Sjón: Visionären från Island

Bakom den nya vikinga-filmen The Northman – med Alexander Skarsgård i huvudrollen – står manusförfattaren Sjón. Vi har träffat den isländska författaren och poeten som har spelat i samma band som Björk och som trots ett välvårdat yttre fortfarande har ett hjärta av punk.

Sigurjón Birgir Sigurðsson har inte alltid hetat Sjón, även om hans alias sedan födseln låg dolt i dopnamnet. Sjón – som betyder både »en syn« och »en vision« – mjukt inbäddat bland övriga karga isländska stavelser.

En dag, våren 1978, fick den unge Sigurjón syn på artistnamnet – och tog det till sitt.

Han blev Sjón. Och han såg att det var… gott?

Nåja.

Men skapelsemyten har alltid fascinerat Sjón och spelar en minst sagt avgörande roll i hans säregna magnum opus, trilogin Codex 1962 som nu kommer på svenska. I alla år har han hoppats kunna skriva »den stora omöjliga romanen« (mer om det senare) och det här – konstaterar han – är nog så nära målet han kommer. Internationellt har Codex 1962 i flera ­betydande tidningar hyllats som ett storverk och Sjón har jämförts med mästare som Bulgakov, Borges och Kafka. Upplyft av delar av det litterära etablissemanget alltså, men samtidigt förhållandevis okänd för den stora allmänheten.

Varför?

Delvis beror det nog på att hans berättande ­– som meanderslingor vindlande över boksidorna, fram och tillbaka i tiden och oftast i gränslandet mellan det högst konkreta och det mystiska – ställer ganska stora krav på läsaren, även om romanerna sällan är mer än 200 sidor långa. Dels beror det kanske på att han genom åren varit så svår att ­definiera. Ska vi kalla honom musiker eller poet…

Eller förresten.

Låt oss börja med islänningarna.

Jag frågar tre isländska bekanta, en i Lund, en i Göteborg och en i Umeå – ingen av dem konstnärligt aktiva – om de känner till Sjón?

– Alla på Island vet vem Sjón är, även om man inte läst hans böcker. Han skriver ju låtar tillsammans med Björk. De är polare.

– Vi läste hans dikter i skolan. Han är lite speciell, kanske en pionjär.

– Sjón är allt. Han är punkare, anarkist, surrealist… Numera ser han ut som en byråkrat. Alltså, han ­skriver ju operor och filmmusik och filmmanus. Men för mig är han framför allt »Johnny Triumph« i Björks första band The Sugarcubes. Han skrev deras hit Luftgitar… Varenda islänning över 30 kan sjunga med i den! Kolla videon på Youtube – det känns som att han uppfann luftgitarren!

Ja, från den luftgitarrspelande anarkisten Johnny Triumph i det legendariska isländska bandet The Sugar­cubes till den väldressade och välfriserade 58-åringen framför mig tycks steget vid första anblick långt. Men punkhjärtat bultar fortfarande starkt under skjortan säger tvåbarnspappan Sjón vänligt. Vi har stämt träff vid lunchtid eftersom han av princip aldrig kliver ur sängen före klockan elva på dagarna och eftersom han nattetid helst uppdaterar sig på alternativ skräckfilm och – just nu i alla fall – östeuropeisk film från 60- och 70-talet.

– Marketa Lazarová… it blows my mind. Jag återkommer till den filmen gång på gång.

Så långt Sjón i andras ögon, men hur ser han på sig själv?

– Jag har försökt spåra mitt intresse för allt det som är märkligt, för det som är konstigt hos mig.

Den som väljer att kliva in i Sjóns värld väljer också tassemarker vid realismens yttre gränser, där metamorfoser är rimliga, där tiden som linjärt fenomen går att ifrågasätta och där myterna och symbolerna har en kraftfull närvaro.

– Jag var bara sju år gammal när jag läste de isländska folksagorna och föll pladask för dem. Jag förälskade mig i monstren i sjöarna och jättarna i bergen, berättelserna om kloka kvinnor och galna män, trollkarlar och mystiska saker gömda i underjorden. Böckerna jag läste var inte redigerade för barn, det var tjocka volymer från 30-talet, original stuff. Jag blev besatt, jag var som en liten barnencyklopedi som man kunde fråga vad som helst om gamla isländska myter. Tydligen var jag, trots mina unga år, redo att ta in allt det här.

Sjóns mamma, som likt många andra ur arbetarklassen flyttat från sin lilla fjordby till Reykjavik under tidigt 60-tal, hade börjat en lärarutbildning som avbröts när hon blev gravid. Men det hembibliotek hon samlat på sig fanns kvar och efter de isländska sagorna gav sig Sjón i kast med de romerska och grekiska myterna.

– Jag absorberade allt och som 12-åring fascinerades jag av astrologi, drömtydning och det ockulta. Jag upptäckte science fiction och lät mig uppslukas.

Pappan försvann ur bilden innan Sjón var född och han växte upp som ensambarn i den nya och snabbt växande stadsdelen Breiðholt under 70-talet. Här samlades människor från hela Island som ville till Reykjavik men inte hade råd att bosätta sig i de äldre stadsdelarna. Breiðholt var trångboddhet och social housing, stora skolklasser och en växande segregation, men det var också livliga, händelserika kvarter att förlora sig i.

