Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Cilla Jackert.

”Poliserna berättade att min mamma gått bort”

Cilla Jackert, manusförfattaren bakom Tunna blå linjen. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT

Idén till Tunna blå linjen föddes ur en tragedi. En dag knackade två poliser på manusförfattaren Cilla Jackerts dörr och levererade en fasansfull nyhet.

”En kväll våren år 2006 stod två kvinnliga poliser i dörren. Det var fredag, jag var gravid med mitt andra barn. Man förstår direkt. Man vet direkt. Jag tänkte bara: Är det mamma eller pappa? Poliserna berättade att min mamma gått bort, att hon hade drunknat på Borneo.

Tänk, man kramas hej då, säger ’ha en bra semester’. Och sen ses man aldrig mer. Det är det mest omtumlande jag har varit med om.

Jag minns att de här poliserna satt ett tag vid vårt bord och pratade. Sen bad jag dem att gå, vi började ringa till folk och min man kom hem, familjen slöt upp. Jag kommer inte ens ihåg hur poliserna såg ut, jag minns inte om de var uniformerade eller civilklädda. Jag skulle nog inte ens känna igen dem dagen efter, än mindre idag. Men jag tänkte att det var märkligt, att det är en del av polisens arbetsuppgifter att åka hem till människor och lämna dödsbesked. För alltid förändra deras liv.

Jag tror egentligen inte att det finns ett tillfälle när man får en idé utan att det finns ett tillfälle när man äntligen kan formulera en idé som man har burit på en längre tid. Och det hände först några år senare när jag hittade twitterkontot @YB_Södermalm, som då drevs av två yttre befäl vid Södermalmspolisen i Stockholm. Där beskrevs delar av polisens vardag som vanligtvis inte når de stora rubrikerna, något jag blev väldigt fascinerad av.

Kanske var jag naiv men jag förstod inte hur mycket tid polisen lägger på psykisk ohälsa och psykiskt lidande. Det är en enormt stor och tröstlös del av deras arbete, att hjälpa människor som mår dåligt. Det förvånade mig – och skrämde mig också, de är inte ju där för att läka och vårda.

En berättelse från twitterkontot fastnade. En polis beskrev hur han under sin arbetsdag hade dragit en tvååring från en avdomnad mamma som hade överdoserat. Sen hade han åkt hem och badat sin egen tvååring. Hur hanterar man en sån sak? Hur blir man som människa om man har den konflikten i sitt yrkesliv och sitt privatliv?

Någonstans där började jag formulera för mig själv att det här skulle jag vilja berätta om. Drama är ju konflikt och här finns en konflikt: Hur ska man förbli en hel människa i en värld som inte alltid är så lätt att ha att göra med? Hur ska man förbli en hel människa i polisyrket? Det var det jag gick igång på, det var intressant att fortsätta spinna på det. Och det blev Tunna blå linjen.

Jag vet ju att det är många som tittar, när första säsongen sändes fick jag brev och reaktioner från människor jag känner och inte känner. Men min vardag är egentligen inte ett dugg förändrad. Jag är inte någon kändis, det har inte förändrat mitt liv för fem öre och det tycker jag är väldigt skönt. Det är fantastiskt med glädjen och uppskattningen, att folk har älskat den här serien och priserna vi har fått. Men det gör ju inte själva skrivandet lättare.

Det finns luckor – och de finns där för att man ska fylla på dem själv.

Arbetet med andra säsongen har varit både tungt och roligt. Rörigt på grund av covid men jag tycker oftast att dramaserier blir bättre andra säsongen, då har man dragit lärdom av både misstag och framgångar. Nu kände vi oss hemma i formen som vi ändå experimenterat fram vid arbetet med första säsongen.

Att inkludera sociala medier som en del av berättandet i serien var självklart från början, sociala medier är en del av vår verklighet. Det är också något som polisen ständigt måste förhålla sig till. Man pratar ju mycket om det polariserade samhället men jag tänker mer att vi lever i parallella spår, parallella världar där vi betraktar samma sak på helt olika sätt. Det visar sig inte minst i synen på polisen som uttrycks på sociala kanaler. De som gör sig hörda är helt för eller helt emot.

Och det är rätt fascinerade att man kan ha helt olika åsikter om exakt samma sak. Det händer ofta att konton på sociala medier där man hyllar polisen och konton där man uttrycker hat för polisen sprider samma videoklipp. Det är exakt samma klipp men man ser helt olika saker. Parallella verklighetsuppfattningar, parallella världar.

Men det intressanta är ju inte egentligen vad jag tycker utan vad det möter i publiken. Vad publiken får för tankar av att se det. Det finns luckor – och de finns där för att man ska fylla på dem själv. Jag hoppas att tittaren får med sig att man ser någon annan än sig själv.”


Berättat för Joanna Górecka