Sofia Jannok blandar språk och musikstilar hej vilt, men ut kommer ändå något som är sammanhängande, uppfordrande och helt eget. Hon får Vi:s Taube-stipendium för för sitt skapande, som varken har början eller slut.

Musiken har funkat som ett plåster, säger Sofia Jannok. Jag skrev de nya låtarna på en liten synth i mormors och morfars stuga i skogarna runt Arjeplog, med vårvintern och skaren utanför fönstret. Hjärtat värkte, jag gick ut och åkte skidor, men det var först när jag började komponera som det där onda försvann för en stund.”

Efter en tuff period i livet har Sofia Jannok ömsat skinn, jobbat med albumet LAVV U som släpps nästa år och på nytt visat vilken musikalisk kameleont hon är. Hon har gjort sin röst hörd från scener världen över, hennes diktande trotsar ständigt normerna och nu mottar hon årets Evert Taube-stipendium ”för vidsynt musik-skapande på tre olika språk och en sällsynt förmåga att omsätta politisk drivkraft till popdängor i tiden”.

Jannok behärskar konsten att blanda pop med jojk, visa, hiphop, folkmusik och jazz, och hennes texter glider sömlöst mellan samiska, engelska och svenska. Endast en handfull artister i vårt land pendlar lika ledigt mellan stilarna, men för Sofia är genreöverskridandet själva förutsättningen.

– Musikbranschen blir så rädd när man kliver mellan olika fack. Många har ett behov av att förenkla och dela in världen i rutor, helst rutor som de själva har skapat. Det västerländska samhället är uppbyggt av fyrkanter – kolla bara på byggnader, färdmedel och åkrar – och då blir det väldigt komplicerat om någon försöker passa in en cirkel.

Det är just vad Sofia Jannok gör mest hela tiden. Så kretsar också livet i många urfolkskulturer kring just cirklar, förklarar hon.
– Kåtan formar sig till en rundel, renhagen är rund och på vår flagga finns cirkeln med. Till och med jojken går i cirkel, man kan stiga in var som helst. Det finns ingen given början, inget givet slut.

Rötterna har hon i Gällivare och Luokta-Mávas sameby, men sedan nio år tillbaka huserar hon i Umeå, där hon delar arbetslokal med artistkollegan Annika Norlin. Våren 2020 resulterade vänskapen i duetten Mitt skinn och ben, en av tre låtar Sofia Jannok översatt som hyllning till favoritbandet Bon Iver från USA. Hon är synnerligen välformulerad och sedan barnsben engagerad i mänskliga rättigheter, ett arv från mamma och morfar. Att intervjua denna 38-åring är mer underhållning än hårt arbete, aha-upplevelserna duggar tätt och humorn skiner igenom även i utläggningarna om jämställdhet, rasism, klimatförändringar och inte minst – omvärldens inställning till Sápmi.

– Vet du, varje vecka uppvaktas jag av svenska organisationer som vill att jag ska supporta urfolken i Latinamerika, USA, Ecuador, Amazonas … Klart jag bryr mig, jag har urfolksvänner på de platserna, och oftast ställer jag upp. Men jag undrar ändå hur de tänker. De nämner inte ens samerna.

Det svindlar. Svenskar som kontaktar en representant för landets eget urfolk och som, utan att engagera sig i hennes sak, vill att hon ska hjälpa dem att stödja urfolk på andra sidan jordklotet. Kring denna mentalitet kretsar vårt samtal en stund, varpå min plan att hålla intervjun strikt kring Jannoks musikskapande raskt går i stöpet.

– Men det är ju roligt att prata om sånt! säger hon. Mitt skrivande handlar om att vända, vrida och analysera. Klart vi hamnar där!

Kill the bison, dig out the reindeer’s land
Gold and iron, blood on greedy hands
Drown the lávvu, burn the tipi down
”We Are Still Here”, 2016