– Jag har aldrig frågat min mamma varför vi inte hade kontakt med pappa när jag var liten. Men även om jag bara träffade honom ett par gånger per år upplevde jag aldrig att det var någon ovänskap. Och det var inte ett stigma med ensamstående mödrar på Island på den här tiden. Vi är en fiskenation och här finns en lång historia av kvinnor som klarar sig själva. I efterhand känner jag mig bara privilegierad att jag fick ha en vuxen helt för mig själv. Min mamma blev en bra vän också och jag fick tidigt lära mig att umgås med vuxna, man tog sig tid att lyssna på mina åsikter och jag fick mycket tid för mig själv hemma när mamma var på arbetet. Jag lärde mig ta hand om min egen tid.

Sjóns irrfärder i kvarteren och in mot Reykjavik centrum blev allt längre under de tidiga tonåren och han minns hur han strök omkring inne i de postershops som började dyka upp under 70-talet. Där fanns schimpanser i kläder och Frank Zappa på toaletten, psykedeliska mönster, Picasso-målningar och affischer med fantasieggande horoskop. Han hittade mammas isländska översättningar av poeter, dadaisterna och några svenskar, Gunnar Ekelöf och Karin Boye. Han slukade gamla veckotidningar som fanns i högar i mammans gamla föräldrahem på östkusten: politik, världshändelser, skönhetsdrottningar, artiklar om könskorrigeringar och om Salvador Dalí som gick genom Paris med en vacker kvinna som kanske var man?

– Jag minns att jag tänkte att allt det här var så märkligt och så fantastiskt, att allt bara fanns där ute, att saker inte alltid var vad de först framstod som. Och så fann jag David Bowie. Hans texter öppnade upp mig för både surrealismen och de modernistiska poeterna.

Sommaren när Sjón skulle fylla 16 år publicerade han sin första diktsamling.

– Jag ifrågasatte aldrig om jag hade rätt att publicera något, jag bara gjorde det.

Strax innan publiceringen hade han för första gången mött likasinnade som rörde sig i en poetisk och ­musikalisk undergroundscen som snart – under tidigt 80-tal – skulle explodera i musikalisk revolution i Reykjavik, och som under några år skulle sprida öns punkrock över världen.

Sjón blev en av grundarna till neosurrealistgruppen Medúsa som, enligt artisten Björk ”wrote poetry, did scandalous food performances around the city, ran a gallery (which was actually kind of a shed), had exhibitions of paintings, drawings and sculpture and played music”.

– En av sakerna du lär dig från surrealisterna är konsten att skapa tillsammans. Någon tar ansvar för att skapa posters, någon skriver en pressrelease och någon annan gör upp en budget. Det handlar så ­mycket om gruppen, både som revolutionär cell men också som en kreativ kärna. Din rätt att revoltera kommer liksom från det kreativa arbetet.

Ur denna kreativa vulkan föddes många saker; ­legendariska rockgruppen The Sugarcubes, det ständigt pågående samarbetet med Björk och kanske också Sjóns öppenhet för samarbete kring konst i många olika former.

Så har han förutom sina poesisamlingar och ­romaner, översatta till 35 olika språk, skrivit film-manus, fyra operalibretton, mängder av sångtexter och han har också blivit Oscarnominerad för film-musiken till Lars von Triers Dancer in the dark.

Just nu är han aktuell som manusförfattare till en kommande episk hämndsaga i vikingamiljö – The Northman – med skådespelare som Nicole Kidman, Willem Dafoe, Ethan Hawke, Björk och Alexander Skarsgård, men också som författare till kommande isländska filmen Lamb med Noomi Rapace.

Mitt i allt detta – och genom alla år – har Sjón burit med sig en planerad trilogi som aldrig tycktes bli en trilogi. Den första boken i serien, på engelska Thine Eyes Did See My Substance, skrevs redan 1994 och sedan dröjde det till 2001 innan uppföljaren Iceland’s ­Thousand Years såg dagens ljus. Inte förrän 2016 var serien komplett med I´m a Sleeping Door, och nu samlas trilogin för första gången på svenska som Codex 1962, i översättning av John Swedenmark.

– Olika omständigheter har gjort att det tog så lång tid, men i slutänden är jag glad att det blev så. Den här trilogin har skrivits av tre olika versioner av mig själv – och det passar formen. Den sista boken behövde skrivas av en äldre man som reflekterade mer aktivt över sin egen mortalitet och inte förrän nu var jag där. När folk hade slutat fråga efter tredje delen och ­släppte greppet… inte förrän då släppte pressen och jag kunde slutföra jobbet.

Romanen Codex 1962 är en märklig resa genom Europa efter andra världskriget. Berättarrösten tillhör Josef Loewe som föddes 1962, samma år som författaren själv. Eller föddes förresten. Josef Loewe skapades av lera av juden Leo Loewe och hans tyska älskarinna och fraktades därefter i en hattlåda till Island under flykten från Tyskland. Någonstans längs vägen får Josef liv och inte förrän en bra bit in i romansviten förstår vi som läsare hur det går till.

