Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Jenny Jägerfelds dubbelliv

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Hon är psykolog och författare, men just nu är det mer tangentbord än terapirum. De dubbla kompetenserna befruktar varandra, inte minst när hon skriver för barn. Det är då Jenny Jägerfeld kan ta sig an den största frågan: ”Får jag vara med?”.

Etthundratjugoen trappsteg. Det är vad som krävs innan jag står på trottoaren vid Jenny Jägerfelds port. Då har jag ändå tagit hiss första sträckan. Steg för steg forcerar jag den snötäckta trappan och vänder med jämna mellanrum blicken mot fasaden däruppe. Brun. Tung.

Bostadsläget uppe på ett berg är passande sett till Jenny Jägerfelds dubbla karriärer som författare och psykolog. Från Jane Eyre till Psycho har kvinnogestalter placerats bakom högbelägna fönster, på bergstoppar och i vindsrum, som symboler för samhällets bortträngda känslor och tabun.

Enbart trappan i sig är laddad med associationer. Carl Gustav Jungs idé om det kollektivt omedvetna föddes efter en natt då han drömt om trappor, valv och korridorer.

Alla tankar på psykets dunkla schakt försvinner dock så fort dörren öppnas.

Där, i ett ljust funkiskök, står Jenny Jägerfeld och pratar om pomodoro-metoden.

– Jag klockar intervaller. 25 minuter jobb, fem minuter vila. Inför varje arbetspass bestämmer jag vad jag ska göra. Skriva, researcha eller svara på mejl. Det är ett jättebra sätt att öka koncentrationen.

Pomodoro-metoden uppfanns för ett trettiotal år sedan av italienaren Francesco Cirillo, och har fått sitt namn av det italienska ordet för tomat. Många av landets äggklockor är utformade så.

Någon tomatklocka har Jenny Jägerfeld inte. Men det är här hon arbetar. Efter ett antal år med hyrd plats på stan har hon valt att ha hemmet som kontor. På köksbänken ligger en laptop.

Det händer att hon saknar arbetskamraterna. Mats Strandberg till exempel, fantasyförfattaren som hon skrev sin senaste bok tillsammans med. I Monster i terapi, som kom förra året, la de skräcklitteraturens mest kända karaktärer på ­psykolog-­soffan för analys. Dr Jekyll, Carmilla, Dorian Gray …

– Våra diskussioner kunde bli absurda: ”Hur är det rimligt att reagera när Doktor Frankenstein berättar att han tillverkat en människa?”. Trots sitt osannolika upplägg var boken tvungen att vara trovärdig utifrån sin egen logik.

Helt ensam är hon ändå inte. Författarkollegor och andra skrivande bekanta utgör en krets där alla sitter uppkopplade och jobbar enligt samma intervallmetod. De talar med varandra i de synkade pauserna.

Och så har hon Sigge. Huvudpersonen i den så kallade Skärblacka-trilogin. Jenny Jägerfeld lägger just nu sista handen vid del två, Min storslagna död. Första delen kom 2019 och nominerades till Augustpriset.

Den tidigare mobbade Sigge blir denna gång värvad till ett hip hop-band av skolans två coolaste killar. Plötsligt har han chansen att bli hur populär som helst. Boken handlar om vad det är värt att göra för att få vara omtyckt.

Sigge är en konsekvens av Jenny Jägerfelds roll som psykolog i tidningsspalterna. I många år har hon svarat på frågor i SvD, SVT och TV4. Om man kokar samman alla mejl och brev till ett övergripande ämne blir det just detta: Ensamhet. Får jag vara med? Barns och vuxnas oro är lika stark även om barn formulerar den på sitt sätt, säger Jenny Jägerfeld.

Hon minns särskilt barnet som skrev: ”Jag har blivit mobbad nu i två skolor, är det något jag utstrålar?”.

– Det är en hemsk fråga att svara på. Kanske finns det något som den drabbade skulle kunna göra annorlunda. Men mobboffer väljs ofta ut på slumpmässiga grunder. Den som vill trycka till andra gör det. Mobbaren kanske testar tio personer, på en av dem funkar det.

Rädslan för att hamna utanför må vara allmänmänsklig. Den som ska skildra den måste ändå gräva i sin egen personliga historia. I dag har Jenny Jägerfeld en stor vänkrets. Så var det inte när hon var yngre. Hon säger att hon var awkward, krånglig, avig. Hade svårt att veta vad som var rimligt att göra och säga, och hur man närmar sig andra människor.

För en tid sedan kom känslan oväntat tillbaka.

– Det var ett födelsedagskalas där jag enbart kände värdinnan. Alla pratade med varann. Jag satt tyst och började fundera på en ursäkt att åka hem. Efter hand blev det jättetrevligt, men innan dess tänkte jag på hur många som känner sig fel och utanför jämt. Även vuxna.

