Snart finns ingen gemenskap kvar

För inte så länge sedan fanns det i många svenska bostadsområden lokaler för hobbyaktiviteter, studier och samvaro. 80 procent av dessa utrymmen är i dag borta. Vad betyder det för sammanhållningen, tryggheten och tilliten?

Många har den senaste tiden tagit reda på var närmsta skyddsrum ligger för att få veta var ett tryggt rum finns, när allt känns osäkert.

När man går in på webbplatsen för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) syns först en karta full med blå punkter som smälter samman över staden till större fläckar. Man blir lite lugn bara av att se mängden. Zoomar man in ett steg kommer den där bekanta trekanten upp, skyddsrumssymbolen, jämnt strösslad över stadsdelarna, vad det verkar.

Men så börjar olikheterna synas, en skyddsrummens fördelningspolitik. Och den är helt kopplad till årtal.

Jag råkar bo mellan en stadsdel byggd 1930 och en byggd efter 1945. Flerfamiljshusen är snarlika, tre våningar, smala hus, inga hissar, gott om gröna, öppna gårdar mellan husen. Doften av folkhem. Men på den sida som byggdes under 1930-talets första hälft finns i stort sett inga skyddsrum, på den andra sidan ett i varje trappuppgång.

Byggandet av de svenska skyddsrummen – det som så småningom skulle göra att Sverige blev ett av de länder i Europa med flest skyddsrum, 65 000 stycken är fortfarande i bruk – sammanfaller med bygget av den svenska välfärdsstaten efter 1935, förklarar Peter Bennesved som har skrivit avhandlingen Sheltered Society.

Det är en tid när rädslan för krig – liksom för svält eller sjukdomar – finns överallt. Det är det som syns i skillnaden mellan de två stadsdelarna.

Militärernas och försvarsingenjörernas ideal om vad ett skyddsrum är och hur det ska byggas stämmer väl med socialdemokratins och arkitekternas föreställning om det moderna samhället.

– Militärerna hade en idé om hur vi skulle skydda och försvara oss med hjälp av rum i betong där människor kunde samlas och söka skydd. Socialdemokratin, som i grunden var pacifistisk, kunde acceptera denna passiva form av försvar hellre än ett aktivt försvar med luftvärnskanoner i varje gathörn, säger Peter Bennesved.

Samtidigt kom en helt ny idé om hur staden skulle byggas. Stadsbyggare och arkitekter började tänka sig mindre samhällen med nybyggda bostäder i vad man kallade grannskapsenheter runt ett litet centrum. Vi kan se dem i dag i Guldheden i Göteborg, Årsta i Stockholm, Augustenborg i Malmö. Genom att bara höja kostnaden med 1 till 2 procent kunde skyddsrummen passas in i de nya husens betongsocklar, en gemensam trygghet fördelad över stadsdelen.

Skyddsrummen fick sällskap av en annan föreställning om livet för medborgarna i de nya stadsdelarna: gemensamhetslokalerna. Rum att samlas i för hobby, studier, samvaro, föreningsliv.

Hon var 90 år när hon slutade gå hit för 20 år sedan.

November 2021. I en källarlokal i Rosta i Örebro sitter Kerstin Anderson och Kristina Eriksson, som bor i Örebro, och Ing-Britt Jansson som tar bilen hit från Filipstad. Varje torsdag är de här.

Trasor ligger i påsar, pärmar med mönster på hyllorna, Kristinas rullator står parkerad utanför dörren. Kerstin har haft hand om lokalen sedan mitten av 1970-talet. Ing-Britt är på väg att avsluta sina två mattor som hon har hållit på med sedan just efter sommaren. Kristina hade tänkt sluta väva, men de andra övertalade henne att fortsätta.

Vävstugan på Östra Vintergatan 38 har funnits sedan 1948. Då var den en inrättning för kvinnorna i Rosta. De kunde hyra en vävstol här. Ungdomarna lärde sig väva i en annan lokal en bit bort. Sedan fick de komma hit.

Kerstin berättar om Göta:

– Hon var 90 år när hon slutade gå hit för 20 år sedan. Göta hade bott i Rosta sedan begynnelsen och gick hit i över 50 år och vävde. Jag tror man håller sig frisk av att väva. Alla de som var med från början och fortsatte blev uppåt 90. Man blir äldre men då hjälper vi varandra, som du ser går det bra ändå. Man väver in envisheten i väven.

Rosta byggdes mellan 1948 och 1952. Ambitionerna för de gemensamma lokalerna i området var stora. De flesta lokalerna hamnade i de enskilda stjärnhusens bottenvåningar eller källare. Förutom vävsalarna fanns också en träslöjdssal med kurser för ungdom, hobbyrum som kunde användas för trä- och metallslöjd, där ÖBO – det kommunala bostadsbolaget – stod för alla verktyg. Här fanns också flera lokaler utan bestämd användning, det står bara ”Disponibelt” på ritningarna.

