Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Vladimir Putin och Jan Eliasson.

”Jag skulle försöka ta Putin åt sidan”

Foto: Kremlin/ Thron Ullberg

Hade konflikten i Ukraina kunnat undvikas – eller är diplomatin chanslös när en auktoritär ledare redan på förhand tycks ha bestämt sig för invasion? Jan Eliasson och Martin Kragh ger en inblick i diplomatins möjligheter och begränsningar.

När ett fullskaligt krig ska undvikas hamnar diplomatin i det mediala rampljuset. Men är det möjligt att prata en auktoritär ledare ur en invasion – och är utvecklingen i Ukraina ytterligare ett exempel på diplomatins begränsade möjligheter?

För att försöka förstå vad som händer bakom kulisserna – och tolka de utspel som ledde fram till att Vladimir Putin erkände utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk som självständiga från Ukraina och inledde en militär insats – har vi bett två experter om hjälp:

• Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, utrikesminister i Sverige och medlare i en rad internationella konflikter. Han är i dag styrelseordförande för fredsforskningsinstitutet Sipri.

• Martin Kragh, seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet och en av Sveriges främste Rysslandskännare. I april kommer hans bok Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin.

Det tar bara några minuter innan Martin Kragh citerar militärteoretikern Carl von Clausewitz: “Kriget är bara en fortsättning på politiken, men med andra medel”. Meningen skrev Clausewitz i boken Om kriget, utgiven 1832.

– I det här fallet känns det som att Clausewitz ord passar väl. Man kan säga att Putin byggt upp en enorm kuliss av militär kapacitet för att lägga tyngd bakom de väldigt långtgående anspråk han ställde på väst i december.

Jan Eliasson har vid 81 års ålder inte givit upp om diplomatin som verktyg för konfliktlösning, ens i det här fallet.

– Diplomati är att försöka lösa problem mellan stater med hjälp av ordet och mötet, enkelt uttryckt. Inom diplomatin kan man nästan tala om en mötets magi – själva mötet och den personliga kontakten betyder väldigt mycket. I det aktuella fallet kring Ukraina och Ryssland är det omöjligt för väst att gå Putin till mötes gällande de långtgående anspråk han ställde i december kring bland annat Natos utvidgning. Men det innebär inte att diplomatin är lönlös. Det är med diplomati som vi förhoppningsvis kan hitta ett sätt att inte gå Putin till mötes i de orimliga kraven, men ändå försöka att hitta en annan väg framåt.

Många har nog sett bilderna på Putin och Emmanuel Macron eller Putin och Olaf Scholz vid det omtalade jättebordet i Kreml. Att veta exakt vad som sagts kring det där bordet är självfallet omöjligt, men Jan Eliasson ger en inblick i hur toppmöten går till:

– Det är mycket sällan som världsledare möts helt ensamma i sådana här lägen. De har tolkar, som i och för sig kan sitta i ett angränsande rum, men väldigt ofta sitter ett par tre personer ytterligare med i rummet. De är kanske inte synliga men dock där. Och det är noga förutbestämt vad de ska och inte ska prata om, och om det finns någon fråga som absolut inte är förhandlingsbar. De diplomatiska ritualerna och den aktuella agendan styr, säger Jan Eliasson.

Så det finns inte utrymme för spontanitet?

– Tyvärr inte. Jag brukar alltid förespråka det, att hålla möjligheten öppen att fånga ett ögonblick i samtalet. Man får inte vara en total slav under sina talking points. Jag har haft positiva erfarenheter av utvikningar där man ser en chans att skapa ett momentum i ett samtal.

Eliasson berättar om när han deltog i den svenska delegation som förhandlade fram Östersjöavtalet 1986. Sovjetunionen ville att Sveriges ekonomiska zon i Östersjön skulle utgå från Landsort medan Sverige ville att den skulle utgå från Gotland. Ryssarna menade att Gotland var en obetydlig klipp-ö utan större värden men Eliasson, själv sommargotlänning, började berätta för delegationen om Gotlands rika kulturarv, de 50 000 invånarna, Ringmuren runt Visby…

– Och så drog jag till med kyrkorna, tänkte att det kanske kunde imponera på ryssarna. Gotland har 92 kyrkor, sa jag, och då hände något, det var som att förhandlarna insåg att det inte alls bara var karga klippor på Gotland utan en gammal och historiskt värdefull ö för Sverige.

Den ekonomiska zonen kom att utgå från Gotland, en stor framgång för Sverige. Fem år senare träffade Jan Eliasson Michail Gorbatjov på en ledarskapskonferens och frågade hur det kom sig att de gick med på att utvidga Sveriges ekonomiska zon i Östersjön.

