Sigrid Rausing: ”Johanna fanns som ett eko i rummet”

I april förra året avled författaren Johanna Ekström. Sigrid Rausing förlorade sin bästa vän. Vi reser till London för att tala med henne om vänskap, cancer och löftet till Johanna.

Jag stoppar en taxi på Holland Park Avenue och ber om att få bli körd till flygplatsen Heathrow, men möts av en utskällning: ”Det går inte att ta sig genom stan, ser du väl? Läkare, sjuksyrror, tågförare, alla strejkar, varenda gata är igenproppad.”

Något kaos märks inte, men visst finns orostecknen. På de röda dubbeldäckarnas annonstavlor lovar den brittiska regeringen att alla hushåll ska få hjälp med el- och gasräkningen denna vinter. Fuel poverty är ett dystert nyord i Putins skugga. Över 14 miljoner britter lever under fattigdomsgränsen, i huvudstaden samlas de flesta. Nye premiärministern Rishi Sunak har med andra ord mycket att ta itu med. Samtidigt. Magnolian är på väg att slå ut och Londons plataner hamlas inför sommaren. Den mörkaste årstiden är förbi, värmen på väg tillbaka. Jag ber taxichauffören igen, nu svarar han med en suck så avgrundsdjup att jag direkt ångrar mig. ”Hoppa in då, men jag kan inte garantera att vi kommer fram i tid.”

Vilken skillnad från det möte jag just avslutat.

Ett vänligt, lugnt, allvarligt samtal, fyra trappor upp i det kritvita hus som rymmer det anrika ­Granta, etablerat 1889 av Cambridgestudenter. Sedan 2005 driver Sigrid Rausing det som i dag inte bara är en tidskrift utan också ett förlag. Hon äger förlaget, men tidskriften drivs av en oberoende stiftelse. Sigrid Rausing har varit dess redaktör i tio år, men planerar att lämna jobbet efter sommaren. Hennes arbetsrum domineras av ett enkelt bord, en lika enkel bokhylla, fönster ut mot en liten altan med utsikt mot himlen och hustak. Barnatjut och höga skratt från ­förskolan bredvid studsar in i rummet genom den öppna dörren. Det enda som sticker ut från det spartanskt vita är en orange fåtölj och Sigrid själv, klädd i olika nyanser av grönt. Sjal, lång kjol, en till synes enkel tröja. Lätt tonade glasögon, utsläppt hår i grå nyanser och en näsa som rinner. ”Det är hösnuva”, säger hon, ”inget allvarligt.” Jag har rest till London för att tala med henne om förlust och saknad, om hur man uppfyller en sista önskan från en djupt älskad vän.

Lika bra att kliva rätt in i sorgen.

Tvekade du aldrig?

– Nej, svarar hon och fortsätter:

– Direkt efter Johannas död klarade jag inte att sätta igång med arbetet, men visste att jag skulle komma att orka. Om bara lite tid fick gå.

Boken Och väggarna förvandlades till världen runtomkring utgår från författaren Johanna Ekströms 13 handskrivna anteckningsböcker från oktober 2019, fram till hennes död i april 2022. ­Deras gemensamma arbete med att redigera det ­digra materialet inleddes då det inte längre fanns hopp om tillfrisknande.

I september 2021 fick Johanna Ekström ­diagnosen ögonmelanom, en cancer som varken hon eller Sigrid Rausing visste fanns. Johanna hade talat om att hennes syn hade förändrats, som om det ”regnade guld genom ögat”. Ett besök hos optikern slutade hos ögonläkaren och sedan följde strålning. Drygt ett halvår senare – efter först positiva signaler – kom beskedet om metastaser i levern, onkologerna på Karolinska sjukhuset gav henne två till tre månader att leva.

Johanna Ekström fick två veckor.