I stadsdelen byggdes en ungdomsgård på 725 kvadratmeter med ”en träslöjdssal med maskiner och 15 hyvelbänkar, en bordtennislokal, ett modellbyggrum” samt i bottenvåningen ”ett ungdomskafé, kök, samlingssal med foajé, flickrum, hobbyrum samt hall och maskinrum”. Övervåningen hade ”en mindre samlingssal, studierum, klubbrum, sömnadssal, hobbyrum”.

Här fanns många av koordinaterna för det gemensamma. I dag finns bara ett fåtal lokaler kvar; den där Kerstin, Kristina och Ing-Britt väver och två som Hyresgästföreningen har. Fritidsgården är sedan länge borta.

Poängen med skyddsrum kan alla förstå, men vad är poängen med gemensamhetslokaler?

Dessa rum i Rosta, och andra liknande stadsdelar, byggdes också de som ett svar på kriget. Som en idé om att undvika krig, en avlägsen men ändå andlig släkting till skyddsrummen, sprungen ur krigets erfarenheter och 1930-talets fascism.

Arkitekten Uno Åhrén skrev 1942 skriften Arkitektur och demokrati, där han konstaterade att ”I dag behöver vi mer än någonsin en kämpande demokrati. Planläggningen av våra städer och byggnader är inte det minst viktiga i detta arbete”. Gemensamhetslokalerna blir centrala. Den fascism som vuxit fram på 1930-talet tolkades som en direkt följd av massamhällets ansiktslöshet där medborgaren hade blivit ”en anonym atom i storstadens folkmassor”.

Uno Åhrén efterfrågade ett politiskt mål att bygga samhällen som gynnade ”bildandet av en demokratisk människotyp, för vilken friheten och självständigheten kombineras med social ansvarskänsla”. Det var det arbetet som de ­gemensamma lokalerna skulle utföra: civilsamhället, kring hantverk, ­föreningsliv, bildning, småskaliga möten i ­trevåningshusens källare.

Så ser den ideologiska idén ut – den storslagna föreställningen om medborgaren. Men i den verkliga världen finns andra saker som gör de här platserna viktiga, det som får Kerstin, Kristina och Ing-Britt att komma till vävstugan varje torsdag.
Cecilia Henning, doktor i hälsa och samhälle, har beskrivit den sociala gemenskap som kan utvecklas mellan grannar och boende i stadsdelar som ”tunna band”.

Tunna band är en form av sociala kontakter som uppstår och upprätthålls i olika vardagliga sammanhang. Att bli igenkänd stärker människors identitet och anknytning till grannskapet. Det är kravlöst men samtidigt uppmuntrande och skiljer sig från de mer djupa och intima kontakter – tjocka band – som människor etablerar med familj, släkt eller nära vänner.

Gemensamma lokaler, eller träffpunkter, som Cecilia Henning kallar dem, bidrar till att skapa och upprätthålla tunna band. Det kan inte nog värdesättas, menar hon, som nu forskar på äldre människor och effekten av ensamhet.

I takt med att folkhemmet växte fram förändrades både skyddsrum och gemensamhetslokaler. Det var framför allt skalan på allt som ändrades. Den där småskaliga idén med rum för skydd och gemenskap i små stadsdelar som Rosta, och hundratals liknande runt om i landet, räckte inte längre i föreställningen om det nya samhället. Man behövde skala upp.

Under 1950-talet kom insikten om att de små skyddsrummen inte skulle räcka till. Det kalla kriget drog in. Skyddsrummen blev större, liksom kostnaderna. Det gick inte att motivera skyddsrum med att de bara var en liten extra kostnad i bygget av stadsdelarna, utan de behövde motiveras med att också kunna användas under fredstid. Lämpligt nog sammanföll denna förändrade syn på skydd med ett nytt samhällsbygge, bilsamhället. Bilgaraget blev den vanligaste funktionen för skyddsrummen, i väntan på att de skulle behöva användas.

Men det hände att skyddsrummen plockade upp en mer storskalig idé om det gemensamma. I Mariaberget i Västerås sprängde man 1952 till 1958 fram ett skyddsrum för 5 500 sittande personer som samtidigt blev en underjordisk folkhemskultur med gymnastiksalar, bastu, teaterscen, kafé, skjutbana, verkstäder för keramik, sömnad. En heltidsanställd skötte gården längst ner med en barservering för kaffe och läsk. Folkbildningstankens studiecirklar och fritidsnöjen sammanföll med upprustningens rum.

