Spökskrivarna kliver ut i rampljuset

Spökskrivare brukade vara ett lågstatusyrke. Nu har de klivit ut ur skuggorna och upp på scenen. Peter Fröberg Idling har träffat skribenterna som fångat Anders Tegnell, Dogge Doggelito och FN-inspektören Åke Sellström i färska självbiografier, och funderar över spökskrivarens roll i litteraturen.

Fanny Härgestam om samarbetet med Anders Tegnell:

”Anders är en väldigt tålmodig person, vilket har varit bra för det här arbetet. Det gäller att på ett kärnfullt sätt förklara komplicerade saker för en icke-akademisk, icke-epidemiologisk publik. För mig har det inneburit inläsning på de bitarna, så att jag har kunnat ställa de relevanta frågorna till Anders. Jag har samtidigt försökt att hela tiden tänka: vad skulle en ’vanlig’ läsare vilja veta om just det här? Ibland har jag behövt ställa samma fråga om och om igen, för att jag själv inte har förstått svaret.

Jag fick frågan om att skriva boken förra hösten. Jag hade andra planer och behövde fundera, men tackade ja. Vi träffades sedan på förlaget i julas. Det var den enda chansen, eftersom jag bor i Frankrike. Ett par veckor senare drog vi igång med i princip dagliga intervjuer per telefon.

Det har varit ett svårt arbete, eftersom materialet är så oerhört stort och går bortom Anders egen berättelse. Det handlar om ett speciellt och intensivt skeende i Sveriges historia. Det är mycket information att ha koll på och ta hänsyn till, som sedan ska kokas ner till den konkreta berättelsen om honom. Och det har också varit en utmaning, eftersom Anders inte gärna pratar om sig själv. Han har värjt sig något mot att skriva en bok som fokuserar för mycket på honom som person, och har istället velat berätta vad som hände under pandemin och vad vi kan lära oss av det. Men jag som författare var ju väldigt nyfiken på vem han är, hur han personligen upplevde pandemin och vad de upplevelserna gjorde med honom. I den frågan har vi behövt hitta en balans.

Jag upplever att vi båda är rätt effektiva och inte spiller någon tid. När vi jobbar så jobbar vi, vi köttar på. Det är så mycket att prata om i arbetet med en sådan här bok att det inte finns tid att snicksnacka en massa vid sidan om.

När jag 2016 fick frågan om jag ville skriva Hans Roslings biografi blev jag extremt förvånad. Jag hade aldrig ens övervägt att göra något liknande, så det var både överrumplande och spännande. En av mina första tankar var att det inte var mitt specialområde. Jag höll ju på med utrikesjournalistik och skrev på en bok om Frankrike. Omständigheterna var också väldigt speciella eftersom han var döende. Det stod tidigt klart att det behövde gå snabbt, men jag kände direkt att jag ville tacka ja.

Startsträckan var alltså väldigt kort, så det fanns inte tid att läsa massa andra biografier för att hämta inspiration. Jag föredrar dock att göra saker grundligt så jag frågade honom om det var en bra idé att börja från början. Han var med på det, så min första fråga blev vilket som var hans första minne.

För Hans var idén om en biografi inte ny, utan han hade kommit rätt långt i tanken. Han var ju en berättare och hade en rätt tydlig bild av vad han ville ha sagt.

Personen som jag skriver om måste lita på att jag vet vad jag håller på med.

I efterhand har jag tänkt att vi kanske borde ha pratat mer. Vi fick ungefär tre veckor innan han gick bort och vi pratade i telefon flera timmar om dagen. Det var mastigt, på gränsen av vad vi klarade av, men hade jag vetat hur lite tid vi hade så skulle jag ändå ha lagt mer krut på det.

Att lägga mycket tid på att prata i början av ett projekt var alltså en lärdom jag hade med mig från första boken. Man måste få en känsla för den andres tempo, lära sig läsa av varandra och bygga förtroende. Ärlighet och tydlighet är väldigt viktigt, från båda parter. Personen som jag skriver om måste lita på att jag vet vad jag håller på med. Mycket av materialet kommer från intervjuerna och jag gillar att skriva nära inpå dem, när rösten ännu är färsk. Jag vill liksom snabbt ha ett skelett, utan att sätta alla detaljer från början. Finliret kommer senare – och det kan ta lika mycket tid och vara lika krävande. Det är stort att ta sig an någon annans liv.”

Nils Florby och Dan Nilsson om samarbetet med Dogge Doggelito:

”Vi bestämde tidigt i processen att vi ville ge en annan bild av Dogge än den de flesta nog har av honom. Därför ville vi ge mer plats för hans bakgrund i den svenska musiktraditionen som han har med sig från sin konstnärliga släkt, och därmed bredda den redan kända bilden av honom som förortsrappare.