Efter sig lämnade hon en 13-årig dotter, en före detta man, bror, styvbror, far, vänner. Hennes närmsta vän Sigrid Rausing skriver i förordet:

”Ofattbara dagar. Johanna förblev den hon var – sakligt humoristisk, och helt utan självmedlidande. Tvärtom talade hon om tumörerna med ett stråk av ömsinthet – en aspekt av den egna kroppen som blint marscherade i självdestruktiv riktning. Hon höll handen mot sin svullna lever medan hon talade, och jag tänkte på hennes enorma förmåga att låta allt få plats. Att inte censurera eller förneka det hon, eller vi, önskade inte fanns. Hon orkade se verkligheten i ögonen utan att blinka.”

Boken handlar till stor del om förlust. Johanna Ekström beskriver en kärlek hon förlorar sig i, och som hon sedan verkligen förlorar, ögat som tappar sin förmåga att se, ett liv som förvinner in i sjukdom, vetskapen om att hennes enda barn ska förlora sin mamma.

Hur bar du förlusten av Johanna? Eller snarare, hur bär du den?

– Det är en känsla av … förminskning av livet och att den är … bestående. Det finns ingen väg tillbaka. Johanna är borta – och det är enbart negativt. Men arbetet med boken var inte bara negativt. När jag satt med hennes anteckningsböcker hade jag ibland hennes röst inom mig, hennes skrift var små tecken på papper, ett konkret budskap från hennes hand.

Sigrid Rausing refererar till Rainer Maria Rilke, den österrikiske poeten som skrev om det egendomliga i att vara död:”Änglarna – uppges det – vet ofta själva inte om de rör sig bland levande eller döda. Det eviga flödet sveper tiden med sig genom de bägge kretsarnas rike, överröstande med sitt dån dem bägge.”

– Johanna fanns som ett slags eko i rummet när jag redigerade. Hon var, som Rilke skriver, borta men ännu inte helt försvunnen. Jag grät väldigt mycket men var också glad över att kunna få gråta på det sättet över en text.

Sigrid Rausing väljer orden noga, långsamt formulerar hon ett av sitt eget livs största förluster. Ibland tystnar hon, blicken vandrar upp mot taket, jag ser att hon gråter och frågar om det är okej att fortsätta. Hon samlar sig, nickar, som om själva intervjun ingår i vänskapspakten med en nu förlorad vän.

– Vad som var speciellt svårt och väldigt egendomligt när jag läste var att jag insåg att hon måste ha varit sjuk långt innan hon själv visste. Innan någon av oss andra förstod. Hon beskriver en enorm trötthet, synförändringar, upprepade mardrömmar. Något hände i henne som hon inte var medveten om men ändå beskrev. Som ett slags kroppens vetskap, säg det undermedvetna, som kom till henne genom drömmar. Det blev så tydligt för mig när jag läste anteckningsböckerna.

Arbetet med Johannas anteckningar började i Sigrids sommarhus i Skåne, ett ställe Johanna kände väl, och som hon beskriver i boken. Under sommaren och hösten valde Sigrid ut passager som skulle publiceras och stycken hon skulle kommentera. Nu ler hon vid minnet.

– Mest kämpade jag nog med Googles dikteringsprogram som bygger på algoritmer från andra dikteringar och som hade en tendens att tolka en del otydligheter åt antingen det kommersiella hållet eller det pornografiska. Det blev ibland mycket märkligt … Johanna skulle ha skrattat om hon hade sett det!

När Johanna Ekström debuterade som 22-åring möttes hon av lysande recensioner och blev sinnebilden för ett löfte om kommande litterära stordåd. 14 böcker senare hade hon i både prosa och dikt avhandlat livets alla skiftningar, inte minst uppväxten som dotter till akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström. Johanna, som också verkade som konstnär inom fotografi och bild, var 19 när hon mötte den åtta år äldre Sigrid.

– Våra föräldrar lärde känna varandra ganska sent i livet. Margareta hade ordnat en gemensam födelsedagsmiddag för min mamma – de var lika gamla – och Johanna och hennes dåvarande pojkvän lagade maten. Hon kändes väldigt ung för mig, tror till och med att jag till en början kände mig närmare hennes mamma men ganska snart började Johanna hälsa på oss och vi blev nära vänner. Hon var, eller blev, som en yngre syster, på något sätt absorberad i min familj.

