Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom Vi-redaktionen har delat den med dig.
Mvh Josefin Olevik
Alex Schulman om nya pjäsen, och varför han finner tröst i Sjörapporten
Hans teaterdebut heter Tröstrapporter. Alex Schulman söker själv tröst i barndomen, som vuxen är det svårare att finna den.
Lyssna på artikeln
Hans teaterdebut heter Tröstrapporter. Alex Schulman söker själv tröst i barndomen, som vuxen är det svårare att finna den.
Pjäsen Tröstrapporter utgår från radions sjörapport. En man står inför en möjlig katastrof efter ett söndertrasande bråk med sin hustru. Under tiden läcker radion ut de välbekanta fyrplatserna.
Vad är det för trösterikt med en blåsig väderprognos?
– I en tid av oro, finns det en tröst i att veta att öarna ligger där de ligger.
Har du en egen relation till sjörapporten?
– För mig var barndomen en tid när allt var rent. Därefter har det skett en stegvis förstörelse, och jag är besatt av tidiga barndomsminnen. När jag var fyra år satt vi i bilen; jag, mamma, pappa och mina två syskon, när sjörapporten kom på radion. Pappa höll upp ett finger i luften för att alla skulle lyssna. Det hör till den oförstörda tiden.
Alex Schulman sitter med en manusbunt på restaurang Brillo, vid Stureplan i Stockholm. Han använder krogen som kontor och känner alla, men han ser uppgiven ut.
– Krister säger att jag inte får flytta eller ändra ett enda ord efter i dag, jag brukar skriva om mina texter hundra gånger. Det är nytt och svårt – men jag har givetvis respekt för att andra kräver sin tid.
Det är skådespelaren Krister Henriksson som ska framföra monologen och kompositören Jacob Mühlrad musiklägger uppsättningen. Vädret ska få ett eget musikaliskt tema, liksom vinden.
– Jag har länge drömt om att musiksätta text, jag föreställer mig att orden nästan ska bäras fram av varsin ton på vissa ställen.
När behöver du själv tröst?
– Jag är en tröstsökande person och jag försöker hitta sätt att trösta mig själv, för det går inte att lägga det behovet på Amanda, min fru. Det finns olika sätt att göra det, dels finns det de destruktiva – som att dricka. Men jag kan också skriva och återskapa min barndom. Då är jag där, och då är det bra. Jag vill alltid tillbaka hem.
Men är det inte lite sorgligt att behöva bli sitt eget barn för att få tröst? Du är ju 44 år och har en egen familj?
– Jo, det är förstås en flykt. Men den är medveten, harmlös och ganska underbar.
Är du bra på att ge tröst?
– Jag har tre barn som jag gärna vill tro att jag är bra på att trösta. Jag är väldigt nära mig själv som barn, så jag har lätt att förstå dem. Jag tycker också om att ta hand om andra. Men det är dubbelt, när min fru blir sjuk till exempel, får jag panik. Min egen mamma var alltid ”dålig” och på sitt rum, eftersom hon var alkoholist, så det väcker en stark rädsla i mig. Det innebär att jag inte är så bra på att badda panna och göra honungsvatten, men jag försöker ändra på det.
Kan kultur trösta dig?
– Jag förhåller mig helt iskall till konst. Kanske för att jag är färgblind? Jag kan inte förstå dem som sitter och tittar på en tavla i en timme på ett museum. Men text däremot! Jag kan slå upp valfri Tranströmersida eller läsa Aniaraoch falla i gråt varje gång.
Vem tröstar vem, av dig och Krister Henriksson?
– Det har just skett ett skifte. Fram tills nu har han stöttat mig när jag tvivlat på min text: ”Det är makalöst!”, ”Du är ett geni!”. Men i går ringde han till mig, han ska börja lära in manuset nu, och han var upprörd. ”Det här kommer inte att gå!”, sa han. ”Jag kommer att få läsa från manus på scenen.” Så jag förstod att nu är det min tur att kliva fram och trösta honom.