Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Göran Greider.

Göran Greider – stugornas herre

Foto: Kristian Bengtsson

Den är älskad som få. Och den är mer svensk än den svenska flaggan. Vi pratar om den röda stugan. Göran Greider vände sig till Elsie Johansson, Heidegger och Basho för att förstå vad ”rödfärgens enkla värme” gör med oss.

Den här texten är ett redigerat utdrag ur Göran Greiders bok Stugland: en berättelse om Sverige, som utkom 22 april på Volante förlag.


Vad är det där för liten röd stuga? Hundratals gånger har jag passerat förbi den men den har alltid varit lika oåtkomlig bakom tågfönstret. Den ligger inklämd på industriområdet i Skutskär, bland grå och svarta byggnader. Rökpelare stiger upp i bakgrunden från massa­fabriken. Vid ett tillfälle för flera år sedan hann jag få upp mobilkameran och tog ett foto när tåget rusade förbi. En dag, tänker jag, ska jag ta mig in bakom fabriksgrindarna och få klarhet i vad det är för byggnad. På grund av pandemin och en besvärlig cancerbehandling, som hållit mig borta från allt tågresande under lång tid, var det ett bra tag sedan jag passerade stugan.

En rödmålad stuga med vita knutar är en svensk flagga. Den vajar mycket starkare i svenska folkets kollektiva medvetande än den blågula flaggan. Hos de allra flesta väcker rödfärgen en enkel värme inombords.

Den doftar midsommarafton och tusen svunna somrar. Den röda stugan är folkets stuga. Det faktum att uttrycket ”gå hem i stugorna” lever kvar i den politiska rapporteringen säger något om stugans plats i svenska folkets medvetande. Liknande uttryck finns på många språk; i franskan kan det heta ça va faire pleurer dans les chaumières (det kommer att få folk att gråta i stugorna) – där chaumière är en stuga, ett hus, gärna med halmtak på franska landsbygden. Ett skäl till att en simpel husaffär blev politiskt sprängstoff i Sverige – jag tänker på fallet Ebba Busch – är helt säkert att det rör sig om just en rödmålad stuga, ägd av en äldre man, gömd i skogen i det som Busch i en amerikanisering kallar det svenska ”hjärtlandet”.

Illustration: Sanna Mander

Den svenska stugan? Själva ordet stuga är långt knepigare än jag först tänkt. Min hustru tycker inte att vårt hus i Dala-Floda är en stuga, eftersom det har två våningar. Jag håller inte med. Ordet sommarhus passar i alla fall inte, det har en air av vräkighet, en smak av mycket pengar i sig, som inte stämmer på bostadshuset som har en yta på kanske 90 kvadratmeter. Och vi bor där av och till över hela året. Jag kallar det för en stuga.

Så hur liten måste en stuga vara för att kallas stuga? När blir stugan ett hus? Var går gränsen till en villa? Det har till och med skrivits avhandlingar om de svåra juridiska distinktionerna som rör hus, stuga och fritidshus. I plan- och bygglagen är ingenting särskilt klart. Vad är en stuga? På sätt och vis är det en poetisk dröm, något broderat på en bonad. Gunnar Ekelöf skrev en dikt som heter Ordspråksbonad som finns i samlingen Färjesång från 1941. Jag har inte läst den på årtionden, men den flyter upp i minnet när jag ­grubblar över mitt udda ämne:

En vas full av ängsblom är tysta ensamheten: Jag vet en liten stuga
i skogarna långt bort.
Jag kommer genom gräset som ligger vått om natten. Där står den mörk och ensam. Jag öppnar tankfullt dörrn
– och står en stund och ler åt att allting är som förut.
Jag kränger av mig mesen och börjar göra eld.

