För 100 år sedan upphävdes den svenska lagen om krav på kvinnans oskuld vid giftermål, men mödomen är fortfarande ett laddat ämne. Vi ser kyskhetens återkomst och en senare sexdebut. Men samtidigt tvingande porrinfluenser och arga incels.

Hur jobbar ditt inre med känslan av orättvisa? Vilka bilder finns där? Gissningsvis den om din begravning. Det är en klassisk tröst – tanken på hur de anhöriga efter din bortgång håller tal om din förträfflighet. Varje terapeut känner till fantasin och ser den som helt normal.

Utöver de generella scenerna finns de personliga. Min ser ut så här: Det är krig. Byn där jag bor invaderas av soldater som tar en ung flicka till fånga. Flickan är dotter till någon jag känner i verkliga livet och som jag tycker nedvärderar mig. Alla i byn förstår vad soldaterna tänker göra med flickan. Jag går fram och övertalar dem att släppa henne mot mig i utbyte. Flickan rusar till sin förälders famn.

På så sätt återställer mitt inre balansen. I fantasin försätter jag den som i verkligheten underskattar mig i evig tacksamhetsskuld.

Drömmen om balans är inget att orda om. Det intressanta är vad min inre regissör valt ut som valuta, nämligen en flicka som aldrig haft sex. I mitt behov av att skapa jämvikt väljer mitt undermedvetna vad många skulle beskriva som historiens mest laddade kapital – den kvinnliga oskulden.

”Jungfru”. ”Mö”. Termerna klingar forntid.

Eller så för de tanken till traditioner med avlägsna rötter: ”Oskuldskontroll”.