Vi två träffades första gången 2001 i Göteborg, när vi gick en tvåårig utbildning i manusskrivande för film och tv. Vi fann varandra snabbt, trivdes ihop och kom att jobba ihop med flera film- och tv-projekt, främst på lösare grunder. Sedan dess har vi haft ­sporadisk kontakt men har längtat efter ett tillfälle att jobba ihop igen. Nu dök det tillfället upp. ­Passande nog bor vi båda numera i Stockholm och kunde göra snabba utryckningar till Dogge i Botkyrka när projektet krävde det.

Tack vare att vi grundlade allting i samtal med Dogge och att vi har en gemensam uppfattning om vad vi vill åstadkomma, har vi aldrig varit oense om något. Det finns heller ingen anledning att sätta en personlig prägel eller prestige på projektet eftersom det är Dogges historia.

För oss var det självklart att Dogge skulle tycka till och godkänna all text eftersom det är hans liv och perspektiv det handlar om. Dogge å sin sida gav oss redan från början väldigt fria händer att bara skriva på. Det förtroendet fick oss att slappna av och köra på, samtidigt som det gjorde oss om möjligt ännu mer måna om att för-­söka träffa rätt.

Vi hade också ett omfång att förhålla oss till. Det intressanta är att boken blev mer feelgood, som Dogge själv kallar den, än vad vi som medförfattare kanske hade tänkt, säkert mycket tack vare hans goda ­humör och ett annat perspektiv på livet i dag än när han hade sina värsta ­motgångar.

Dogge är en bra berättare som generöst och detaljerat förklarade och besvarade allt som vi undrade över. Tack vare att vi delvis spelade in samtalen med honom, har vi haft rika källor till inte bara själva berättelsen utan också för att fånga hans egen röst. Det var viktigt för oss att det blev en text som ’kändes Dogge’, levande och talspråksnära, men ändå inte alltför slängig. När Dogge pratar kan han gå från förortssvenska till närmast akademisk svenska, hela registret finns där. Även om det var lätt att falla in i ’förortsslang’ ville vi att det skulle fungera som en litterär text – om än i en ledigare form än vanligt.”

Sara Nygren om samarbetet med Åke Sellström:

”Jag sade till Åke första gången vi sågs att jag tyvärr saknar förmåga att arbeta proffesionellt, att liksom ”ta ett uppdrag”. Det är inte slutprodukten utan själva arbetet i sig som är hela värdet för mig: samtalen, sökandet och skapandet. Han är ju en av världens bästa chefer så han fattade direkt vad jag menade. Jag måste nypa mig i armen när jag tänker på att jag nu har möjligheten att ringa honom, fråga något privat, fråga något om Ryssland, om Sverige, om politik eller historia. Det är en gåva.

Åke hörde av sig till tidningen jag skriver för sedan han hade läst min förra bok, om polisen Nadim Ghazale. Jag hade bestämt mig för att vila från skrivandet ett tag. Det är så väldigt krävande. Men han skrev så coolt, bara tre meningar:

”Bra jobbat med polisens bok. Kanske du vill skriva min? Om du googlar ser du vad det rör sig om, Åke”.

När jag såg att han var hjärnforskare, internationell fredskämpe och samtidigt världens främsta expert på kemiska vapen började jag skriva direkt.

Jag är dock hopplös på så många sätt. Det finns ingen struktur, inget systematiskt arbetssätt. Däremot väldigt mycket känslor, olika infall och idéer. Det är lustfyllt. Vi hörs jämt och vi träffas så ofta Åke orkar med mig. Samtalet mellan oss är själva källan.

Jag brukar ta färjan till Brännö i Göteborgs skärgård, där Åke bor. Det är en ö utan bilar, så Åke hämtar mig med flakmoppen. Han vet att jag vill ha vacker utsikt när jag tänker på svåra saker. Så då sitter jag på flaket och ställer frågor om typ internationella lagar för att döma krigsförbrytare, och så berättar han samtidigt som han kör runt mig i den där sagolika skärgårdsmiljön.

För att fånga hans röst i boken så närstuderar jag honom. Det är det enda sättet för mig. Det blir väldigt många samtal, till synes utan riktning. Sällan ”intervjuer”. Hans karaktär i boken förändras hela tiden allteftersom jag lär känna honom mer. Rent språkligt beställer jag fram texter av honom och så plundrar jag dem på hans ord och uttryck. Åke är också en skrivande person, så vissa faktadelar och redogörelser är hans egna.