En ensam vandrare kommer genom gräset i natten till sin lilla stuga långt borta i skogarna. Det är en fritidsstuga, poeten bor inte där permanent, men det moderna, banala ordet fritidsstuga är definitivt inte i paritet med den djupa känslan i Ekelöfs dikt. Poeten anländer till en plats liksom utanför civilisationen, där allt stått stilla och ängsblommor i en vas är den enda prydnaden. Den där raden om att ”allting är som förut” är central. När jag först läste dikten som tonåring reagerade jag inte så mycket på raden om att göra upp eld. Numera är den full av igenkänning: jag sitter ofta och skriver i värmen från en gammal täljstens­kamin och bara känslan av att anlända till vår stuga en kall höstdag och tända brasan gör mig varm inombords. Ekelöf växte upp i Stockholms innerstad, en hypersensitiv spillra ur svensk högborgerlighet som någon kallat honom. Den där stugan han diktar om är motsatsen till allt det. Steget ut i den geografiska periferin är för Ekelöf ett steg ut ur honom själv. Ekelöf skriver till och med ”dörrn”, som för att knyta sitt språk till en folkligare värld. Den enkla glädje poeten känner inför att allt är som förut när han öppnar dörren, att inget ändrats, är omedelbart igenkännbar för ­generationer av svenskar som under nittonhundratalet skaffade sig en sommarstuga eller har egna minnen av föräldrar eller far- och morföräldrar som växte upp i röda stugor på landsbygden. Vi semestrar gärna i den närmast föregående historiska epoken, i en stuga långt borta i skogarna.


År 1922 skaffade sig filosofen och författaren Martin Heidegger en stuga i Todtnauberg. Den är inte byggd i trä, utan i sten. Den är i en våning. Vatten hämtade han varje morgon ur en källa intill huset. Porlandet mötte honom året runt. Det finns foton där han står med en vattenspann, leende, utanför huset.

I den stugan skulle Heidegger skriva stora delar av sina filosofiska texter och med tiden – särskilt efter andra världskriget – blev den alltmer central för honom.

I Bygga, bo, tänka, en skrift som jag läste tidigt i livet, vill han formulera ett slags fred med jorden där ­människa och ting, gud och natur alla är sams med varandra. En grundtanke hos Heidegger i denna essä är att vi måste lära oss att bo – och jag tror att det betyder: samspela med det naturgivna omkring oss – innan vi kan bygga några vettiga bostäder. Det är nog ingen överdrift att påstå att den där heideggerska stugan mer och mer blev till hjärtat i hans civilisationskritiska filosofi, inbäddad i bergsluften, djupt i skogarna, utan några moderna bekvämligheter.

Efter andra världskriget gjorde Heidegger aldrig upp med sin lojalitet med naziregimen. Han teg, liksom så många andra i den tyska eliten. Men det märkligaste besök han fick i sin stuga var av den tysk-rumänske poeten Paul Celan den 25 juli 1967. Den trasige, ångestridne Celan i en enslig stuga i de tyska bergen? Scenen känns fullständigt absurd. Celans far och mor hade mördats i de tyska arbetslägren. Hela hans mäktiga men subtila poesi handlar på sätt och vis om Förintelsen. Döden är en mästare från Tyskland, lyder en av hans mest berömda och fruktansvärda diktrader.

I stugan skrev Celan några rader i gästboken, en bok där säkerligen åtskilliga nazister på trettiotalet också skrivit sina namn. Sedan gick de ut till den ­porlande källan och därefter en ganska kort promenad på stigarna över ängarna och mossen kring stugan.

Vad hade de att säga varandra? Ingenting, verkar det som. I gästboken hade Celan skrivit:

”Ins Hüttenbuch, mit dem blick auf den Brunnenstern, mit einer Hoffnung auf ein kommendes Wort im Herzen. Am 25. juli 1967.”

