Hon är psykolog och författare, men just nu är det mer tangentbord än terapirum. De dubbla kompetenserna befruktar varandra, inte minst när hon skriver för barn. Det är då Jenny Jägerfeld kan ta sig an den största frågan: ”Får jag vara med?”.

Etthundratjugoen trappsteg. Det är vad som krävs innan jag står på trottoaren vid Jenny Jägerfelds port. Då har jag ändå tagit hiss första sträckan. Steg för steg forcerar jag den snötäckta trappan och vänder med jämna mellanrum blicken mot fasaden däruppe. Brun. Tung.

Bostadsläget uppe på ett berg är passande sett till Jenny Jägerfelds dubbla karriärer som författare och psykolog. Från Jane Eyre till Psycho har kvinnogestalter placerats bakom högbelägna fönster, på bergstoppar och i vindsrum, som symboler för samhällets bortträngda känslor och tabun.

Enbart trappan i sig är laddad med associationer. Carl Gustav Jungs idé om det kollektivt omedvetna föddes efter en natt då han drömt om trappor, valv och korridorer.

Alla tankar på psykets dunkla schakt försvinner dock så fort dörren öppnas.

Där, i ett ljust funkiskök, står Jenny Jägerfeld och pratar om pomodoro-metoden.

– Jag klockar intervaller. 25 minuter jobb, fem minuter vila. Inför varje arbetspass bestämmer jag vad jag ska göra. Skriva, researcha eller svara på mejl. Det är ett jättebra sätt att öka koncentrationen.

Pomodoro-metoden uppfanns för ett trettiotal år sedan av italienaren Francesco Cirillo, och har fått sitt namn av det italienska ordet för tomat. Många av landets äggklockor är utformade så.

Någon tomatklocka har Jenny Jägerfeld inte. Men det är här hon arbetar. Efter ett antal år med hyrd plats på stan har hon valt att ha hemmet som kontor. På köksbänken ligger en laptop.

Det händer att hon saknar arbetskamraterna. Mats Strandberg till exempel, fantasyförfattaren som hon skrev sin senaste bok tillsammans med. I Monster i terapi, som kom förra året, la de skräcklitteraturens mest kända karaktärer på ­psykolog-­soffan för analys. Dr Jekyll, Carmilla, Dorian Gray …

– Våra diskussioner kunde bli absurda: ”Hur är det rimligt att reagera när Doktor Frankenstein berättar att han tillverkat en människa?”. Trots sitt osannolika upplägg var boken tvungen att vara trovärdig utifrån sin egen logik.