”Det ska bli spännande att dö”

Livet tog farväl av mig innan jag nu tar farväl av livet.
Så kan man sammanfatta 85-åriga Elisabet Abelin-Norells inställning när hon i september åkte till Schweiz för att få hjälp med att dö. Vi var med på resan.

”Det är som att jag vore i slutet av en mening”, säger Elisabet Abelin-Norell från sitt hem i Sarlat i Frankrike. ”Det finns en början på den, det finns kommatecken i den. Efter det sista skiljetecknet finns en fortsättning och det är just där jag befinner mig nu. Jag tror den kommer att sluta med ett kolon och därefter ett eller ett par sammanfattande ord. Eller så blir det bara en punkt.”

Om några veckor ska Elisabet få hjälp att avsluta sitt liv av organisationen Dignitas i Schweiz. Tanken på det fyller henne med kraft och trygghet. Det är så konstigt, säger hon, att man inte vågar tala om döden. Man talar ju om livet som döden är en del av.

– Det kan låta drastiskt, men varför skulle inte ett dödsfall kunna innebära glädje? Jag tänker på mig och min situation. Avlida. Delar man ordet i ”av” och ”lida” betyder det att man blir av med sitt lidande, vilket för mig är något glädjande.

Sedan flera år tillbaka upplever Elisabet, som hunnit fylla 85, att livet mist sin kvalitet. Både syn och hörsel är starkt degenererade, och låter henne inte längre ta del av tillvaron som hon skulle vilja. Det gör ont. För Elisabet älskar livet, och egentligen vill hon leva.

– Och det är det som är så jäkligt. Att jag fortfarande kan känna livslust, en slags nyfikenhet på livet. Och så tar det farväl av mig.

Sina första år andades hon luften i dikternas landskap, Värmland. Där föddes kärleken till det skrivna ordet. Livet igenom bar hon hem travar av böcker från biblioteken, förkovrade sig i filosofi, historia, litteratur. Fyllda sjuttio var det som att allt började på nytt.

Yrkesåren som läkare låg bakom henne, hon var änka och kunde styra all sin tid. Datorn öppnade möjligheter, böckerna hon ville läsa listades. I dag står orden inte längre på en rät linje. De slår mot ögonen i vågformationer, och delar av dem saknas. Den yttre världen har blivit till ett dimlandskap befolkat av varelser med halva kroppar.

Som nu när vi talar. Fokuserar hon noga, ser hon högra halvan av mitt ansikte men utan några detaljer. Vänster sida är helt borta. Tillståndet när man upplever att allt blir omvandlat till något surrealistiskt brukar kallas ”gula fläcken”-sjukdom, men är egentligen en degeneration av näthinnan betingad av ålder.

Min smärta är själslig och mot den finns inget skydd.

Det Elisabet hör är så förvanskat att två tredjedelar faller bort. Alla dessa vardagsljud man tar så för givet. Det svaga klickandet från datorns tangentbord, regn mot ett takfönster, dammsugaren i trapphuset…

Elisabet har en inre smärta. Kameran som tar in verkligheten har gått sönder och gör bilderna obegripliga. Det skapar en vrede som spränger skallen till bristningsgränsen. Och vreden föder sorgsenheten.

– Min smärta är själslig och mot den finns inget skydd. Och den har att göra med att jag inte längre kan uppleva livet.

Smärtan har ingen likhet med ångest, för i ångesten bor rädslor, och Elisabet är inte rädd. Den liknar heller inte depressionen för i den hittar man ingen utväg.

– Men det har jag gjort. Därför att Schweiz som enda land tar emot utländska medborgare som har fått grönt kort till dödshjälp.

Under sommaren har Elisabet författat debattinlägg som publicerats både i Sverige och i Frankrike. Med kraft har hon uttryckt sin åsikt om rätten till en assisterad självvald död. Att dörren är stängd, vägrar hon att förstå.

– Samtidigt är det ett sånt hyckleri. Svårt sjuka hålls nedsövda och sedan slutar man ge dem näring och vätska. Andra är så neddrogade att de inte är beslutskapabla. Och då faller avgörandet på de anhöriga i samråd med läkare.

– Varför ska jag inte få min yttersta frihet att själv avgöra när jag tycker det är dags? Jag är fortfarande ett subjekt. Jag vill inte bli ett objekt som någon annan bestämmer över.

8 SEPTEMBER – TID FÖR CHAMPAGNE

Det är sen eftermiddag. Elisabet och jag sitter i skuggan utanför vårt hotell alldeles invid Zürichsjön. I morgon vid den här tiden kommer Elisabet att vara död.