Det har skrivits väldigt mycket om detta korta möte mellan en nazianstruken tysk filosof och en ­tyskspråkig judisk poet. Raderna i ”stugboken” tycks hysa en förhoppning om att Heidegger, som Celan verkligen såg som en av vår tids stora tänkare, äntligen skulle kunna säga något väsentligt om de förbrytelser som han varit med och legitimerat. Men Heidegger förmådde aldrig det. Dagen efter mötet uppe i bergen skrev Celan sin berömda dikt Todtnauberg om mötet där ordet Hütte dyker upp i de första raderna.

Dikten har översatts till många språk och den har vänts ut och in på för att tydas. En engelsk ­översättare använde ordet cottage – medan andra översättare ­menat att det ordet utstrålar alldeles för mycket idyll och därför behållit ordet Hütte i sina översättningar. På franska har chaumière använts. En amerikansk översättare menade att det i vart fall var omöjligt att översätta det med cabin med de helt annorlunda associationer det ordet har. I den svenska översättningen av Anders Olsson kallas denna Hütte för fjällstuga. Är det ett träffande ord för denna byggnad? Nja, jag vet inte. Det drar för mycket åt ett fritidshus i fjällen, vilket det ju inte var för Heidegger eller den som läser om detta märkliga möte.

Jag läser, liksom i stum förtvivlan, om detta icke-möte i en stuga, en Hütte, i en naturskön bergstrakt i södra Tyskland. Två gestalter ur ­nittonhundratalets blodiga historia, ett offer och möjligtvis, ­eller ­åtminstone, en filosofisk bödel. Kanske bjöd Heidegger på ett glas klart vatten ur källan.

När ­dikten publicerades var Heidegger uppenbart stolt över den och visade den för besökare, och det är oklart om han verkligen insåg vad Celan egentligen hade skrivit. Det finns uttolkare av dikten som menar att den rymmer spår av den förintelse som ­Heidegger vägrade tala om. Bara de där raderna där Celan frågar sig vilka namn som fanns före hans i gästboken, borde ha gjort den gamle filosofen fundersam och även ”råheterna” i bilen tillbaka, där man som läsare får intrycket av att Celan med en medpassagerare sa några väl valda ord om den tigande filosofen. De två orden cabin och Hütte går hur som helst inte att förena i mitt huvud och ryms absolut heller inte i ordet stuga, och ännu mindre ryms de i ord som fritidshus, sommarstuga eller fjällstuga.


Det händer att jag låtsas att jag sitter hos Basho, den japanske haikudiktaren, i hans enkla hydda i utkanten av Edo. Hans lärjungar byggde den åt honom. Ett ­bananträd växte intill det och gav skugga. Det är när jag regniga dagar slagit mig ner på uteverandan i vår stuga i Dala-Floda som den där känslan kan komma. Uteplatsen är på ena långsidan av logen och en gång var den alltså en svinstia. För många år sedan lade vi ­stenplattor som golv och bytte ut det gröna plåttaket mot genomskinlig plast så att platsen ljusnade. Ett snabbt växande valnötsträd – mitt bananträd – lägger sina stora gröna blad på taket och syns som mörkgröna skuggor. Regnvatten rinner från taket ner i rännan och porlar ner i två regntunnor där himlen speglas. Hunden tittar ibland förbi och katten vässar klorna på de tjocka golvstockarna där rödfärgen sedan länge börjat vittra och det grå lyser fram.

Basho, eller Matsuo Basho som han egentligen hette, är en centralfigur i äldre japansk litteratur. Han föddes 1644, fadern var troligen samuraj, och dog femtio år gammal i en magåkomma. Basho brukar räknas som haikuns upphovsman. Han var särskilt bra på att skriva så kallade rengas – alltså långa sammanhängande sjok av korta haikuer; en poet inledde och sedan vidtog ett kollektivt skapande. Han var också en enastående prosaist. Den långa resan norrut lever daggfrisk. Men några få rader av Basho har nog verkligen på ett exempellöst sätt påverkat modern litteratur: an ancient pond / a frog jumps in / the splash of water

Jag lyssnar till regnet och skriver det här. Tidigare på förmiddagen tog jag med hunden på en promenad i skogen, på den lilla stig jag gått upp i en fågelrik aspdunge, förbi bestånd av liljekonvaljer med bara de gröna bladen kvar. När jag kom ut från skogsbrynet såg jag byns röda stugor och byggnader breda ut sig – en kort promenad, en lång resa, och så hemkomsten till det mycket välbekanta. Ganska trött längtade jag till min veranda och valnötsträdet.

