Lotta Lundgren: Så tog tv-kocken över våra liv

Det började med en präktig husmor, fortsatte med ett fynd från Skåne – och landade i dagens matinspirerande influencers. Lotta Lundgren berättar historien om hur tv-kocken tog över våra liv.

Recensenterna hatar det. Naturligtvis. En kvinna som lagar mat i tv. Möjligen hade Ria Wägner förberett sig på att hennes program Hemma knappast skulle hyllas. Men ingen har någonsin stått fullt rustad när de dåliga, eller direkt illvilliga, recensionerna kommer.

Fråga mig, jag vet av egen erfarenhet.

Ord fastnar och Ria glömde dem aldrig. ”Menlöst”. ”Naiv.” ”Präktig.” ”Insnöad.”

Insnöad?

Året är 1956 när Ria Wägner för första gången ställer sig framför en tv-kamera. Hon är journalist, författare och impregnerad av bildning, det har hon hemifrån. Som ung var hon marxist men ändrade politisk ideologi i samband med Stalins utrensningar. Feminist är hon också; hennes faster är Elin Wägner, en av den svenska kvinnorörelsens tidiga portalfigurer.

Men nu har kvinnan alltså gjort misstaget att knyta på sig förklädet och laga mat i tv. Inte världens smartaste drag om man bryr sig om hur tittarna värderar ens status och intelligens.

Men det finns förstås undantag. När amerikanskan Julia Child år 1960 gör detsamma blir utfallet ett annat. Julia är inte heller någon dumskalle. Hon startar sitt yrkesliv som copywriter i den mansdominerade reklambranschen. När kriget bryter ut får hon jobb i underrättelsetjänsten där hon träffar sin blivande man. Paret flyttar till Paris där Julia drabbas av frankofili och matlagningsfeber. Kort därpå skriver hon in sig på restauranghögskolan Cordon Bleu.

Det är i Paris hon lär känna Simone Beck och Louisette Beck som vill skriva en kokbok om det franska köket för den amerikanska marknaden. Nu letar de efter en likasinnad som kan språket.

I Julia hittar de en partner som förmår långt mer än så.

Deras kokbok Mastering the Art of French Cooking slår ner som en bomb. I svallvågorna får Julia Child erbjudande om att göra ett matlagningsprogram för amerikansk tv.

Child och Wägner är jämngamla. Båda är rejäla damer. Wägner mäter 180 centimeter i strumplästen, Child 188. Båda bär en enkel rad äkta pärlor runt halsen. De älskar mat, avskyr pekpinnar och missar aldrig ett tillfälle att lovorda smörets förträfflighet framför det otäcka margarinet.

Men det finns några avgörande skillnader.

Programmet Hemma, som Ria Wägner både leder och producerar, är en direktsänd heltimme tänkt att förgylla de svenska hemmafruarnas händelselösa eftermiddag. Det hon serverar är en lättsmält blandning av husmorstips, matlagning, konst, kultur och reportage. Cittrakonserter varvas med garderobsstädning. En genomgång av det senaste hattmodet följs av ett inslag om etruskisk konst. Däremellan knyter Wägner på sig förklädet och lagar lite helt vanlig mat.

The French Chef, Julia Childs program, vänder sig också till hemmafrupubliken men har en helt annorlunda approach. Julia gestaltar inte en hemmafru. Hon framträder i sin professionella roll som kock och gör sig till representant för det mest respekterade köket i världen.

Wägners ambition med Hemma är att uppvärdera kvinnans status och ge hennes intressen legitimitet. Childs ambition är att inviga amerikanerna i den franska måltidskulturens alla hemligheter.

Båda damerna får ett liknande mottagande i så mån att deras program blir tittarsuccéer och förvandlar dem till stjärnor. Men det hån som ska förfölja Wägner, lyser med sin frånvaro när det gäller Child. Visst är hennes tutande röst och hårdhänta matlagning tacksam att parodiera. Men generellt behandlas hon som en auktoritet och bemöts med djupaste respekt.

Inte minst av män.

Andra tider väntar. Vi spolar fram till 1972, tiden för den svenska kvinnans frigörelse. Sedan mamma börjat jobba får de industritillverkade hel- och halvfabrikaten ersätta den hemlagade husmanskosten. Det är praktiskt och oproblematiskt. Men som ett eko från det förflutna lagar Tore Wretman mat på tv i Novisen vid spisen.

Wretman och hans sidekick, programledaren Folke Olhagen är ett väloljat team och vana vid kameran. Genom åren har de bland annat gästspelat i Ria Wägners Hemma och medverkat i en rad informationsfilmer inom ramen för Husmors filmer, en blandning av reklam och konsumentupplysning som visades dagtid på svenska biografer åren 1952–76.

Tv-versionen av Novisen vid spisen bygger på radioserien med samma namn som började sändas så tidigt som 1950 och brukar omnämnas som ”det radioprogram som lärde de svenska männen att laga mat”. Uppgiften ska tas med en nypa salt. De män som lagade mat på 1950- och 60-talet arbetade på restaurang; hemmets matlagning fick fruarna ta hand om.