Rummen i Mariaberget finns kvar, i de flesta fall övergivna.

På gården vid Nidarosgatan 12C i Husby i norra Stockholm, finns en gul stuga. Den har stått där sedan området byggdes 1974. En del av stugan hyrs sedan 2002 av den iranska pensionärs- och äldreföreningen.

Shahnaz Orak har varit ordförande i föreningen i tre år:

– Vi har öppet fem dagar i veckan. På torsdagar från klockan fem till sju är det poesikväll. Vi har tre som skriver själva. Resten hittar poesi som de läser, på svenska och persiska. Andra dagar är det schack, motion, eller så tittar vi på tv. Vi har en kulturkväll en gång i månaden, då vi samlas här och äter lite mat, dansar, spelar musik. Och sedan firar vi högtiderna, fem gånger om året. Jul, midsommarafton, nouruz – det persiska nyåret – och två persiska högtider till, så det är fullt upp.

De nya förstäder som byggs på 1960-talet blir, liksom skyddsrummen, större. Byggtakten ökar, bostadsbristen måste byggas bort. Längs vägen glömmer man ibland det gemensamma.

De nya stadsdelarna får inte sällan kritik för att de isolerar människor.

I en text i tidskriften Arkitektur 1966 skriver poeten Sonja Åkesson en text med titeln Gud bevare mig för Hässelby strand, en skildring från Persikovägen 38 i Hässelby där hon bodde i fem år som hemmafru med tre barn:

I Hässelby, Jorden, går en pilotfru
och vet inte varför hon gråter.
Himlen är hög här i skymningen
en fjärran sorg
och mänskorna är som bortkastade.

Åkesson förklarar dikten: ”Den ensamhetskänsla som jag försöker förmedla i dikten kunde särskilt i skymningen, under den stora himlen, nedanför de höga, stängda husen, utveckla sig till ett tungt vemod för att inte säga svårmod .” Hon kommer också med ett förslag till lösning: ”Det man främst måste ­komma åt är, tror jag, isoleringen och likriktningen.”

När Husby, där Shahnaz Orak driver sin pensionärsförening, byggdes i början av 1970-talet var det uttalade målet just att skapa ett samhälle där gemenskapen skulle finnas på alla nivåer.

Det var ett makalöst samhällsbygge som drogs igång invid Järvafältet. En av dem som flyttade in när det var nytt, 1974, var Inga Harnesk. Hon bor ­fortfarande kvar och träffar andra äldre varje fredag klockan 10 i lokalen med namnet Folkets Husby. De kallar sig VIS, Vi i samhället.

– Det var väl ingen sak för folk att flytta hit när det var så välordnat, säger Inga och fortsätter:

– Man öste över oss allt som ett samhälle kan erbjuda. Anhöriga som kom ut från innerstan tyckte det var en fantastisk upplevelse. Vi hade lokaler överallt. På Husby Gård fanns Kattis, hon var en eldsjäl. Hon såg till att man bjöds på ärtsoppa eller något annat att äta. Då började vi sitta där och spela spel. En var bra på att spela med sked och någon läste dikter. De hittade på nästan vad som helst. Det blev så hjärtligt. På våra egna gårdar låg en byggnad där man kunde mangla och ställa cyklar och så fanns ett litet hus där man kunde sitta och fika.

Förutom de lokaler som Inga berättar om fanns också Husby Träff, ett stort kulturhus som hämtat sin inspiration från det stora Kulturhuset inne i Stockholm. Inget skulle saknas i Husby.

Men stadsdelen har förändrats, särskilt sedan 1990-talet. Många av de gemensamma lokalerna har försvunnit. Det Folkets Husby där Inga i dag träffar sina vänner är ett föreningsdrivet hus i en före detta krog som ersatt det kommunala Husby Träff.
I januari 2012 ockuperades Husby Träff inför hotet att det skulle flyttas. Ockupationen var kulmen på en mängd förändringar i det samhälle som byggts upp.

Behovet av gemensamma lokaler kopplas till den ökande gängkriminaliteten.

Maria Ärlemo, arkitekt och doktorand på KTH, har studerat gemensamhetslokalerna i Husby och hur tillgången har förändrats över tid. Hennes forskning visar att 80 procent av lokalerna för föreningar, träfflokaler, samlingssalar, grupprum, studierum, hobbyrum, klubbrum, fritidscentrum, utställnings­lokaler och scener har försvunnit mellan 1977 och 2014.
Hennes intervjuer pekar på att orsaken är ideologiska skillnader inom kommunalpolitiken med ett starkare liberalt inflytande. Kommunen, eller kommunalt ägda bostadsbolag, skulle inte längre bekosta eller understödja vad som ansågs vara enskilda individers privata aktiviteter.