Basho tyckte mycket om sin hydda med bananträdet. Jag föreställer mig att hans känsla när han kom hem efter sina vandringar var ungefär den som Ekelöf kände vid ankomsten till sin stuga. Inga tyngande föremål ­eller ägodelar omkring sig. Ett tak, skuggande löv, inget nytt, allt välbekant. Inte heller är hans hydda ­belamrad med högtravande filosofi, som i Heideggers Hütte. Basho satt där i sin hydda, som i en svensk liten stuga!


Jag börjar fundera på vad som ryms i ordet ”stuga”, leta efter det som binder det till mina egna rötter, och kommer att tänka på en helt annan livshistoria: författaren Elsie Johanssons. Elsie Johansson kan i sin debutsamling, Brorsan hade en vevgrammofon, tala om sig själv som tillhörande ”stugornas barn”. Stuga är ett rätt vanligt ord i samlingen. Hon föddes 1931 och växte upp i norduppländsk fattigdom. I en dikt, där idyll och elände möts, skriver hon i inledningen: ”Det vackraste hemmet / var stugan på åsen, / med sneda verandor och tre röda väggar, baksidan grå.”

Det är den stuga på åsen i Norduppland där hon växte upp som hon skriver om. I romaner och diktsamlingar har hon, som den enastående minneskonstnär hon är, ofta återvänt till den där stugan. Någon idyll var det inte, inte ”så mycket som ett äppelträd / hade vi därhemma kring stugan på åsen, / grovtall och storgran skuggade ovanför vedbodtaket / och rävrumpan växte manshög och röd / utanför gärsgårn vid potatislandet.” Vad hade vi att vara stolta över, frågar hon och svarar – ”sånär som på vår fina sandjordspotatis, / den skröt vi lite med, den var ljus och slät i skalet.”

Ordet trofasthet dyker upp i hennes dikter, det är det viktiga, trofasthet mot människorna, de sina, i den där rödmålade stugan (i alla fall tre av väggarna var rödmålade). Elsie Johansson fångar ibland den lycka som ändå fanns. Här är en dikt som kunde vara ett slags den röda svenska fattigstugans nationalsång, så långt från såväl Ekelöfs fritidshus, Heideggers Hütte, Thoreaus cabin eller Bashos hydda man kan komma:

Såpa och ringrosor
luktar som lördag,
stugornas egen lördagsförväntan.
Då skurades ränder
på kvistiga trägolv
till skinande vitt mellan trasmattans längder.
Då dammades skänken
med låda och spegel
och singermaskinens järnfotsgaller

i hundrade snirklar.
Då tog man in blommor
från täppan vid knuten,
ringblommor mest, i frodiga knippen, lysande röda och gula som solen, stadiga, enkla
men stolta.
Som stugfolk.

Elsie Johanssons stuga är nog, känslomässigt, min stuga, fastän jag själv växte upp i moderna lägenheter och villa. Mormors och morfars lilla rödmålade soldattorp utanför Vingåker, i byn Oppsala, lyser fram som en hemmahörighet. Mina äldre halvbröder växte upp där. Den stugan är ofta nära mig i tanken. Vi åker ibland förbi den när vi besöker Sörmland, stannar till och tittar på den. Jag tänker på den när jag läser Elsie Johanssons böcker.