Varför mästerkocken Tore Wretman och Folke Olhagen ändå utformade programmen som en matlagningskurs för herrar, är knepigt att svara på. Kanske ville man bredda publiken. Eller undvika att trampa hemmafruarna på tårna. Eller helt enkelt utnyttja de otaliga tillfällen till situationskomik som uppstod då Olhagens ständige novis, helt i enlighet med tidens mansroll, misslyckades med de enklaste uppgifter. Som det hela framställdes var det nästan lika svårt att lära en vuxen man att steka strömming som att lära en apa backa med släp. Därmed inte sagt att lyssnarna inte lärde sig någonting, tvärtom. Men radioserien ska i första hand ses som ett led i Wretmans livslånga mission att utveckla den svenska gastronomin och höja den professionella kockens anseende.

Att Novisen vid spisen på 70-talet blir ett tv-program skulle kunna ses som ett tecken på att även hemmets matlagning inkluderats som en del i rörelsen mot jämlikhet mellan män och kvinnor. Som om tiden till sist kommit ikapp formatet. För nu ligger en matlagningskurs för herrar helt i tiden.

1980-talet tillhör den brittiske gastronomen och excentrikern Keith Floyd. När han slår igenom under decenniets andra halva, är tv-kocken vanligtvis en oförarglig dam som lagar mat under pedagogiska former inifrån en noga ljussatt studio.

Keith Floyd är någonting helt annat.

Att undervisa någon i hur man mäter, hackar och steker ditten och datten, betraktar Floyd som fullständigt irrelevant. Att britternas mat är dålig beror inte på att befolkningen inte kan öppna en kokbok och följa recepten. Goda råvaror saknas inte heller.

Orsaken sitter mycket djupare.

Problemet är att hans landsmän inte fått lära sig att matlagning i grund och botten är ett uttryck för kultur. De saknar den mest grundläggande förståelsen för måltidens speciella konstform. Och utan den kan mat och dryck aldrig höja sig ovan sin basala status som livsmedel. Det brittiska kökets osmakliga röra av korvar, konserver, pajer och flottyrkok, springer ur lika delar rädsla och förakt för mat. Folk är kulinariskt efterblivna eftersom de inte fått lära sig njuta av mat. Det britterna behöver är en grundkurs i gastronomi.

Ur den aspekten är Keith Floyd den perfekta läromästaren. Det tycks inte finnas någonting han inte vet om mat, dryck och olika former av njutning. På det hela taget är gränslös den diagnos som ligger närmast till hands.

Att baxa in den levnadsglada Floyd i en tv-studio visar sig vara omöjligt. Floyd vägrar. Mat kan bara förstås genom sitt sammanhang. Följaktligen anrättas skaldjur bäst ombord på en fiskebåt i full storm. En flock strutsar är den perfekta spelplatsen när Floyd går på djupet med omelett. Ska det bakas pasta på allvar så gör man det naturligtvis hemma hos en tokig gumma på den italienska landsbygden.

Allt annat vore djupt oseriöst.

Producenten David Pritchards ger Floyd fria tyglar och låter ett snabbfotat tv-team hänga med i svängarna efter bästa förmåga. Att programledaren är oförmögen att följa manus gör inget. Floyd improviserar och är oavbrutet underhållande.

Bäst jobbar han i fullt kaos.

Rätt vad det är måste inspelningen avbrytas med hänvisning till en stuvning som tydligen måste puttra i fyra timmar. Kameramannen Clive skickas ut för att fånga en bild av solnedgången medan Floyd fördjupar sig i det lokala vinet. När teamet återvänder är programledaren full som en kastrull. Stuvningen har han tröttnat på för länge sen och istället vinglar han ut i natten för att visa hur man grillar bläckfisk över öppen eld.

Han lockar alla.

I ett avsnitt har Floyd övertalat en blyg och introvert kock att släppa in Floyd och teamet i kockens trånga restaurangkök. Villkoret är att den andra kocken slipper bli filmad. Väl på plats instruerar Floyd sitt team att filma kocken hela tiden. Det inslag som skulle handlat om kräftor utvecklas till ett närgånget reportage om dålig stämning på arbetsplatsen.

Ett annat stycke tv-historia skrivs när Floyd bjuder hem sig själv till en sydfransk matrona som ska lära honom laga den baskiska specialiteten piperade. En lätt berusad Floyd ger sig i kast med uppgiften utan att ens försöka dölja det lortiga gamla plåstret på sin ena hand. Mot slutet recenserar den äcklade värdinnan hans prestation i detalj. Floyd simultantolkar hennes franska utskällning ord för ord; espelettepepparn är rå, löken otillräckligt sauterad, det är slarvigt saltat och sammanfattningsvis är sättet han lagar mat på så frånstötande att hon vägrar smaka på hans anrättning. Därefter låter Floyd värdinnan laga sin egen version, hyllar resultatet och avslutar med att fråga om madame har lust att fortsätta kvällen över ett glas vin i ett lite mer privat sammanhang.