Det är 15 år sedan Jenny Jägerfeld debuterade med boken Hål i huvudet. I ännu fler år har hon varit psykolog. Från att ha fördelat tiden mellan terapirummet och tangentbordet låter hon sedan en tid författarskapet dominera och tar för tillfället inte emot några klienter. Men uppdragen som terapeut i tidningar och tv har hon kvar. Och den psykologiska aspekten är högst närvarande i skrivandet.

Jenny Jägerfeld är i gott sällskap. En lång rad kända svenska författare är psykologer i botten: Kristina Sandberg, Lydia Sandgren, Lars Ardelius, Åsa Nilsonne, UKON, Jonas Brun, Tomas Tranströmer …

– Det är inte konstigt. Psykologer hör historier hela tiden. Vi är inte bara intresserade av vad folk gör, utan av varför de gör det. Som terapeut drillas man att leva sig in i människors livssituation, vilket är viktigt när man ska beskriva karaktärer.

Psykologer är också skolade i att lyssna på den ­underliggande berättelsen som varje människa ­skapar om sig själv och sitt liv.

– Ibland är berättelsen falsk, ibland snäv eller vag. En viktig del av terapeutens roll är att hjälpa klienten att få syn på berättelsen om sig själv.

Vilken berättelse fick du själv med dig hemifrån?

– Bilden av oss själva var att vi hade en stark familjekänsla. Att det var tydligt vilka vi var som grupp – mamma, pappa och mina tre syskon.

Jenny Jägerfeld växte upp i Skärblacka, det vill säga i samma ort som hennes romankaraktär Sigge. Samhället ligger utanför Norrköping. Mamma var förskollärare och den första i sin släkt som läste på universitetet. Pappa var systemvetare. Han föddes i Tyskland och kom till Sverige på 60-talet. På väggen i Jenny Jägerfelds vardagsrum hänger skylten han snodde från tåget han anlände med. Hållplatserna längs resan finns angivna: Hamburg, Altona, Lübeck, Puttgarden, Rødby F, København, Helsingør, Helsingborg, Hässleholm, Stockholm.

På listan har han själv skrivit ”Norrköping”. Det var där han hoppade av.

Villkoren under uppväxten var enkla men ändå tillräckligt medelklassiga för att ge Jenny Jägerfeld självförtroende. När hon pratar med kompisar med arbetarklassarv märker hon skillnaden. Flera vänner har haft svårt att göra något av sin talang, säger hon. De har valt säkrare vägar, som ger månadslön. Även de som är jättebegåvade.

– Själv har jag trott på att jag klarar det jag tar mig an.

Paradoxalt nog är det just arbetarmiljön hon delvis har att tacka. Som 17-åring flyttade hon in till tät­orten Norrköping, en stad präglad av arbetarkultur.

– Under helgkvällarna var stämningen på stan rätt aggressiv. Men det var också en kreativ miljö. Det fanns galleri, teater och massa saker som vi som unga fick vara delaktiga i. Vi gjorde kortfilmer och drev lyrikförening. Behövde man en videokamera var det bara att låna. Sa man ”Vi vill sända närradio” fick man en tids-slot.

Bakgrunden påverkar hennes syn på psykologin som sfär. Jenny Jägerfeld minns när hon började på psykologlinjen och klassen fick frågan ”Vem här har föräldrar utan akademisk utbildning?”. Två av 30 elever räckte upp handen.

Medelklassperspektivet är starkt i branschen, säger hon och pekar på terapeutens ansvar att inte utgå från att alla klienter lever i materiellt välstånd.

Ibland känner hon sig desillusionerad.

– Hela terapiväsendet går ut på att lösa problem som om de vore individuella. Men ibland är det strukturen man skulle behöva ändra på. Som i fallet med utmattningsdepressioner, man kan inte bara se till den enskilda individen om hen jobbar i en bransch där sjukskrivningstalet är 40 procent.

Hennes viktigaste käpphäst är ändå den om sex.

– Psykologer är dåliga på att prata om sexualitet.

Det finns ingen sexologisk kurs på vare sig terapeututbildningen eller psykologlinjen. Det gör att psykologer inte vet vad de ska fråga efter och då missar man viktiga saker.

Psykoanalysens fader, Freud, var själv närmast sexfixerad, konstaterar hon. Eftervärlden har tagit avstånd från de mest ögonbrynshöjande teorierna. Men kanske kastade man ut barnet med badvattnet.

– Att prata om sexualitet är ofta en kungsväg till andra problem. Jag hade en klient som inte känt lust på många år. I samtalet kom det fram att hon periodvis varit väldigt utlevande kring droger och sex. Hon var rädd för att hamna där igen och stängde därför av delar av sig själv.