Mer läsning

Löpa varg av Kerstin Ekman
”Mot slutet av sommaren flyttar jag in i en ny stuga – den som Kerstin Ekman bygger i romanen Löpa varg. Fast det är ingen stuga. Det är en marsipangrön gammal husvagn, en cabin av plåt kunde man säga, avställd djupt inne i den jämtländska skogen. Den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig sitter där i kölden med en mugg kaffe och hunden liggande på golvet.”

Dikter av Emily Dickinson
”Sommaren då jag skriver den här essän skaffar jag mig en vana: varje morgon översätter jag en dikt av Emily Dickinson. Allt hos denna rätt gåtfulla poet är egenartat. Men det är det där att hon skrev en rad fantastiska poem om – hus.”

Avhandlingen In a red little cottage
”Etnologen Anna Jenny Katarina Blomster skildrar hur den röda stugan blev en samlande symbol i Sverige på grund av den katastrofala bostadssituationen.”


Under de månader då jag från och till skriver den här texten är nyhetssändningarna fulla av rapporter om gängskjutningar. Till sist kan jag knappt hålla isär dem – var den där skjutningen i Linköping eller Kristianstad? I Flemingsberg eller i Tensta? Barn skottskadas. Tonåringar är inblandade. Sverige är numera enligt en BRÅ-rapport från våren 2021 ledande i Europa när det gäller vapenvåld bland unga män. Den stora gåtan är egentligen hur unga grabbar kan falla så djupt ut ur en större samhällsgemenskap att de över huvud taget inte längre tycks bry sig om vilka konsekvenserna blir av deras våld. Det enda som betyder något tycks till slut vara lojaliteten med och statusen i det kriminella gäng de råkar tillhöra.

Jag är rätt säker på att ingen av dem någonsin drömt om en röd stuga med vita knutar i skogsbrynet. Och jag menar givetvis heller inte att det är just det som fattas dem. Det som fattas dem är till stor del känslan av att höra samman med ett samhälle.

En majoritet av svenska folket äger ingen ­fritidsstuga, även om faktiskt mer än hälften av befolkningen –
genom eget ägande, släkt eller vänner – har tillgång till ett lantställe. Men många har inte råd att åka någonstans över huvud taget under semestern.

Tusentals och åter tusentals ungar går hela sommarlovet kvar i sina nedslitna kvarter. Sommarkollo har blivit något för medelklassbarn. Själv sitter jag i en röd stuga på landet och hör om skottlossning i en förort i Stockholm. Miraklet, det historiska miraklet, är att jag bryr mig: Skotten avlossas i Sverige och våldet är lika svenskt som stugan jag skriver det här i är svensk.

Den röda, svenska stugan kommer att vara med oss länge än. Varje grön våg som framöver rullar över landet kommer att väcka liv i den. Men den hör naturligtvis i grunden till det förflutna, även om det paradoxalt nog är just det som nu ger den ett extra långt liv som symbol. Stugan, det lilla huset, till och med hyddan eller det allra enklaste fritidshus, ger liv åt drömmen om ett annat, mer konsumtionsfritt liv. Jag går med Basho, med Thoreau, med Ekelöf, med Elsie Johansson, och till och med Heidegger kan jag gå med de där stegen bort till den porlande källan. Vandringen till stugan är så mycket av en vandring ut ur vår katastrofala civilisation. Vad som kommer efter den, som en samlande symbol för den ­nödvändiga ­gemenskapen, är det ingen som vet. Den röda stugan var inte något som planerades fram. Den växte fram, av nöd och tvång men också pur glädje av att se det röda lysa fram mellan björkarna i ett Sverige som ännu var ett Fattigsverige.

Rönnklasar ropar nu ut sin röda färg utanför mitt fönster. Den gulnande aspdungen på andra sidan åkern susar. Fåren betar. Katten hoppar genom ­idyllen upp på bordet. Jag ska plocka en hink Falu-plommon. Klockan 12.42 sluter jag min lilla sång till den röda stugan.