Programmen sänds på BBC och spridda protester från de obligatoriska surpupporna drunknar i det allmänna jublet. Floyds anarkistiska tilltal välkomnas inte bara av de som brukat titta på tablåns utbud av vanliga matprogram. Han lockar alla. Till och med den fotbollsintresserade arbetarklassen bänkar sig framför tv-apparaten när Floyd steker hjort och sabrerar champagne.

Jag minns mina egna föräldrars fnissningar från soffan när Floyds program gick upp på svensk tv under 80-talets andra halva. Det roligaste verkade vara att följa hur Floyds berusning tilltog under avsnittens gång.

Framgångarna för Floyds program hänger samman med något större. Bara ett decennium tidigare serverade alla lyxrestauranger av europeiskt snitt ungefär samma rätter lagade efter samma recept. Inget på menyn hade hittats på i det egna köket. Allt var hämtat från det klassiska franska kök som definierats av Marie-Antoine Carrême (1784-1833) och vidareutvecklats av Auguste Escoffier (1846-1935). Finkockens roll var att behärska tillagningen av deras recept, inte att hitta på egna.

Men under det pastellfärgade 80-talet börjar det röra på sig. Den nya generationens krögare är individualister och har verkligen ingen lust att inordna sig under urgamla franska dogmer. Det är svenskarnas stigande välstånd som eldat på självförtroendet. Många svenskar tar ut en del av lönen i de statligt subventionerade rikskupongerna, ett häfte färgade papperslappar som gäller som betalning på restaurang. Restaurangbranschen går som tåget och det finns utrymme att starta nya vid sidan om de gamla lyxkrogar som serverar direktörer med representationskonto.

De nya, trendiga krögarna är ändå inte så intresserade av gamla gubbar. De är ute efter den nya, unga krogpubliken. Och det vackra folket går inte igång på traditioner, vita dukar, brun mat och högstämda hovmästare. De vill bli överraskade! Och underhållna, tack. Som på Rolfs kök och Restaurang East i Stockholm. Eller för all del Brasserie Lipp i Göteborg.

I köken på de nya krogarna flödar kreativiteten. Kockarnas vita cylinderhattar åker av. Väggen mellan kök och matsal rivs, så att gästerna ska kunna se kockarna i arbete. Och där bakom spisen står han, kreatören bakom de korslagda sparrisarna på en spegel av sås.

Det går ett sus genom publiken.

Men vi hoppar fram några år i tiden och knäpper på tv:n. Där står kocken Jan Boris-Möller och skrapar med fötterna. Han har just stigit på hemma hos Alban Uzoma Nwapa, också känd som artisten Dr. Alban. Alban är överraskad men verkar inte uppleva kocken som så värst underhållande. Alban har trott att han ska intervjuas i tv. Det ska han också men under tiden kommer Jan Boris-Möller att laga en trerätters meny på det han hittar i Dr. Albans kylskåp.

Kylskåpet visar sig innehålla en liter mjölk, en tub tomatpuré och en tub senap.

Det är allt.

Här är ditt kylskåp har premiär 1992, mitt under brinnande finanskris. Realräntan har nyligen chockhöjts och den öppna arbetslösheten har på kort tid mer än femdubblats. Det är alltså inte läge för ett glamouröst matprogram. Men det är aldrig fel att komma under huden på en kändis.

Till vardags driver kocken Jan Boris-Möller cateringfirma men ursprungligen är han utbildad ingenjör. Möjligen är det delvis därför som tv-räven Annie Wegelius, SVT:s blivande programdirektör, handplockat honom för jobbet som den nya programseriens tv-kock. Jan Boris-Möller är inte bara kock. Han är smart, påhittig och avväpnande.

Programidén är genial. Att öppna någon annans kylskåp borde inte vara samma sak som att rota igenom privata gömmor och lortig byk. Men det är så det känns, både för tittarna och kylskåpens ägare.

Tablettburken med SlimTab Fatburner avslöjar något som Tommy Körberg kanske hellre hållit för sig själv. Gullan Bornemarks välfyllda förråd av fiberkex, linfrön, katrinplommon och kruska, antyder en förstoppning av det svårare slaget. I finansminister Anne Wibbles ödsliga kylskåp står ett ensamt paket lättmjölk och huttrar. Det är inte kul att vara finansminister, den saken är klar.

Hemma hos Dr. Alban får Jan Boris-Möller till slut ihop sin trerätters med hjälp av skafferiets klena innehåll. En påse muffins blir krutonger som toppar soppan från Varma Koppen. Varmrättens kokta råris serveras med en het tomatsås. Till dessert blir det stekt äpple med kanel och kakao.

Om några år ska kocken utses till den nya rockstjärnan. Men för ögonblicket petar Dr. Alban mest i maten. Han gillar tydligen inte råris.

Inför julen 1997 spelar BBC in en dokumentär om The River Café, den hippa restaurangen som drivs av kockarna Rose Gray och Ruth Rogers. När producenterna går igenom det inspelade materialet fastnar de för en ung, blond sous-kock som vevar pasta som om det gällde livet.

