Skorna som avslöjade Tjernobylolyckan

Clifford Robinson kontrollerade sin kollegas skor i labbet på Forsmarks kärnkraftverk. Det blev första varningssignalerna om Tjernobylkatastrofen.

”När rapporterna om Rysslands invasion av Ukraina kom i februari 2022 blev jag otroligt illa berörd. En tid dessförinnan hade jag intervjuats av BBC om Tjernobylkatastrofen, men dokumentären hade inte släppts vid krigsutbrottet och det tog sedan lång tid innan jag kunde samla mig för att titta på den. Främst tänkte jag på människorna kring Tjernobyl. De som först hade fått vara med om katastrofen 1986 och som nu flera år senare ställdes inför en ny, ännu värre, katastrof i form av ett krig.

Att jag kände så starkt hade nog sina orsaker. Våren 1986 jobbade jag på Forsmark. Det var mitt första jobb efter examen, jag var 30 år och mätingenjör på kemilaboratoriet där vi gjorde rutinmässiga radioaktivitetsanalyser, kontrollerade utsläpp i omgivningen samt övervakade nivåerna inne på kraftverket.

Måndagen den 28 april minns jag förstås väl. Jag pendlade från Uppsala och kom tidigt till jobbet. På plats åt jag frukost och gick sedan för att borsta tänderna i ett tvättrum som gränsade till kärnkraftverkets kontrollerade område. När jag därefter skulle ta mig in på området gick larmet vid mätstationen. Underligt nog, eftersom jag inte ens hade varit inne på den kontrollerade sidan den morgonen.

En kille från strålskyddsavdelningen kom fram och vi kliade oss nog båda i huvudet. Han mätte igen men larmet gick på nytt. Först vid tredje försöket fick jag grönt ljus. Vi tog det som ett tecken på att något var fel på anordningen och att det bara var någon larmnivå som behövde justeras. Naturligtvis helt felaktigt av oss.

Efter det började jag arbeta. Jag tog mig upp i skorstenen för att hämta utsläppsprover som skulle analyseras i labbet. Det tog en bra stund och när det var dags att gå ut och dricka förmiddagskaffe möttes jag av en osannolik syn vid mätstationen. Där var en lång kö av anställda. Ingen kom ut. Monitorn larmade konstant.

Jag blev förstås konfunderad och bad att få låna en kollegas skor för att kontrollera dem i labbet. När jag synade skorna upptäckte jag en väldig radioaktivitet och spår av ämnen som vi normalt sett inte hade i Forsmarks reaktorer. Jag ringde min chef och berättade. Han sa att inget tydde på fel i driften men bad mig ändå hämta fler utsläppsprover från skorstenen. Så det gjorde jag, och när jag på nytt satt i mätlabbet med prover framför mig gick plötsligt larmet för utrymning av hela kraftverket. Jag bestämde mig för att strunta i det för stunden och slutföra vad jag påbörjat. Men proverna visade ingenting. Vad det än var för utsläpp så kom de inte från Forsmark.

I takt med att dagen gick kom fler rapporter in. Om förhöjda nivåer i Oskarshamn, om SSI:s automatiska mätstation på Gotland som hade gett stort utslag … Och det var väl vid det laget som misstanken om en olycka någonstans i Sovjetunionen började gro.

Det var en otäck känsla. Framför allt tänkte jag på hur illa det kunde vara på platsen där olyckan hade skett, men jag minns också oron för det regn som sedan föll hos oss natten till tisdag. Lokalt riskerade det att skapa höga kontaminationsnivåer och jag undrade hur det skulle bli för alla barn som ville leka i vattenpölar dagen därpå.

Tiden som följde arbetade vi intensivt. Min chef Tor åkte runt i bil och samlade in prover längs kusten, medan vi andra analyserade för fullt. Snart uppdagades det att det var i Tjernobyl som olyckan hade skett.

Jag blev inte kvar på Forsmark så länge efter det. Samma höst gick jag in i ett forskningsprojekt rörande regnvatten som hade fallit i Uppsala 11-12 maj, där syftet var att analysera det. Efter det kan man säga att jag helt lämnade Tjernobylkatastrofen, i varje fall yrkesmässigt. Under mitt fortsatta yrkesliv arbetade jag en del som forskare kring kol 14-dateringar och en del med programmering, men framför allt har jag varit gymnasielärare i fysik och matematik.

Det är förstås en dålig situation, orsakad av en Putinregim

Ibland har eleverna frågat vad det var som verkligen hände 1986 och hur det var där och då. Själv har jag försökt att nyansera bilden. Ibland har det ju nästan framställts som om jag upptäckte Tjernobylolyckan men så var det verkligen inte.

Jag råkade bara vara den som befann mig på plats den morgonen utan att förstå ett dugg av vad som faktiskt hade hänt. Och det centrala för mig är inte vad som hände på Forsmark den 28 april, utan vad som hände i Tjernobyl de där dagarna.

Sådant har jag tänkt mycket på även sedan kriget bröt ut. Jag har funderat över den enorma kupol som byggdes över sarkofagen där borta, för att hålla radioaktiviteten borta, och vad ett krig i trakterna kan innebära. Och det väcker i sin tur minnen från när jag själv satt där i mätlabbet på Forsmark 1986 och såg spektrumet av ämnen som växte fram på skärmen framför mina ögon, när jag analyserade min kollegas skor. Det var en ruggig syn, särskilt som jag vid det laget anade att jag befann mig långt ifrån själva olyckan och insåg hur mycket värre det måste vara för människorna som bodde där allt verkligen hade skett.

Och i dag handlar ju detta inte längre bara om Tjernobyl. I Ukraina ligger ett flertal reaktorer som i dag har ett brutalt krig som utkämpas alldeles intill sig. Det är förstås en väldigt dålig situation, orsakad av en ansvarslös Putinregim.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Läs fler artiklar ur serien:

Mariette flydde från scientologerna

Efter två år byts ett ackord – stort jubel i Halberstadt