Skyll inte på Carl-Bertil Agnestig!

Vi spelar piano, de röda, gröna och gula pianoböckerna av Carl-Bertil Agnestig har präglat många svenskars uppväxt. Alla dessa gånger jag hört någon säga: ”Jag tog pianolektioner som barn, men fortsatte aldrig spela.” Det är lite sorgligt. Så mycket tid som lagts ner och kunskap som inte hållits vid liv.

Så, var det då helt bortkastat? Ja, om pianoläxorna upplevdes som ett ”måste” som övades kvällen innan lektionen, får jag nog säga att det var meningslöst och direkt skadligt. Nästan alltid var det föräldrar som tyckte att barnen borde lära sig spela, som en del av ett medelklassideal i stil med matsal och skidsemester, men om varken mamma eller pappa verkligen engagerade sig: ett hopplöst projekt. Ingen skulle skicka ungarna till en lektion i italienska varje vecka i sju år och sedan låta det rinna ut i sanden, men för hundratusentals pianoelever blev det precis så efter några år. Tvärstopp.

”Piano-fröken tog död på mitt intresse” är en gnällklassiker.

Ofta hör man också: ”Lektionerna var inte så inspirerande”, enligt principen ”Det är alltid någon annans fel”, och de flesta har inte haft klart för sig hur mycket de måste öva för att det ska bli kul, eller så vill de inte, och skyller ifrån sig. Uttrycket ”Piano-fröken tog död på mitt intresse” är en gnällklassiker.

Varje år delar kompositörsföreningen SKAP ut stipendier, och 2009 var det i samband med detta stor baluns med musiker och kompositörer som samlades till middag med bordsplacering. Festligt värre, och en efter en kallades stipendiaterna upp på scenen: Tomas Andersson Wij, Veronica Maggio och andra kända svenska artister hyllades med diplom och blommor.

Mot slutet läste konferencieren upp namnet Carl-Bertil Agnestig, och det gick ett sus genom publiken. ”Lever han?” och ”Finns han ens på riktigt?” Det var som slutscenen ur en feelgood-film med en stegrande applåd medan alla långsamt reste sig upp, och när den 85-årige musikpedagogen äntrade scenen utbröt ett orkanartat jubel.

Alla i salen hade en relation till hans pianoböcker. Speciellt den första, röda, med klassiker som Nalle brum, Spanien och Askungevisan.

Det må ha varit motigt med pianoläxan, men den kvällen älskade vi Carl-Bertil Agnestig för vad han har gjort. När jag hör någon säga: ”Jag hade aldrig någon bra pianolärare” vill jag bara säga att du var för lat helt enkelt, och att det inte var Carl-Bertils fel att du inte orkade öva.

Vi spelar piano kom 1958 och är den mest spelade pianoskolan genom tiderna och fortfarande ett ofta använt undervisningsmaterial.