Han har någonting.

Man ringer in honom för en provfilmning och får misstankarna bekräftade; Jamie Oliver har precis den kombination av energi, charm och passion som skulle kunna revidera unga människors uppfattning om matlagningsprogram som något trist och mossigt.

The Naked Chef, seriens namn, syftar till Jamie Olivers egen matlagningsfilosofi. Maten han lagar på fritiden är strippade versioner av maten som serveras på Londons trendigaste restauranger och fullt möjlig att återskapa hemma i det egna köket. Varje avsnitt är knutet till en specifik händelse i Jamies vardag: han lagar mat till sitt gamla rockband, sitter barnvakt för sina kusiner eller charmar sin surande flickvän med en romantisk lunch.

Produktionen skräddarsys för att tilltala MTV-generationen. Förlagan är regissören Guy Ritchies nyskapande Lock, Stock and Two Smoking Barrels som nyligen haft premiär på biograferna; tempot är rappt, klippningen hård och allt filmas med handhållen kamera för att efterlikna den stökiga energin i ett restaurangkök under rusningstid.

Serien har premiär 1999 och i det första avsnittet, Chefs’ Night Off, har Jamie bjudit hem de andra kockarna på deras lediga dag. Det ska bli lammstek. Ospännande? Ja, tills Jamie river fram en ruska färsk salvia, trycker ner de blågröna bladen i en mortel och krossar dem med en klyfta vitlök och havssalt för att ”get all the flavours really going. Fragrant? Yeah!”.

Det går en liten skälvning genom matkulturen. Jamie Oliver har just öppnat portalen till en ny, spännande värld där området framför spisen är det hetaste stället en ung människa kan befinna sig på.

Med The Naked Chef som förlaga lanserar SVT två år senare kocken Tina Nordström i serien med det osannolikt fantasilösa namnet Mat. Resultatet är förvisso ljusår från originalet; produktionen är billig, grafiken absurd och studion fullständigt obegriplig. Men det gör inte så mycket. Tina Nordström är nämligen ett fynd.

Den unga skånskan är inte bara den gulligaste tjej som stått framför en tv-kamera. Hon är skarp, har pondus och räknas till Sveriges främsta kockar.

Men framför allt vet hon precis vad folk vill äta.

Alltså ungefär samma som vanligt, fast aningen roligare.

Tina Nordström är kanske inte Jamie Oliver men hon är mycket folklig. Hon använder vanliga råvaror, hennes rätter känns välbekanta och det är precis lagom mycket grönsaker för att ingen ska känna sig kritiserad. Snålar med såsen gör hon inte heller. Hon tipsar och visar och allt blir jättegott. Det är bara att göra som Tina säger.

Och det är precis vad tittarna gör.

När Tina Nordström strösslar flingsalt mellan fingrarna gör Sverige likadant. Serverar hon chèvre tar den slut i hela landet. Samma sak med avokado, chorizo, färsk basilika och vit choklad.

Spåren av hennes framfart märks för övrigt än idag. Titta själv på avdelningen för frukt och grönt nästa gång du handlar. Där står monumentet över Tina Nordströms gärning i form av ett kryddställ med färska örter.

De flickor och pojkar som, i likhet med mig, föds i början av 70-talet, uppfostras att se på matlagning som ett gemensamt ansvarsområde. Att män lagar mat är inte konstigare än att kvinnor gör det.

Åren går och under 90-talet flyttar vår generation hemifrån och uttalar för första gången orden ”mitt kök”. Och när vi knäpper på våra tv-apparater för att insupa matinspiration, så upptäcker vi något intressant:

När två kön nu kommit att samsas i köket, den arena som tidigare befolkats av ett, har det uppstått ett behov av att dela upp matlagningen i a) manligt och b) kvinnligt.

Det som är blodigt, tekniskt och exklusivt är tydligen manligt.

Det som är vegetariskt, bakat och dekorativt är snarare kvinnligt.

En av de tv-kockar som personifierar den senare kategorin är brittiskan Nigella Lawson.

Nigellas debutbok How to Eat kommer ut 1998, alldeles i början av det som ska bli den stora kokboksboomen. Boken ligger helt rätt i tiden; maten är enkel, modern och chic, Nigella är klok och kul. Och hennes lustfyllda attityd till matlagning är smittande, för att inte säga förförisk.

How to Eat blir mycket uppmärksammad, utses till ”the new, culinary bible of our time” i The Sunday Times och slår alla försäljningsrekord. Året därpå gör Nigella tv-debut i sitt eget matlagningsprogram Nigella Bites.

Tv-kocken Nigella skiljer sig egentligen inte från kokboksförfattaren Nigella. Båda vill inspirera de oinspirerade och stärka de stukade. Båda brinner för att dela med sig av tipsen som förgyller vardagen och förenklar festen.

Skillnaden är att från det ögonblick som Nigella dyker upp i rutan så kommer det mesta att kretsa kring hur hon ser ut.