Berättelsen om Jenny Jägerfeld, den hon fick med sig hemifrån och som handlade om den tydliga familjen, har kompletterats genom åren. Några av justeringarna handlar om sådant som inbegriper andra och som hon inte vill berätta offentligt.
Men den största förändringen kan hon prata om. Den rör bara henne själv och inföll för 23 år sedan. Jenny Jägerfeld hade just klivit in i vuxenlivet med allt vad det innebar i form av jorden runt-resor, folkhögskoleliv och korta påhugg. Känslan var framåtrörelse.

Så fick hon reumatism.

– Plötsligt satt jag isolerad i ett litet hus på Lovön.

Jenny Jägerfeld kunde inte gå och var sängliggande långa perioder.

– Det förändrade berättelsen om mig själv. Jag kände så mycket skam. Skam över att ha fått en sjukdom, skam över att vara en sån som kom med färdtjänst. Jag ville inte vara ”hon med kryckor” utan den jag alltid varit, ”hon som är så himla rolig”. Och varför blev just jag drabbad? Jag förhandlade mycket med Gud, fast jag aldrig varit särskilt troende.

Under tio år kunde hon knappt hålla i en tekopp, ännu mindre lyfta barnet som skrek. Tack vare nya mediciner förändrades situationen. I tio år levde Jenny Jägerfeld ett nästan helt normalt liv, fram till förrförra året då medicinen slutade fungera och allt kom tillbaka.

Hon är långt ifrån sängliggande, men vardagen styrs av att rörelsemöjligheterna är begränsade.

– I somras kunde jag gå max 1 000 steg om dagen. Det räcker knappt för att tömma diskmaskinen, laga mat och hämta barn. Nu klarar jag 5 000. Sedan blir jag jättedålig.

För att spara på stegen har hon skaffat en vespa. Den är livlinan.

Och så får hon hjälp av pandemin, rent känslomässigt. Att inte kunna förflytta sig som man vill har blivit det nya normala för de flesta.

Jenny Jägerfeld har pratat om reumatismen förr. Likaså om sin ADHD-diagnos. Om hon hade varit influencer, och om hon inte haft en så ”osexig” sjukdom som reumatism, hade man kunnat kalla henne tidstypisk. På sociala medier kommer allt fler kända profiler ut med sina livskriser, diagnoser och sin psykiska ohälsa.

Jenny Jägerfeld är kluven till utvecklingen.

– Det är jättebra att folk vågar prata mer och att man lyfter bort skammen från psykisk ohälsa. Samtidigt är det bara en viss sorts berättelse som ryms. Dramaturgin ska vara som ett sommarprat på radion, där man talar om problem i termer av något man haft men övervunnit.

Sociala medier triggar reflexer som gör att vi lätt exploaterar oss själva, säger Jenny Jägerfeld. Hon kallar det ”obligatorisk narcissism”.

– Dessutom är det bara vissa sjukdomar och diagnoser som är gångbara. ADHD omtalas som en superkraft. Men det är ingen som säger ”Jag har haft en psykossjukdom i tio år”.

Hon sitter uppkrupen i soffan. Raggsockor på. Jenny Jägerfelds framtoning som psykolog bryter rejält med den dammiga schablonen om en manchesterklädd terapeut som håller hårt om sitt biografiska jag. Själv är hon en offentlig person och öppen med sitt bagage, som trots sina tyngder inte hindrat henne från att bli högpresterande och framgångsrik.

I många år har hon lekt med ett småpunkigt yttre – färgglatt hår och grova kängor. Det är lätt att föreställa sig henne i tonårsupplaga: gymnasie-Jenny som gjorde närradio i Norrköping. Östgötskan bryter fortfarande fram.

Utsikten utanför fönstret är vidsträckt; den som kämpar sig upp på höjden får lön för mödan. På väggen hänger inte bara tågskylten som pappa snodde. Bland tavlorna finns en bild av Simone de Beauvoir.

Att bli en skrivande människa var målet från början, säger Jenny Jägerfeld. Psykologin kom in långt senare, delvis som en följd av slumpen. Slumpmässigt var det också att hon blev ungdomsboksförfattare. Jenny Jägerfeld har skrivit flera vuxenböcker, men verkslistan övervägs av titlar som vänder sig till unga i 9–12 års-åldern.

– När min första bok, en vuxenbok, kom ut var det någon som sa att det fanns en ungdomsbokstouch i den. Jag kände snabbt att jag kan skriva för äldre barn och att det är väldigt roligt.

