egen hand och bli en förebild för andra, så att de gör detsamma. Små handlingar med stora konsekvenser, och ett konkret skydd för demokratin. Vi ska vara vaksamma, tänkande, empatiska, debatterande - men vi ska inte vara rädda.

• En annan sak som rasister, populister, terrorister och extremister har gemensam är att de hämtar näring ur domedagskänslor. Säg alltså emot dem som målar framtiden i svart och sprider känslor av hopplöshet. Allt håller inte på att gå åt helvete. Faktum är att vi som avskyr rasism och intolerans är i stor majoritet.

Den italienske författaren Primo Levi överlevde ett års slavarbete i Auschwitz. Han skrev att människosläktet är kapabelt att bygga upp en oändlig mängd smärta. ”Smärtan är den enda kraft som skapas ur ingenting, utan kostnad och utan möda. Det räcker med att inte se, inte lyssna och inte handla.”

Vi ska vara rädda om den svenska värderingen som heter tillit. Demokrati och tillit måste få näring varje dag, och Primo Levis ord är en vägledning. Vi kan se vad som sker. Vi kan lyssna. Och vi kan handla.

Det här är en text som bygger på den föreläsning Elisabeth Åsbrink höll på Vi:s demokratikväll den 19 november 2019.