Tvåbarnsmamman Nigella ska snart fylla 40 år, är betydligt kurvigare än det rådande idealet och vacker på ett sätt som får modemagasinens fotomodeller att framstå som en samling osäkra småtjejer. Hon osar brittisk överklass men känns ändå inte snobbig, tvärtom faktiskt. Kanske för att hon äter nästan hela tiden. Som om livet är en fest med främsta mål att samla på sig så många kalorier som möjligt.

Hon är ljuvlig.

Nigella går rakt genom rutan och in i hjärtat på både den kvinnliga och manliga publiken. Av lite olika anledningar, får vi anta. Hennes relation till mat antyder så att säga en lika hämningslös aptit i ett helt annat sammanhang. Och hennes feminina utstrålning, vita kök och exklusiva garderob väcker en nästan primitiv åtrå efter allt som hon är, har och omger sig med.

Hennes mat representerar en hel livsstil, ett koncept som 20 år senare ska upprepas av influencers som Sofia Wood. Och innan det av tv-kocken och skådespelaren Per Morberg.

Året har blivit 2007 när Per Morberg får sitt folkliga genombrott i rollen som sig själv. Spelplatsen för Vad blir det för mat? är Pers rustika kök hemma på gården i Sörmland.

Vad det verkligen blir för mat är egentligen det minst intressanta. Det allt handlar om är Morbergs tolkning av den matlagande mannen, en man som i första hand definierar sig själv med utgångspunkt från det han inte vill vara och kopplas samman med.

Om Nigella uttryckte matlagning som en njutningsfull och meditativ sysselsättning, så går Morberg motsatta vägen.

I Morbergs gestaltning är matlagning snarare ett hårt jobb som någon måste göra. Köket är ingen pysselstuga där man uttrycker kreativitet, det är en plats där döda djur och jordiga grönsaker tvättas av, styckas upp, snyggas till och hettas upp tills de kan överföras till tallrik och presenteras som mat. Och vem sa att matlagning skulle vara roligt? Inte Per Morberg i alla fall.

Men roligt är just vad det blir, vilket uppskattas av alla. Däremellan blir det nästan lite sexigt, vilket uppskattas av vissa. Morbergs eventuella oro att tolkas som en feminin man, är helt och hållet obefogad. Kocken har aldrig varit hetare.

Den brittiske kocken och krögaren Gordon Ramsay är inte fullt lika bildskön som Per, men kompenserar med 13 stjärnor i Guide Michelin och den kortaste stubinen i matprogrammens historia.

Sedan några år tillbaka har stjärnkockar som Anthony Bourdain och nämnde Ramsay lämnat sina kök och spisar för nya, större utmaningar. Amerikanen Bourdain reser jorden runt och äter gott. Britten Ramsay har det inte riktigt lika bekvämt.

I dokuserien Kitchen Nightmares besöker Gordon Ramsay restauranger på randen till konkurs med uppgiften att på en vecka få ordning på verksamheten i allmänhet och köket i synnerhet. Serien är att betrakta som en grundkurs i konsten att driva krog. Ramsay anländer, tar in miljön, analyserar menyn, äter maten och bryter under tiden ner sin upplevelse i alla de hundratals pusselbitar som tillsammans format den. Där ingår allt, inklusive vattenglasets storlek, doften från avloppet och mjällflagorna på servitörens axlar. I allmänhet får Ramsay ta till alla svordomar som finns och några till. Precis som seriens namn antyder, är hans blivande arbetsplats rena mardrömmen.

Därefter stiger han in i köket för att inspektera husets egen specialblandning av dåligt ledarskap, osmakliga råvaror och kockar som inte borde få komma i närheten av mat. Det är fasansfullt. Men det är ändå långt mindre chockerande än det förvandlingsnummer som Ramsay lyckas åstadkomma under veckan som följer.

Den brittiska versionen av Kitchen Nightmares är ett av de bästa matprogram som gjorts, i varje fall om du frågar mig. Att se det borde vara obligatoriskt för alla som drömmer om en egen restaurang.

Vi har kommit fram till vår egen tid. Om den svenska tv-kocken föddes med Ria Wägners tv-debut, så firar han eller hon 66 i år.

Men vissa fortsätter förstås jobba även efter pensionen. Vi får se hur tv-kocken tänker göra. Eventuellt har arbetsvillkoren förändrats till det sämre med den nya konkurrensen från sociala medier.

Tv-tittarnas solklara favorit är Sveriges mästerkock i TV4. Programmet har gjort sin tolfte säsong, fler än Mat-Tinas nio, och då är spin-offs som exempelvis Mästerkocken VIP inte inräknade.

Det är på alla sätt och vis en succé.

Mästerkocken baseras på MasterChef, ett ursprungligen brittiskt, idag internationellt format som för närvarande sålts till strax under 50 länder. Originalet hade premiär så tidigt som 1990, rullade på, tog ett uppehåll, gjordes om, lades ner och återuppstod. Men några år in på 2000-talet tog det plötsligt fart på allvar. Första land att adaptera formatet för den inhemska publiken var Australien, kort därpå gjorde Sverige samma sak.