På idélistan finns tankar om böcker i en annan riktning. En vuxenroman om uppväxten i Norrköping. En psykologisk essäbok om ett specifikt ämne – avundsjuka, kanske. Eller otrohet.

Psykologisk litteratur är en efterfrågad genre på samma sätt som psykologisk behandling blivit vardagsmat. Terapeutiska tekniker är ett vanligt inslag i privatliv och på arbetsplatser. ”Nu längtar allt fler unga efter divanen”, löd en rubrik i DN nyligen. Psykoanalysen är tillbaka, efter att i många år ha fått stå tillbaka för handfasta metoder som KBT och mindfulness.
För Jenny Jägerfeld har analysen alltid varit aktuell. Hon hör till den psykodynamiska skolan.

– Redan på utbildningen tyckte jag den var mer spännande. Visst är många av Freuds tolkningar bullshit, rent ut sagt, men jag tycker det är både fascinerande och rimligt att försöka förstå alla ­händelser som gjort en till den man är.

Hon vill gärna tona ner det påstådda kriget mellan olika psykologiska skolor. Även om mindfulness i alldeles för hög grad använts ”som universalmedicin av outbildade personer”, har den också fungerat som en brygga mellan psykodynamiker och KBT-förespråkarna.

– Mindfulness handlar om att vara medvetet närvarande i nuet. Som psykodynamiker jobbar man jättemycket med vad som händer i rummet här och nu.

Ibland uppstår den där spänningen som går att ta på. På grund av det som sägs eller – kanske ännu oftare – på grund av det som inte sägs. Personer sitter tysta av rädsla för att väcka skam i rummet. Det händer då att Jenny Jägerfeld tar fram ett block. Klienten får teckna eller skriva. Forskning visar att terapins effekter ökar om klienten samtidigt får skriva av sig.

Ibland letar sig litteraturens gestalter in i samtalet. Som hen som utbrast: ”Men jag är ju Ester Nilsson!”. Romankaraktären från Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande blev sedan en återkommande kod för olika scener i klientens liv.

Se där – ännu ett autentiskt fall från verkligheten.

Om Jenny Jägerfeld hade varit verksam i USA hade hon troligtvis fått upprätta kölista. En psykolog som också är författare lockar klienter.

– Amerikanska psykologer som skriver blir ofta uppsökta av personer som hoppas att de ska bli fallstudier i deras böcker. Jag har känt av det där fast i mildare doser. Jag har också blivit anlitad just utifrån det faktum att jag är ett publikt namn, av personer som själva är det. De vill tala med någon som förstår vad det innebär att vara en offentlig person.

Litteraturen då, den som letar sig in i terapirummet. När har den som tydligast letat sig in i Jenny Jägerfelds eget liv?
**
Svaret kommer snabbt: Giovannis rum av James Baldwin. Romanen skrevs 1956. Den handlar om amerikanen David som är förlovad och ska gifta sig, men som inleder en relation med en man och förstår att han är gay. David vill dra sig undan för att tänka över situationen.

– Han får då frågan om vad han tror ska ha förändrats när han tänkt klart. Den repliken har haft enorm betydelse för mig. Jag läste boken när jag hade fått reumatism och undrade om jag skulle våga skaffa ett barn till. Jag förstod att känslan av att ha tänkt klart aldrig skulle infinna sig. Så vi bara körde.

Livets vägskäl kan vara självklara.

Att de ändå oftast är motsatsen är också orsaken till att hon aldrig kommer ta av sig de psykologiska glasögonen. Oavsett vilken riktning karriären tar.

Häromdagen skrev en kvinna till Jenny Jägerfelds spalt i SvD. Kvinnans man led sedan länge av kronisk utmattningsdepression. Hustrun hade tappat hoppet om äktenskapet och undrade om det är moraliskt försvarbart att gå.

– Det är ett skitintressant ämne! Psykologi är oavbrutet fascinerande. Det är därför jag håller på.

Filmaktuell i höst

Filmaktuell i höst

Namn: Jenny Jägerfeld.

Ålder: 46.

Bor: I Stockholm. Född i Skärblacka ­utanför Norrköping.

Familj: Dottern Milla, 15, sonen Sam, 11, samt pojkvännen Magnus.

Gör: Författare, psykolog, svarar på läsarfrågor för SvD, SvD Junior och TV4.

Aktuell med: Min storslagna död (Raben & Sjögren), del två i den så kallade Skärblacka-trilogin om pojken Sigge. I höst kommer filmen Jag är ju så jävla easy going, baserad på boken med samma namn.

Tidigare titlar i urval: Hål i huvudet (2006), Här ligger jag och blöder (2010), Jag är ju så jävla easy going (2013), Blixtra, spraka, blända! (2018) Monster i terapi ihop med Mats Strandberg (2020).