I de doktorandstudier som Maria Ärlemo gjort framkommer att det finns en stark känsla av förlust av gemensamma resurser i Husby, en vilja hos de boende att protestera och att skapa nya resurser eller återskapa det som fanns. Många av lokalerna, särskilt på gårdarna, finns kvar. De har inte försvunnit, bara stängts igen.

Inne på Folkets Husby har en grupp mammor samlats. En diaprojektor projicerar en bild med rubriken ”Tillsammans – våra barn dör”.

I ett upprop från Husbyrådet den 25 november 2021 kopplas behovet av gemensamma lokaler till den ökande gängkriminaliteten, med ett flertal dödliga skjutningar som följd, och otryggheten i området:

”Vi begär nu att våra stängda gårds- och fritidslokaler ska öppnas och civilsamhället ges bättre ­möjligheter att mobilisera mot brottsligheten. Ett viktigt förslag i dagens akuta läge som borde vara enkelt att lösa är att de boende och lokala föreningar snarast återfår tillgången till de många i dag stängda eller uthyrda gårdslokaler som är byggda för hyresgästerna. En väl organiserad tillgång till dessa skulle skapa helt andra möjligheter för grannar att mötas, lära känna varandra, stärka civilsamhället och skapa tryggare bostadsområden. Något som vore särskilt viktigt för barnen och de föräldrar som oroar sig för sina barns framtid.”

Sociologen Eric Klinenberg kallar i sin bok Palaces for the people – how to build a more equal and united society de här platserna för en ”social infrastruktur”. Han hittar uttrycket när han försöker besvara de frågor han ställs inför efter att ha studerat den värmebölja som dödade 739 människor i Chicago den 14–20 juli 1995. Den upplevda temperaturen i staden var de här julidagarna upp emot 52 grader. Den främsta orsaken till att människor dog var ­isoleringen, att de inte vågade, eller ville, lämna sina bostäder för att söka hjälp eller svalka. De dog ensamma. Dödstalen kunde kopplas till segregation och ojämlikhet i staden. Åtta av tio stadsdelar med de högsta dödstalen var afroamerikanska grannskap med stor fattigdom och hög brottslighet.

Men, noterade Klinenberg, även fyra av de stadsdelar med minst andel döda var fattiga och hade en relativt stor andel våldsbrott. På papperet såg det ut som att de borde ha drabbats hårt av värmen, men de var i själva verket mer motståndskraftiga än Chicagos mest välbärgade områden.

Varför?

Han hittade svaret när han gav sig ut i stadsdelarna. Det som saknades där många hade dött ensamma var platser att lämna hemmet för, gemensamma rum där andra väntade, där någon skulle notera om man var borta och gå för att se om något var fel.
Klinenberg visar med det här dramatiska exemplet – den livsfarliga värmeböljan – på en infrastruktur som kan vara skillnaden mellan liv och död. Även mammorna och medborgarna i Husby har noterat denna betydelse.

I Sverige slutade vi att bygga skyddsrum 2002. De stora krigens tid ansågs vara över. Invasionsförsvaret hade lagts ner ett år tidigare. När bostadsbyggandet drog igång i Sverige igen efter krisens 1990-tal var också gemensamhetslokalerna borta.

Återigen sammanföll skyddsrummens och ­gemensamhetslokalernas historia.

Går jag in på kartan hos MSB kan jag se Hammarby sjöstad i Stockholm, byggt från 2001 och framåt. Inte ett skyddsrum så långt ögat når. Den egenskapen delar mina 1930-talskvarter med dem.

Men skyddsrummen och de gemensamma lokalerna sammanfaller kanske på ännu ett sätt, säger Peter Bennesved. I ett land med flest skyddsrum i ­Europa kan man ana att dessa rum öppnats av nyfikna medborgare som ställt sig frågan: Kan man inte göra något här, det står ju ändå tomt?

– Tänk om det svenska pingisundret kom till tack vare skyddsrummen? Ett pingisbord var ju lätt att ställa in i de tomma rummen. Eller det svenska ­musikundret, det kan ju knappast finnas ett bättre rum att repa i, säger Peter Bennesved.

Det som behövs för att människor ska samlas utanför hemmet är rum. Bygger man dessa rum så kommer de i olika tider att användas till olika saker. Har man tålamod att vänta och låta rummen vara öppna så kommer något att hända där.

De gemensamma rummen kan skydda oss mot mycket – till exempel ensamhet. Låser man dem, eller inte bygger dem alls, kan man vara säker på att samhället blir en annan – otryggare – plats.