Idag är Sveriges mästerkock större än någonsin. En del av framgången kan bero på att deltagarna blivit allt skickligare. Jag har inga bevis, bara en gammal skröna om en bekants bekant som för flera år sedan hamnade bredvid en av de dåvarande medlemmarna i juryn under en tågresa mellan Stockholm och Göteborg. Jurymedlemmen fick frågan om han tänkte anställa någon av de tävlande som kock på sin restaurang. Varvid denne snabbt svarade att det knappast var aktuellt eftersom de tävlandes mat inte gick att äta.

Det är som sagt en skröna och jag minns inte när jag hörde den eller av vem. Och om den mot all förmodan skulle vara sann så kan svaret ha varit menat som ett skämt. Min poäng är inte att tidigare års tävlande inte varit bra. Min poäng är att de blivit ännu bättre. De som numera tar sig ända fram till final, lagar mat på en nivå som inte är riktigt klok. I alla fall inte med tanke på att de är amatörkockar.

Till årets upplaga av programmet sökte 2 000 personer. Vann gjorde cafébiträdet Adam Thulin men det är tvåan som intresserar mig, 30-åriga Jimmy Guo, som till vardags arbetar som copywriter.

Jag undrar vad han drömmer om. Att jobba som kock på restaurang? Att driva en egen?

Antagligen inte. Jag tror att han älskar mat och matlagning. Och jag tror att han hoppas på ungefär samma sak som jag själv när jag för 15 år sedan lämnade min anställning som copywriter för att jobba med mat. Inte som kock, utan i ett lite mer diffust sammanhang som inkluderade recept, skrivande, en kokbok och kanske till och med tv.

MasterChef är bara ett av många tv-format som bygger på amatörer som tävlar i matlagning. Det finns hur många som helst. Marknaden verkar omöjlig att mätta. Och de som söker till programmen i hopp om att komma med blir bara fler. Kanske kan även den som slutat tvåa eller trea lyckas kapa åt sig en bit av uppmärksamhetsekonomin. Dra följare till kontot på Instagram, Youtube och TikTok. För det är ju där en kock ska laga mat år 2022. I varje fall om hon eller han vill komma någonstans och tjäna
en slant.

Människors drömmar är sköra. Att se dem stiga, falla och gå i kras framför en jury av kändiskockar är fantastisk tv. Sveriges mästerkock är en perfekt gestaltning av vår tids strävan efter kändisskap. Även om det kanske bara varar en säsong.

Jag hoppas att det ska gå bra för Jimmy Guo. Att allt blir vad han hoppats på. På hans Instagramkonto samsas mat med selfies som exponerar hud och ett intresse för styrketräning. Här finns också ett par oemotståndliga recept från den helt nya kokboken Mitt kinesiska skafferi. Det vore trevligt med några husmorstips också, låt säga hur man städar garderoben. Kanske en genomgång av det senaste hattmodet. Och gärna ett inlägg om etruskisk konst.

De omättliga handlar om hårt festande överklassungdomar från södra Helsingfors, och romanen skildrar bland annat en våldtäkt. Ett stoff som sägs bygga på verkliga förlagor. Det är med andra ord lätt att förstå varför författaren valt att dölja sin identitet bakom en pseudonym. I en intervju framhåller Kavaleff att personfixerad publicitet inte intresserar. Med tanke på hur små de finlandssvenska kretsarna är – de svenskspråkiga utgör totalt knappt 280 000 av landets 5,5 miljoner invånare – kunde användningen av pseudonym tyckas vara ett sätt att hantera ömtåliga frågor. Jörn Donner sade sig i början av 1990-talet ha övervägt pseudonym för att undvika kopplingen ”mellan person och bok”, men gjorde det aldrig. År 2002 uppmanade kritikern Trygve Söderling till användning av pseudonym, det kunde vara ”lösningen just för oss fåtaliga finlandssvenskar”.

Ändå är det, sedan 1960-talet, ovanligt sällan som pseudonymer används i Svenskfinland. Reser man 100, 150 år tillbaka i tiden, slås man av motsatsen.

Hela det europeiska litterära livet genomsyrades under 1800-talet av anonymitet och pseudonymitet. Debuterande författare som var osäkra på om deras verk höll måttet använde sig gärna av pseudonym. Kvinnliga författare antog en manlig pseudonym för att bli tagna på allvar och slippa patriarkala fördomar (som George Sand och George Eliot). Författare som ville skriva i lättsammare genrer utan att skada sitt borgerliga anseende använde pseudonym.

Ett flertal böcker förbjöds

Åren 1809–1917 hörde Finland till Ryssland, då var det riskabelt att under eget namn kritisera makten eller dryfta inrikespolitiska frågor. Författaren och journalisten Emil von Qvanten, som flyttat till Sverige, publicerade politiska broschyrer under pseudonymen Peder Särkilax, i vilka han yrkade på Finlands återförening med Sverige. Hans identitet avslöjades av en rysk spion, efter det kunde von Qvanten aldrig återse sitt hemland.