Det är en skillnad mot den förra boken. Den var väldigt mycket ett konstnärligt skapande i mitt huvud. Formen, tilltalet, melodin och så. Jag försökte förstå Nadim Ghazale och sedan teckna en skiss av honom. Allt som var okej med honom var således okej att publicera. Nu är det världshistorien vi talar om. Åkes berättelser är vittnesmål, skildringar av skeenden som fortfarande påverkar oss alla. Det måste bli exakt rätt.

En annan skillnad är att jag tidigare alltid har skrivit på nätterna. Nu ville min familj att jag skulle försöka ha en mer normal dygnsrytm. Det går inte så bra. Men jag försöker.

Det krävs förstås väldigt mycket research, eftersom ämnena är så komplexa. Dels politiken kring FN och krigen i Syrien och Irak. Dels om kemi och nervgaser – om vad som händer i kroppen när man utsätts för dem. Jag blir uppslukad och tröttar ut min omgivning med mina nya kunskaper. Senast i går satt jag med en vän och berättade om gliaceller. De är så vackra, formade som stjärnor, men ändå doldisar bland cellerna. Hon svarade med en suck och en fråga: När är boken klar? Men jag älskar research. Det är en fröjd att få lära mig så mycket nytt.

Man kan säga att jag har krävt full frihet och obegränsat tillträde till Åkes sårbarhet. Det är inget litet anspråk. Om det ska bära måste jag först förstå honom och sedan förtjäna hans förtroende. Men min lojalitet ligger hos texten. Samma sak i arbetet med Nadim Ghazale. Jag vill bara jobba med personer som delar den hållningen, att en biografi är till för läsaren. Det är inte en PR-produkt.

Att få skriva en sådan här bok är bortom meningsfullt för mig. Det känns som jag att bett om för mycket, bett om allt, och sedan fått det. Att få dyka så djupt in i en annan människa, se världen med den människans ögon. Och sedan att få använda det i min värld, till att formulera och skapa. Det är att stå längst upp på behovstrappan, verkligen.”

Vi:s litteraturskribent Peter Fröberg Idling skriver om spökskrivare:

Det hände sig för ett antal år sedan att den brittiska popstjärnan Posh Spice (sedermera Victoria Beckham) utkom med en självbiografi. Den blev snart en bästsäljare. Att hon själv inte hade öppnat boken, än mindre läst den, gjorde hon ingen hemlighet av. Boken blev snart nominerad till ett fint pris. När pristagaren offentliggjordes på galan lämnade hon kvar sin spökskrivare vid bordet och tog ödmjukt emot utmärkelsen. Uppe på scenen var hon sinnebilden av en anspråkslös författare. Väl tillbaka vid förlagets bord, berättar The Observers mångårige redaktör Robert McCrum, sträckte spökskrivaren ut handen, för att röra vid statyetten. Beckham ryckte snabbt till sig priset och gav spökskrivaren en örfil.

Spökskrivandets status har sedan dess förbättrats. Numer är det kutym att en känd persons självbiografi har den verklige skribentens namn på omslaget. Den spöklika skuggan har klivit fram och blivit medförfattare.

Spökskrivare som begrepp började först hemsöka litteraturen på 1920-talet. Ordet sägs ha myntats av amerikanen Christy Walsh, en man som kunde många konster. Utöver advokat, serietecknare och reporter så brukar han räknas som den förste spelaragenten inom baseball. Som det PR-geni han (också) var städslade han ett stall av skribenter, för att diskret skriva baseballstjärnornas självbiografier. Han kallade författarna sina ”spöken”.

Men att någon ställer sin talang och penna till förfogande är givetvis mycket äldre än så. Företeelsen kan åtminstone räknas tillbaka till antikens Grekland. Genom århundradena har det varit ett sätt för författare att förtjäna sitt uppehälle. Exempelvis försörjde sig skalder som Carl Michael Bellman och Lasse Lucidor (aktualiserad i Annika Sandéns nyutkomna Jag, en olycklig spåman) tidvis på bröllops- och begravningsdikter, som beställdes och framfördes av de anhöriga. (Det var dock inte riskfritt. Lasse Lucidor kastades 1669 i fängelse, sedan en brudgum tagit illa vid sig av en bröllopsdikt.)

Genrens stora genombrott kan räknas till 1823, då Le Mémorial de Sainte-Hélène (Dagbok öfver Napoleons enskilda lefnad och samtal med dess Generaler på St. Helena) publicerades. Den verklige författarens namn saknades på omslaget, men verket om åtta band var skriven av Emmanuel de Las Cases. Boken fick ett svåröverdrivet genomslag i sin samtid. Utöver att vara 1800-talets mest sålda fackbok så ritade den om bilden av den landsförvisade tyrannen till den sedan dess förhärskande – mannen av folket som blev en lysande kejsare, samhällsbyggare och härförare. Ett ovanligt exempel på att förloraren skriver historien.

