Sista brevet från Suzanne Osten

Att någon som är så levande som Suzanne Osten är död går inte att begripa. Helena von Zweigbergk skriver om sista mötet och sista brevet från sin andliga mentor.

Sista gången (jag höll på att skriva senaste, något annat går ju liksom inte) som jag träffade Suzanne Osten var i början av sommaren. Vi fikade hemma hos henne och pratade länge om ålderdom och död. Anledningen just den gången var att jag just påbörjat en ny bok, Det nya gamla, en mejlväxling kring temat med konstnären Cilla Ramnek. Vi fyller båda 65 under året, och hur ska det bli att bli gammal?

Suzanne och jag hade inte setts på ett tag, och vi började beklaga oss inför varandra om diverse krämpor. Hon om en kommande operation och dåliga axlar. Jag om min bröstcancer och komplikationer efter behandlingen.

”Jaja, men vad ska man annars dö av?”, säger Suzanne. ”Det måste ju börja någonstans.”

Och sedan skrattar vi, för det var så svart tänkt och samtidigt komiskt i all sin krasshet.

Suzanne var rakt på och rakt in. Inga omskrivningar, inget inlindat eller förljuget. Oförställd. 

Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag inte oroade mig mer över hjärtoperationen hon skulle göra. Kanske beror det på att ingen som Suzanne förtjänar det lite töntiga uttrycket ”levande”. Som om inte alla som lever är det, men i hennes fall fanns det en sådan uppenbar förhöjning av just det. Energin, viljan att förstå, nyfikenheten, drivet.

Bara några dagar innan operationen skrev hon ett brev, ett typiskt Suzannebrev, handskrivet, på baksidan av en tågbiljett, som hon avslutade med ”Wish me luck”. Och obegripligt nog läste jag det som om hon menade med filmplanerna hon hade, och inte operationen. Och jag kan bara hänvisa till den osannolika föreställningen av att Suzanne skulle kunna dö. Barnsligt, jag vet. Men Suzanne skulle förstå, för vad hon har lärt mig genom livet är att ta det inre barn man bär med sig på allvar. Att alla barn är värda att ses, respekteras och lyssnas till, vare sig man bär dem inom sig eller håller dem i handen eller bara vet att de finns och bör skyddas till varje pris.

Vi lärde känna varandra 1982. Då kom hennes film Mamma på biograferna. Den handlade om hennes mamma filmkritikern Gerd Osten, som under andra världskriget träffade den tyska motståndsmannen Karl Otto Osten som tagit sig från Tjeckoslovakien illegalt in till Norge och Sverige. Gerd ville göra film, blev psykiskt sjuk med paranoida vanföreställningar och mamma till Suzanne.

Jag älskade filmen, tyckte att den var underbar. En film om en kvinnas existentiella strävan, det hade jag inte sett förr. Jag gjorde en intervju med Suzanne om den. Och så småningom bjöd hon in mig att följa inspelningen av Bröderna Mozart, för att göra ett reportage om den till filmtidningen Chaplin. Oj, vad jag sög i mig. Hack i häl med bandspelaren på. Det blev ett samtal som jag inte ville skulle ta slut.

Det blev så småningom en bok också. Osten om Osten – barndom, feminism och galenskap. Mer tematisk än biografisk. Vi satt i hennes kök i Vasastan, hon pratade och jag ställde någon fråga då och då. Och tiden då jag satt med min Halda och knattrade fram texten, var det som om hon flyttade in i mitt sinne och det är jag henne oändligt tacksam över. Bättre andlig mentor kan man inte få. När jag bläddrar i den idag, inser jag hur före sin tid hon var, redan då så skarp i analysen. Som till exempel: ”Nu är det allt genast. Vårt samhälle sublimerar inte. Vi sparar ingenting, vi studerar inte för att bli något i framtiden. Barnen har vant sig vid att ha allt som föräldrarna har. Det kräver de, och det får de.”

Eller utmanande: ”Den stora provokationen är att man inte ska behöva uppfostra barn. Man ska bara vara med dem och behandla dem som man själv vill bli behandlad”.

Och: ”Vi har en civilisation som driver fram konsumtionstakten. Den enda utposten som återstår i vårt rika samhälle är att vi köper och kompenserar barnet materiellt. Jag tycker vi lever i en pervers civilisation med stor ensamhet. Och vi är så rika att vi kan göra konst om missförhållanden. Det är paradoxen.”

Suzanne hade ett så skarpt öga för hur saker gestaltades, i det stora, i det lilla. När hon regisserade pjäsen I Lusthuset på Klarateatern, lät hon skådespelarna byta kön med rollen. Malin Ek fick vara en riktig machoman, som vid ett middagsbord ställde sig upp inför alla och omständligt tände en cigarr. Tog självklart den sociala platsen, log inte och blev mer snubbe än någon annan. Rikard Wolff log servila leenden och ville haspla ur sig allt snabbt, och försvinna ur blickfånget på ett nervöst sätt, och blev så mycket tjej.

”Sluta le så mycket”, sa Suzanne. Kvinnor ler hela tiden. En allvarlig kvinna blir man rädd för, tror att hon är sur eller att det är något annat fel.

Kärlek är vad kärlek gör

Rakt på, rakt in. Ett minne. Det är några år sedan. Fyra, kanske? Fem? Vi möts på ett tåg. Rakt in, rakt på, samtalet drar igång genast. Jag ser att Suzanne har en likadan ring som jag, en stor och blaffig dödskallering gjord av silversmeden Tobias Andersson. Jag brukar ha den på långfingret, ett långfinger åt döden, medan Suzanne berättade att hon var så oerhört förälskad och det var hennes förlovningsring. Hon hade precis träffat Per Tjernberg, en yngre musiker, ”så originell och rolig” och de blev ett par omgående efter mötet. Att de stod och pussades på stan och att det var härligt och möjligen uppseendeväckande i deras ålder. Då och då stötte vi ihop därefter, Suzanne med sin Per i handen, och hon såg alltid glad ut.

Vi pratade om kärlek också, när vi sågs senaste, nej sista, gången. Hur viktig är den romantiska kärleken, hur viktigt är det att vara i par med någon?

”Kärlek är vad kärlek gör, jag tror på de orden. Jag levde länge med en man som brukade upprepa att han var osäker på vad han kände för mig. Idag hade jag sagt att, då tycker jag du ska gå ut härifrån och ta reda på det. Jag har inte tid att vänta. Jag skulle ha sörjt oerhört, men besparat mig den hemska upplevelsen av att vara utstött. Men jag gav mig inte, hängde på låset, var den som skulle få solen att gå upp.”

Om Per sa hon, att hon kände sig som sig själv med honom.

”Han neggar inte mina handlingar. Och jag vill bara vara med människor jag känner mig bra med. Som uppskattar mig i grunden. Både i arbetet och privat.”

Åldern, döden. Hur ska det gå till, frågade sig Suzanne, nu senast. Sjukdom? Överkörd av en buss för att man tittar på mobilen?

Med sin åtta år äldre syster Pia gjorde hon ”döden, dödengrejen”, avdramatiserade liksom Astrid Lindgren och hennes syster döden i täta mobilsamtal.

”Min syster, min lillmamma, hon som tog stötarna när det var som värst. Mitt mål är att få henne att garva varje gång”, sa Suzanne.

Jag plockar ihop mina saker, jag tackar för samtalet och vi enas om hur kul det var att ses och vi måste ses snart igen.

Läs mer:

En axel att luta sig mot i svåra tider: Helena von Zweigbergk möter prästen Camilla Lif

Den icke-demoniska Suzanne Osten