Åbo-romantikern Adolf Ivar Arwidsson, också han i svensk exil, spelade ut olika regimkritiska idéer under två finska pseudonymer, Olli Kekäläinen och Pekka Kuoharinen. En sträng så kallad preventiv censur rådde under stora delar av 1800-talet, under överinseende av en prokurator utnämnd av ryska kejsaren. Censuren var som värst under åren 1899–1901, då hela 24 tidningar drogs in, och under första världskriget, då det rådde krigscensur och ett flertal böcker förbjöds.

De politiskt motiverade pseudonymerna handlade inte enbart om regimkritik. Svenskspråkiga finskhetsivrare tog finska namn, som när Georg Forsman diktade under pseudonymen Yrjö Koskinen (en direkt översättning av hans svenska namn). De mest inbitna svenskhetsivrarna tog vikinganamn, i stil med Gånge Rolf, som egentligen hette Viktor Karl Emil Wichmann, och diktade i götisk stil.

Kvinnliga författare publicerade sig antingen anonymt – Fredrika Wilhelmina Carstens skrev sin första roman, Murgrönan (1840), utan namn – eller under pseudonym, inte sällan en manlig sådan. Pianisten Ina Lange skrev romaner under pseudonymen Daniel Sten. Alexandra Gripenberg, kvinnosakskvinna och fennoman, använde det finska mansnamnet Aarne för sin skönlitterära verksamhet. Fredrika Runeberg valde för sin del att kalla sig -a -g., en signatur de flesta i den litterära offentligheten visste vem den stod för.

Att använda sig av pseudonym var tidens sed, det möjliggjorde i många fall ett friare skapande, utan allmänhetens blick på varje pennstreck, ibland i lättsammare genrer utan hög status. Då offentligheten var ett nytt fenomen, i början av 1800-talet, använde man pseudonymens slöja eller visir av respekt, ibland av skräck.

Mot 1800-talets slut hade medborgarna vant sig vid den offentliga arenan, men använde pseudonym av förment (eller verklig) anspråkslöshet – något som levde kvar länge i form av den allmänna insändarsignaturen ”Lilla jag”. Andra återigen gjorde en maskeradlek av det hela. Man tänker sig lätt att det var raka motsatsen till dagens namn- och kändisfixering. Men samtidigt låg det ofta i sakens natur att pseudonymen skulle genomskådas. Den var en gäckande spelbricka i ett litterärt sällskapsspel, med gissningar om vem pseudonymen tillhörde och dementier av felaktiga avslöjanden i tidningspressen.

Det dröjde sällan länge innan författarens rätta namn blev känt. Undantag finns förstås. Borgmästaren i Viborg, vicehäradshövding Werner August Örn, förlustade sig med att skriva den första finlandssvenska deckaren, Min första bragd (1904), under pseudonymen Harald Selmer-Geeth. Under samma pseudonym skrev han också den mycket populära romanen Inspektorn på Siltala, som senare omarbetades för både teater och film. Vid hans död 1913 var hans identitet ännu inte känd, men blev det kort därefter.

Det svenskspråkiga finland var ändå inte något pseudonymernas förlovade land, till skillnad från exempelvis Frankrike, som kallades just så. Att använda pseudonym var ”icke synnerligen vanligt”, som signaturen G. C. (Gunnar Castrén?) skrev i Åbo tidning 1902. Detta kontrasterar starkt mot det finska Finland, där de största namnen vid denna tid alla var pseudonymer: Aleksis Kivi, Juhani Aho, Eino Leino och Johannes Linnankoski. Aho antog sin pseudonym som sitt officiella namn. Det gjorde också den finländske modernisten Uuno Kailas, som egentligen hette Frans Uno Salonen. Liksom Erkki Vala, som egentligen hette Erik Wadenström (hans syster Karin antog aldrig officiellt sin pseudonym Katri Vala). Flera av de finska pseudonymerna måste ses mot bakgrund av den allmänna namnförfinskningen i Finland, en följd av det finska nationella uppvaknandet på 1800-talet, då många finländare överlag antog finska namn. Trenden kulminerade i början av 1900-talet. Författaren Johannes Linnankoski initierade inför finskhetsivraren Johan Vilhelm Snellmans 100-årsdag år 1906 en kampanj som ledde till att tiotusentals finländare förfinskade sina efternamn.

En finsk pseudonymkonstnär var Algot Untola, som blev känd författare under två olika namn, Irmari Rantamala och Maiju Lassila, den förra könsneutral, den senare kvinnlig. Han värnade noga om sitt privatliv, och det dröjde innan folk förstod att en och samma person, tidningsmannen Untola, dolde sig bakom båda pseudonymerna. Untola gick för övrigt ett dystert öde till mötes, eftersom han under inbördeskriget gjorde hätska utfall i sin tidning Työmies och dömdes till döden. Han sköts sedan under oklara omständigheter på väg till avrättningsplatsen.