– Jag känner mig nästan lycklig, säger hon och drar ett djupt bloss på cigaretten.

Dagarna här har innehållit skratt. Och i går kväll hade vi ett fint, djupsinnigt samtal med Silvan.

Silvan Luley är Dignitas advokat. När vi sågs sa han att organisationen helst av allt skulle vilja stänga sin verksamhet. Om andra länder ändrade sin lagstiftning, skulle svårt sjuka slippa resa till Schweiz för att få dö i värdighet. Han underströk också att Elisabet när som helst kan ångra sitt beslut. Bara 14 procent av de som blir godkända väljer att genomföra.

Oss andra som är med på den här resan, sonen Björn, som även tar bilderna till det här reportaget, bästa väninnan Pat och mig, uppmanar han att lyssna till vår magkänsla. Att teoretiskt veta hur ett assisterat självmord går till är en sak, att närvara en helt annan.

– Jag tror jag sa till dig en gång, fortsätter Elisabet, att så här i ålderdomens skymning blir man på något sätt seende. Jag dör med frid i sinnet.

Tidigare i dag sa du, att du tycker det ska bli spännande att dö.

– Ja. För vad som händer efter hjärtat slutar slå har ingen vetskap om. Jag tror man bara somnar in. Att man går upp i atomer och molekyler. Men just det där att man inte riktigt vet gör mig nyfiken.

Vad vill du göra i kväll?

– Jag tycker vi ska dricka champagne och äta en riktigt god middag.

9 SEPTEMBER – DAGEN ÄR INNE

Vid frukosten berättar Elisabet att hennes kropp började skaka i morse. All spänning släppte. En enda tanke for genom hennes huvud: Vad det ska bli skönt att få sova.

Efter en halvtimmes färd bromsar taxin in utanför ett vitt hus omgärdat av ett högt staket. De båda dödsledsagarna, två kvinnor i femtioårsåldern, inväntar oss. Deras uppgift är att vara närvarande till slutet och se till att de juridiska föreskrifterna följs.
Huset är ljust och luftigt. Terrassdörrarna står öppna mot en japanskinspirerad trädgård med porlande vatten. I det största rummet där dödshjälpen ska ske finns drycker, pappersnäsdukar och choklad. Elisabet får välja platsen där hon vill somna in: en vit hörnsoffa, en säng bäddad med rosaröda lakan eller en vilstol. Hon ser sig omkring och väljer stolen. Sedan vill hon och Pat gå ut i trädgården och röka.

Vid ett trädgårdsbord skriver Elisabet under de juridiska dokumenten. Den ena kvinnan kommer ut med ett glas antikräkmedel, som ska verka i minst en halvtimme innan det dödliga sömnmedlet Pentobarbital kan tas. Hon berättar hur det hela kommer att gå till. När Elisabet är redo, kommer hon att överräckas glaset med sömnmedel.

Smaken är mycket besk, därför kommer hon att få en bit choklad efteråt. Inom två till fem minuter somnar hon för att därefter falla i djup koma.

Organen slutar fungera ett efter ett. Efter en halvtimme brukar hjärtat stanna.

Här brister det för Pat.

– Har ni verkligen medicinsk kompetens, tänk om något går fel, vem tar ansvar? frågar hon upprört och fortsätter en lång stund ge luft åt sina tvivel.

Elisabet tar sin väninna under armen, går med henne en bit bort i trädgården. De sätter sig i avskildhet och samtalar, skrattar till och med. Men resten av tiden väljer Pat att dra sig undan. Fram till sista stunden.

Medan Elisabet, Björn och jag återigen sätter oss vid trädgårdsbordet, börjar den ena dödsledsagaren bädda med lakan över vilstolen inne i huset. Elisabet vill nu lyssna till musiken hon valt ut. Jag frågar hur hennes mening slutade.

– Med ett kolon. Därefter står det:

Jag lärde mig se när jag inte längre såg, jag lärde mig lyssna när jag inte längre hörde, och jag minns samtalen med livets alla varelser.

Till tonerna av Arvo Pärts Spiegel im Spiegel tar hon Björns hand mellan sina i tystnad. Tårar rinner stilla nerför hans kinder. Elisabet ser innerligt på sin son samtidigt som hon tycks se in i sig själv. Ett svagt leende spelar i hennes mungipa.

– Det känns bra. Jag är färdig. Det är dags.