Recension: ”Den oavslutade litteraturen”

Vissa böcker skrivs aldrig färdigt. Rätt många visar det sig, i Kristoffer Leandoers genomgång Den oavslutade litteraturen. Litteraturkritikern och författaren berättar om vad som hände när Dickens, Byron, Kafka och andra världsförfattare av olika anledningar misslyckades med att avsluta berättelsen.

Den oavslutade litteraturen
Essä
Författare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Natur & Kultur

I sista akten dör Hamlet, Odysseus återvänder hem och i Anna Karenina drar ett åskväder fram över den ryska landsbygden. Sedan är det slut, berättelsen är över. Fast så enkelt är det sällan. När bara några ynka rader återstår av Gösta Berlings saga utbrister berättaren: ”Ack, ni goda herrar kavaljerer, även för mig ligger avskedets bitterhet över denna stund. Detta är den sista natt, som vi tillsammans ha genomvakat. De lustiga skratten ska jag inte mer höra och inte de muntra visorna. Från er och alla de glada människorna på Lövens strand ska jag nu skiljas.”

Om ordet ”slut”, om melankolin att sätta punkt – eller om omöjligheten att göra det – handlar Kristoffer Leandoers senaste bok, en suverän genomgång av all den litteratur som i någon mening förblivit oavslutad. Dickens, till exempel. Försommaren 1870 dör författaren till ”David Copperfield” endast femtioåtta år gammal och med manuskriptet till romanen ”Mysteriet Edwin Drood” i famnen. Det är bara halvfärdigt, inget synopsis anger heller hur handlingen ska utvecklas. Mer än ett sekel senare gör fragmentet succé på Broadway: varje kväll får teaterpubliken rösta fram den möjliga fortsättningen, vem mördaren är, vilka unga älskande som ska få varandra innan ridån går ned.

Utifrån ett myller av den sortens anekdoter tecknar Leandoer på dessa sidor en alternativ bild av litteraturens historia. Här är allt, kan man tänka, i ständig tillblivelse. Lord Byron skriver några förströdda sidor om en blodsugare från Balkan men tröttnar ögonblickligen på stoffet, som då stjäls av en påpasslig läkare som fyller i konturerna och snart kan introducera världslitteraturens första vampyr. Ytterligare en tid framöver, när Freud redan börjat kartlägga det omedvetna och de förträngda drifterna, dyker gestalten med huggtänderna upp på nytt, nu som Bram Stokers ”Dracula”. Den medeltida kärleksdikten ”Romanen om rosen” påbörjas av en författare omkring år 1230 och avslutas en generation senare av en yngre kollega, nu med explicit erotiska tillägg. På samma sätt tar Jules Verne många sekler senare på sig att omarbeta en roman av Edgar Allan Poe och fylla i de luckor föregångaren lämnat.

Men mest handlar det kanske om det som aldrig skrevs. Om påbörjade manuskript som författaren tröttnar på, om Kafkas ovilja att göra de där sista korrekturerna och lämna sina verk till trycket, om banbrytande idéer som för alltid blev kvar i någon anteckningsbok. Som alltid hos Leandoer är detta också en kärleksförklaring till själva läsakten. Utan läsarna finns ingenting, bara slumpvis arrangerade svarta tecken mot vit botten. Det är vår fantasi och inlevelseförmåga som får orden att lyfta från pappret och skisserna att tätna till drama. Man behöver påminnas om det ibland, vilken ljuv lycka lektyren är, och Leandoer öppnar här med aldrig sinande generositet så många fönster mot all den litteratur som återstår att upptäcka eller återvända till.