Många av de finskspråkiga författarna var mera kända under sina pseudonymer än under sina riktiga namn. I landets svenskspråkiga litteratur är motsvarande fall få. Det kanske främsta undantaget är Gustav Alm, en pseudonym för Richard Malmberg, som debuterade 1907 med romanen Höstdagar, en satirisk skildring av studentliv i Helsingfors. Alms rätta identitet gav upphov till ett flertal spekulationer. När den klarnade 1915, efter att Olaf Homén presenterat honom i boken De nya författarna, var det inte många som kände sig klokare, eftersom Richard Malmberg, en folkskollärare i Helsingfors, senare folkskoleinspektor i Vasa, var ett helt okänt namn för de flesta.

Nya pseudonymer dök upp regelbundet ännu på 1950-talet, de flesta av dem bortglömda i dag. Att de är glömda beror på att de oftast användes för att ge ut förströelselitteratur av varierande kvalitet. Pseudonymen Tre herrar – akademikerna Olaf Homén, Emil Hasselblatt och Henning Söderhjelm – slog sig ihop för att skriva en av de första detektivromanerna, Herr Corpwieth: Gentleman-detektiv (1914). Prästdottern Elna Roos från Jakobstad skrev under namnet Stephan Roland den första kvinnliga deckaren i Finland, Mordet i Parkhotellet (1941). Pseudonymen röjdes först år 2000, mer än femtio år efter hennes död.

Den litteraturhistoriskt intressant modern pseudonym är Åke Erikson. Bertel Gripenberg gav under detta namn ut Den hemliga glöden (1925), en parodi på modernistisk dikt som han enligt egen utsago skrivit ihop på tre veckor, för att visa hur lätt det var att skriva fri vers. Boken hälsades välkommen av flera modernistiskt sinnade kritiker. ”Vår modernaste skald” kallade Hagar Olsson honom i sin recension. Den konservative Gripenberg, hård motståndare till modern dikt, hade uppnått sitt mål, att skämta med modernisterna. En kort tid senare lät han avslöja Åke Eriksons rätta identitet i tidningen. Modernisterna tappade tillfälligt ansiktet, men tilltaget bidrog intressant nog också till att vinna bredare gehör för modernistisk dikt. Gripenberg lärde sig också något själv av sitt tilltag. Den hemliga glöden blev det första modernistiska verk som belönades med ett statligt pris, och det inspirerade Solveig von Schoultz att skriva modernistiskt.

Affären Åke Erikson markerar på många sätt en brytningstid. För många tidigare författare var skrivandet ett slags rollspel inför en publik, enligt vissa givna konventioner. Modernismen medförde att de gamla konventionerna plötsligt tedde sig lika omoderna som stärkkragen och cylinderhatten. Modernisterna var på sätt och vis motsatsen till pseudonymförfattare, också om många till en början trodde att Elmer Diktonius var en välfunnen pseudonym, diktare och tonsättare som han var. Modernisterna uttryckte sina nakna och oförställda jag, de var, tyckte Gripenberg, ”litterära onanister”. Själva såg modernisterna saken i termer av ärlighet kontra ”förställningskonst”, med Rabbe Enckells ord. Det är betecknande att de också var de första som skrev autofiktion i Finland (Rabbe Enckell i Tillblivelse, Henry Parland i Sönder).

En glipa mellan verk och författare

Från och med 1960-talet blev det allt glesare mellan pseudonymerna. Undantag är Kjell Westös tredje bok, diktsamlingen Avigbön (1989), som han skrev under namnet Anders Hed, för att, som han sade när pseudonymen blivit känd, ”skoja med kritikerna” och inte fastna i en given författaridentitet. På 2020-talet skriver Pernilla Österberg deckare under namnet Nilla Kjellsdotter, kanske mest för att följa ett svenskt exempel (i stil med Bo Balderson och Lars Kepler).

Så varför har då pseudonymer blivit så sällsynta i våra dagar? Ingen enkel förklaring kan ges. Men de har haft tiden emot sig: hela autofiktionstrenden pekar i motsatt riktning, också de ”autofiktiva” karaktärerna får ibland heta vad de heter på riktigt. Att gömma sig bakom en pseudonym kan vara riskabelt i en digital tidsålder, med alla spår man lämnar efter sig. Vissa sidor av internetkulturen, såsom nättroll som sprider lögner och skapar split och strid, har kanske ökat misstänksamheten mot falska identiteter. En del har säkert också att göra med branding – en författare är någon som förväntas exponera sig i olika sammanhang. Våra dagars författare är ofta starkt identifierade med sina verk, och behandlas i intervjuer inte sällan som ett slags erfarenhetsexperter.

Ett litterärt verk ses mindre som ett aktstycke, mera som ett uttryck, och författaren slussas in i en röst, en nisch. Pseudonymens maskspel tillät på ett annat sätt en glipa mellan verk och författare, samt en större bredd i repertoaren.

Ur Vi Läsers temanummer om finlandssvensk litteratur från 2023.