Att författa kändisars självbiografier var länge ett lågstatusuppdrag. (På franska kallas spökskrivare ännu nedlåtande ”nègre littéraire”.) Men i den anglosaxiska språkvärlden har genrens anseende varit på uppåtgående de senaste decennierna. I Sverige kom det definitiva genombrottet 2012, när David Lagercrantz nominerades till Augustpriset för att ha skrivit Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Den som kanske har gjort mest för genren i Sverige är förläggarnestorn Albert ”Abbe” Bonnier. Han såg tidigt en potential i att para ihop profilerade skribenter med det slags berömda personer vars liv intresserade en stor läsekrets. Det som då och i bästa fall sågs som ett slags journalistik i bokform har med tiden utvecklats till en mer respekterad litterär journalistik. I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen när etablerade författare som Carl Johan Vallgren eller Jens Liljestrand skriver bok tillsammans med Mikael Persbrandt respektive juristen Evin Cetin.

När Abbe Bonnier nu leder vägen in i det anrika förlagshuset på Sveavägen berättar han om arbetet bakom en tidig succé, Göran Kropp 8000+ (1997). Äventyraren Kropp hade cyklat till Mount Everest och bestigit berget. Abbe Bonnier stod och väntade när Kropp kom hemcyklande och föreslog på stående fot ett bokkontrakt. När Abbe Bonnier en tid senare satt i en bar kom Expressenjournalisten David Lagercrantz fram.

– David sade: ”Jag har hört att ni har skrivit kontrakt med Göran Kropp. Den boken ska ju inte han skriva. Det ska jag göra!”

Det var framgången med Kropp-biografin som senare fick Abbe Bonnier att introducera Lagercrantz till Zlatan Ibrahimovic.

Att para ihop rätt personer i ett biografiprojekt kräver fingertoppskänsla, berättar Abbe Bonnier. Inte minst om huvudpersonen först har försökt skriva boken själv, men insett (eller förmåtts inse) att det inte blir så bra. Det har också hänt att det tilltänkta paret inte har kommit överens.

– Då får man byta skribent och det får jag säga kanske är det svåraste. Oftast handlar det om att huvudpersonen inte känner igen sin egen röst i texten. Han eller hon har en väldigt stark känsla av vad man vill förmedla till andra, men den känslan infinner sig inte när de läser. De känner att det här är ju inte min berättelse. Och då kan det bli kritiskt, om skribenten uppfattar det som att yrkeskunskapen ifrågasätts. Det är en känslig process. Det har hänt att man har blivit ovänner.

I höst kommer en rad självbiografier där någon annan har hållit i pennan – exempelvis har Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk skrivit åt Charlotte Kalla, Annie Lööfs bok är författad av den tidigare producenten och projektledaren Caroline Bankler och Clark Olofssons skriven av den produktive författaren Leffe Grimwalker. I våras utkom bland andra Micael Bindefelds livsberättelse, författad av Malin Roos och Nilla Fischers skriven av Anna Friberg, båda medförfattarna arbetar som journalister till vardags.

Men ett fenomen som ännu inte har etablerat sig i Sverige – sannolikt är marknaden för liten – är spökskriven skönlitteratur. Världens mest säljande författare, James Patterson, utkommer i år med 21 nya böcker. (Något färre än föregående år, 2022 utkom 23 stycken, 2021 hela 31 nya verk.) Givetvis en omöjlig skrivtakt för en ensam människa. Den 76-årige amerikanen har helt enkelt fler idéer än han kan förverkliga. Därför håller han sig med ett helt stall av medarbetare, som skriver utifrån hans riktlinjer.

Spökskrivare har dock själva skrivits in i skönlitteraturen. När Philip Roths alter ego Nathan Zuckerman gör ordentlig entré är det i Spökskrivaren (1979). I David Mitchells hyllade debutroman Ghostwritten (1999) är en spökskrivande författare en av länkarna mellan olika människoöden, Robert Harris politiska thriller Spökskrivaren (2009), som kretsar kring en före detta brittisk premiärministers spökskrivna memoarer, blev Roman Polanskis prisbelönta film The Ghost Writer. Det främsta svenska exemplet är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, där den eleganta litterära giganten Lillemor Trojs böcker i hemlighet skrivs av den vulgära Barbro Andersson.

Att spökskrivare dyker upp i romaner är väl nu inte så förvånande. Relationen mellan skribent och uppdragsgivare är både intim och professionell. Maktbalansen vippar fram och åter – uppdragsgivaren har status, skribenten har talang, den förre ska ta all ära för den senares genialitet. Men att skriva är samtidigt att ta makten över berättelsen, i det här fallet inget mindre än uppdragsgivarens liv.

Ett sådant upplägg kan ju få vem som helst att vilja skriva en roman. Eller kanske betala någon för att göra det.