Sista intervjun med Sven Wollter

I slutet av mars släpps Sven Wollters sista film Dag för dag. Vår skribent Axel Kronholm minns vad som skulle bli den sista intervjun i Vi med en av Sveriges mest älskade skådespelare.

Dag för dag hade i början av februari premiär på Göteborgs filmfestival och släpps på C More i slutet av mars. Det blev Sven Wollters sista insats på vita duken, där han spelar Malte som tillsammans med Tage (Tomas von Brömssen) och Rut (Marianne Mörck) lämnar äldreboendet för att ge sig ut på en husbilsresa genom Europa tillsammans med vårdaren Katrin (Martina Haag) och städaren Simon (William Spetz).

När Sven Wollter gick bort den 10 november 2020 hade han gjort avtryck på svenska teaterscener i över sex decennier och blivit folkkär genom filmer och tv-serier som Hemsöborna, Raskens, Mannen på taket, Mannen från Mallorca, Änglagård, Sista leken och En sång för Martin, för att bara nämna några.

I samband med att han gav ut sin andra roman, Britas resa, berättade han för Vi om hur han halkade in i skådespelaryrket, trots att han egentligen skulle bli konstnär.

– Jag hade stora A i teckning och jag var duktig på att måla och berätta i måleriet. Berättande var så jäkla intressant. Jag älskade dikter, älskade Frödings berättelser om människor.

Sven Wollter kom från knappa förhållanden men hans pappa tog ändå ofta med barnen på teater. Kulturen hade en självklar plats i hemmet.

– Farsan såg till att vi sprang på teatern, och mina äldre syskon köpte abonnemangskort, så jag gick på Stadsteatern i Göteborg när Ingmar Bergman var där och såg massor. Pappa var hopplöst dålig på att tjäna pengar men han vurmade för teatern och satt och knattrade på sitt livsverk på kvällarna när jag låg och läste. Så småningom skrev han en pjäs som hette Domberget som aldrig blev spelad. Men det var hans dröm, och den måste på något sätt ha vandrat vidare till mig.

Öppningen kom när Sven Wollter hade kuggat studentexamen och, i brist på bättre alternativ, testade att provspela för teatern och kom in.

– Det var teatern som sökte sig till mig. Sedan dess har det känts som en nödvändighet. Jag har haft arbetslösa perioder, men jag har inte kunnat sluta. Det är som att jag hittade min plats där. Sen var det, som det är i vårt yrke, slumpen som gjorde att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, mötte de rätta människorna, vilket ledde till de rätta rollerna, och så byggdes livet upp.

Då krävs det också att man vågar vara öppen för slumpen?

– Man måste utveckla sin intuition, man får inte vara rädd. Mod är en av de viktigaste egenskaperna för en skådespelare. Mod, nyfikenhet, envishet och humor. Det är bra egenskaper för författare också. Man måste ha en känsla för ”dit ska jag gå”.

Sådant kan göra att jag blir jäkligt arg.

Sven Wollters egen relation med Vi sträckte sig också långt bakåt i tiden. På 1940-talet jobbade han som brevbärare i Göteborg och delade bland annat ut Tidningen Vi.

– Det var tungt. Men jag gillade Vi, jag gillade inte Icakuriren som var konkurrenten, och jag har varit trogen läsare sedan dess.

När det gällde hans eget skrivandet tog det tid att komma över skräcken för det tomma, vita pappret. Romandebuten Hon, han och döden kom först 2016, och 2018 hans andra roman Britas resa.

– Ända sedan jag var grabb och läste indianböcker har jag haft en sån våldsam respekt för författarskapet. Det tog väldigt lång tid innan jag vågade skriva något längre sammanhängande. Det vita papprets tyranni drabbade mig. Man satt där vid skrivmaskinen med Tippexflaskan, och det var ett helvete att få fram det första ordet. Det var så omöjligt. Men när datorn kom, det var min grej! Där kunde man flytta på ord, vända upp och ner, fram och tillbaka, och redigera själv. Det var nog det som gjorde att jag kunde börja skriva längre grejer.

Sven Wollters samhällsengagemang gick som en röd tråd genom hans liv och karriär. Han var medlem i Kommunistiska partiet i över 40 år, vilket han inte minst på senare år ofta fick kritik för. Samtidigt tappade han aldrig hoppet om mänskligheten, eller drömmen om en rättvis värld. Vi frågade honom hur han burit sig åt för att inte bli cyniker, när han ställs inför världens alla orättvisor.

– Jag har inte burit mig åt alls. Det ligger nog helt enkelt inte för mig. Jag är förmodligen en ganska barnslig människa, vilket är bra att vara när man är skådespelare. Barnsligheten i dess goda bemärkelse, inte infantilism, utan en slags godtrogen vidöppen nyfikenhet, och inte hela tiden misstänksam. Jag har ett sånt helvetes rättskänslebehov… jag kan bli så arg när jag ser människor med öppna ögon begå orättvisor. Och det tycker jag precis är vad våra motståndare, kapitalisterna, borgarna, gör när de tar skattepengar och förvandlar dem till jättekapital på Caymanöarna, och liknande. Då får man vara blind för att inte uppleva det som en väldans orätt. Sådant kan göra att jag blir jäkligt arg, och den här rättskänslan, det här behovet av rättvisa, gör att jag inte kan bli cyniker tror jag.

– Jag upptäcker att det finns mycket cynism i samhället och jag blir så beklämd. Jag frågar mig: hur kan människor bli såna? Hur kan de bli så tråkiga? Kan man se solen, grönskan, kärleken, när man är så jävla cynisk? Jag kan inte förklara det. Det viktigaste vi kan göra i dag är att tala med varandra, och på det sättet riva slöjorna från verkligheten så vi kan se den klart.