Som en röd tråd genom berättelsen om Leo och Josef Loewe finns en djup och ibland svårgenom-tränglig väv av myter. Tittar man närmare på dem inser man snart att det är skapelsemyter, eller ­närmare bestämt människans dröm om att skapa artificiell intelligens eller evigt liv, att tävla med gudarna om förmågan att skapa liv ur det döda.

Här finns släktskap med berättelserna om Homunculus, Frankenstein och, framför allt, Golem som Sjón många gånger lyft fram som en av sina favoritberättelser. Han berättar, precis som han tidigare gjort, om hur han 1990 reste till Tjeckoslovakien tillsammans med Björk och hur han då besökte Old Jewish Cemetery i Prag. Där fann han mystikern rabbi Judah Loews grav, mannen som enligt legenden skapade Golem – och Sjón slöt en pakt med honom.

– Jag hade en del personliga problem vid den tidpunkten. Jag lade en sten på graven och sa att om han hjälpte mig lösa mina problem så skulle jag återgälda det genom att föra Golem till Island. Strax därefter löste det sig med mina problem. Så startade arbetet med Codex 1962.

Oavsett hur många korn av sanning som finns i den berättelsen – Codex-trilogins egen skapelsemyt – så säger det oss något om hur Sjón fungerar som berättare.

– Jag tror på fragmentens förmåga att föra en ­berättelse framåt. Och jag har en stor tilltro till mina läsare och deras förmåga att pussla samman mina fragment till en berättelse som i bästa fall når djupare än vad en rak historia skulle göra. Våra egna vardagsliv består av en räcka av fragment som vi pusslar ihop utan problem. Du vaknar om morgonen och tänker på något som ska hända i kväll samtidigt som du serverar dina barn frukost, du sätter dig i bilen och ser någon längs gatan som du inte träffat på många år och medan din dotter berättar om sin kompis börjar du tänka på vem du var då, när du kände den personen för tjugo år sedan och plötsligt säger du något om det till din dotter som i sin tur börjar associera… och aldrig känner du att du tappar kontrollen.

I inledningen till den tredje romanen i trilogin beskrivs en serie kärnvapenexplosioner som genetiskt muterar alla barn som föddes på Island 1962, samma år som Sjón själv föddes på ön. I samma bok finns också långa uppräkningar av dessa barns dödsdatum och dödsorsaker, som börjar med de alldeles för tidigt födda och döda:

”Vi föddes livlösa, ofullgångna, med navelsträngen virad runt halsen, med ickefungerande hormonkörtlar, hopväxta matsmältningsorgan, infallna ­lungor och hjärnskador.
Vi gick bort lika fort som vi kom.
Kära bröder och systrar, födda år nittonhundra-sextiotvå, vi väntar på er här.”

De noggrant nedtecknade dödsorsakerna vi möter i boken är faktiskt verkliga och baserade på imponerande research. De för tankarna till Roberto Bolaños rysliga uppräkning av mördade kvinnor i norra Mexiko i den väldiga romanen 2666.

Sjón tycks ha hört jämförelsen tidigare, för han poängterar snabbt att han inte läst 2666, men han uppskattar andra av författarens böcker.

– Många av oss som växte upp med avant-garde och experimentell modernism har någonstans i bakhuvudet en önskan att kunna bidra till »den stora omöjliga romanen«. Jag skulle säga att Bolaño nog är en av dem som kommit nära. Jag läste hans Om natten i Chile och kände både släktskap och ett sting av avund. För mig är Codex 1962 nog så nära jag kommer att skriva något jag drömde om att skapa i tidiga år.

När Sjón ombeds nämna andra »stora omöjliga böcker« räknar han snabbt upp Sternes Tristram Shandy, Nabokovs Blek låga, Joyces Finnegans wake och Perecs Livet en bruksanvisning.

– Det de har gemensamt är att de tar romanformen till sin absoluta gräns, men hela tiden hyllar berättarkonsten. Den »omöjliga boken« är omöjlig att definiera, men vi känner igen den när vi stöter på den. Som pornografi…

I takt med att Codex 1962 närmar sig sitt slut, och därmed nutid, blir de döda från Islands 1962-generation allt fler och de dödas kör växer i styrka:
”Kära bröder och systrar, födda år nittonhundra-sextiotvå, vi väntar på er här.”

I I´m a Sleeping Door, den sista romanen i trilogin, rätas några frågetecken från tidigare böcker ut och vissa samband blir tydliga medan andra löst hängande trådar ur berättelsen för evigt tycks försvinna in i dimman. För den läsare som tycker om att söka dolda budskap och litterära hänvisningar växer tredje delen mot ett crescendo av episka mått, ända till bokens sista rysliga mening.

En mening som för författaren själv rakt in i ­berättelsen.

– Det är en lättnad att fullborda något och det här är en fullbordan som tagit stora delar av mitt liv. Jag är glad att äntligen få veta hur berättelsen slutade. Nu kan jag gå vidare. Andra får avgöra huruvida jag ­lyckats bidra till de omöjliga romanernas bokhylla.