– Han berättade att han vid den tidpunkten velat minska spänningen till västeuropa och att det här avtalet redan förhandlats i 19 år. Men så sa han också att ’Det var tydligen någon i den svenska delegationen som berättade att det finns 92 kyrkor på Gotland’. Så uppenbarligen hade förhandlarna tagit med sig mitt spontana infall om kyrkorna hela vägen till Gorbatjov. Med det vill jag säga: spontanitet är inte alls dumt – men jag tror att det är väldigt lite av den varan i samtalen med Putin.

Martin Kragh låter lite uppgiven när vi frågar om hur han tror att Putin är som samtalspartner.

– Vladimir Putin har styrt Ryssland under väldigt lång tid nu och jag tror att makten har förändrat honom. Under sin första mandatperiod hade han konstruktiva relationer med västledare som Berlusconi, Tony Blair och George W Bush. Bush har ju berättat att han ‘blickade in i Putins ögon och såg hans själ’, och det där har många raljerat över på sistone, men min poäng är: Putin var inte en isolerad autokrat från början. Nu är det ingenting som tyder på att det har varit särskilt härlig stämning under de diplomatiska mötena. Under coronapandemin har Putin isolerat sig ännu mer, han verkar ha utvecklat en slags bunkermentalitet. Samtidigt får mötena med världsledare honom att se mäktig ut på hemmaplan så de fyller absolut en funktion för honom. Men han betraktar dialogen med Washington som den centrala, det är det inget snack om.

Martin Kragh.
Martin Kragh. Foto: Mikael Lundblad/Fri Tanke

Fram tonar en bild av en åldrande, alltmer ensam, alltmer auktoritär ledare i de överdimensionerade salarna i Moskva. Hur skulle man ha kunnat övertyga en sådan man om att inte starta krig? Jan Eliasson lyfter fram några diplomatiska grundregler:

– Du ska i sådana här samtal vara närmast encyklopediskt påläst i ämnet ni diskuterar. Historia, kultur, traditioner. Men du får aldrig skryta med din kunskap, försöka briljera. Kunskapen måste du ha för att inte gå i fällor. Nyfikenhet och respekt är oerhört värdefulla egenskaper att besitta för en diplomat.

Diplomater tycks alltid vara behärskade, övertygande och kontrollerade. ”En diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan” har någon sagt.

Är det viktigt att inte tappa humöret, eller händer det att det skriks och skälls i högprofilerade möten?

– Nej nej, du får aldrig tappa humöret! Då visar du svaghet direkt och den andra parten slickar sig om munnen för att han har lyckats med en provokation. Du måste hålla huvudet kallt hela tiden. Vi ska komma ihåg att båda parter ofta är väldigt spända i sådana här förhandlingar, det är oerhört mycket som står på spel. I det här fallet är det krig och fred, herregud, då kan man inte skrika på varandra, säger Jan Eliasson.

Han håller med om att det för vissa ledare som blir aktörer på världsscenen också kan finnas inrikespolitiska poäng att vinna.

– Ja absolut, det är nästan en masochistisk njutning att medla i konflikter, att förhandla i de verkligt viktiga mötena. Det är klart att det är en större sak för Macron att åka till Moskva och förhandla om krig och fred än att hålla valmöte på ett blåsigt torg i Loiredalen inför 30 personer.

Och så 10 000-kronorsfrågan: Vad skulle du ha sagt till Putin om du satt vid jättebordet i Kreml?

Eliasson tystnar en stund.

– Jag skulle göra allt för att försöka ta honom åt sidan, för att få tala lite enskilt med honom. Och då skulle jag säga att det som nu händer kommer att visa sig vara en avgörande historisk tidpunkt. Och det kommer att avgöras av hur du agerar. Du har nu en chans att bli ihågkommen, inte som den som utlöste en dödlig konflikt i Europa utan i sista minuten kom fram till att krig vore förödande för alla parter. Ryssarna vet vad krig är. Och Olaf Scholz gjorde samma markering när han träffade Putin. “Vi tyskar vet vad krig är, och det är vår förbannade plikt att undvika krig”.

Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har flaggat för att frysa alla diplomatiska förbindelser med Ryssland.

– Det tycker jag vore fel. Det finns en missuppfattning om att diplomatiska förbindelser är samma sak som goda förbindelser. Så är det inte. När jag var kabinettssekreterare var jag alltid emot att skicka hem ambassadörer som straff, då stänger man ju kanalerna helt, vilket aldrig är bra. Jag skulle inte säga att väpnad konflikt nödvändigtvis är diplomatins motsats. Diplomatins motsats är snarare den totala tystnaden.


Martin Kragh utkommer i slutet av mars ut med boken Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri Tanke).

Jan Eliasson utkommer i maj med boken Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst (Albert Bonniers förlag).