Och åldersskillnaden?

– Den märktes allt mindre. Hon var redan då så klarsynt och beläst, vi talade om allt, skickade texter till varandra, sjöng tillsammans och skrattade mycket. Genom sin humor, sina tankar kring språk och sitt dråpligt roliga sätt, var hon mycket speciell och lätt att vara nära. Hon var också oerhört psykoanalytiskt begåvad, hade en känsla för vad människor gick igenom. Hon hade själv gått igenom svåra saker, bland annat anorexi. Vi kunde pendla snabbt mellan det ljusa och det mörka, mellan samtal om böcker och skrivande, känslor och drömmar.

Sigrid Rausing talar om Johannas förmåga att låta allt finnas – glädje och sorg. Genom mångårig psykoanalys började hon hitta sitt ”autentiska jag”, menar Sigrid.

– Johanna hade en fantastisk förmåga att se, en fotografisk exakthet som kunde omfatta mentala bilder hon fick när hon läste en text, i drömmar och mardrömmar. Hon kunde också läsa av ett rum, gester, kroppsspråk. Hela hennes författar- och konstnärskap handlar om seende, en inte alltid lätt förmåga att bära.

En stor skillnad mellan dem säger Sigrid Rausing, var att Johanna inte var en depressiv person utan hade en otrolig energi och styrka.

– Jag var den som blev trött, som behövde vara för mig själv och gärna drog mig undan. Hon var alltid starkare än jag.

Blev ni någonsin osams?

– Aldrig, aldrig … jag tror inte att hon kunde bli osams med någon.

Finns sådana människor?

– Jag tror det finns människor vilkas temperament inte lockar till bråk. Johanna var så.

Deras liv flätades samman, varje jul firade de ihop och sågs gjorde de flera gånger under året. Johanna blev gudmor till Sigrids son och Sigrid detsamma till Johannas dotter. Den 30 mars 2022, samma dag som beskedet om att inget längre fanns att göra mot metastaserna i levern, skrev Johanna Ekström:

”Jag var så ledsen. Jag tänkte på T (Johannas dotter, vår anmärkning). Att jag inte får se henne växa upp. Inte veta vem hon kommer att bli. Inte se hennes barn. Att få vara nära henne … Hennes panna, nacke, ljusa stora ögon, hennes mun, de mjuka kinderna. Och sedan trösten att det är jag som ska dö, inte hon. Och när jag är död kommer jag inte längre sakna henne. Hon kommer att minnas mig. Hon kommer att bära min kärlek inom sig. Hon är 13 år, alldeles för liten. Men stor nog för att inte glömma. Stor nog för att veta vad i henne som är jag och oss. Hon är omgärdad av kärlek.”

Sigrid Rausing var 18 år när familjen flyttade från Lund till England där hon studerade historia och senare doktorerade i socialantropologi. Hennes farfar Ruben Rausing bildade under 1950-talet företaget Tetra Pak, som ärvdes av sönerna och i dag ägs av Sigrids Rausings farbror med familj. 1993–1994 bodde Sigrid Rausing på en före detta sovjetisk kolchos i Estland och disputerade 1997 med History, Memory and Identity in Post-Soviet Estonia. Avhandlingen publicerades på Oxford University Press och Sigrid Rausing fick en plats som postdoc på University College London. Många år senare skrev hon en bok baserad på sina upplevelser på kolchosen, Everything is Wonderful, som på svenska kom att heta Anteckningar från en kolchos. Några år senare gavs hennes memoarbok Mayhem (svensk titel Malström) ut, vilken beskriver hur hennes bror – och alla runt honom, inte minst Sigrid själv – dras in i hans drogberoende. Sigrid Rausing skriver i boken:

”Av allt självförvållat lidande i världen måste missbruket vara ett av de mest tragiska. Vem kan hjälpa missbrukaren, uppslukad av sitt beroende, sin hunger, sitt enorma behov? Det finns ingen medicin: drogerna är medicinen. Och vem kan hjälpa missbrukarnas familjer, som så ofta får bära ansvaret och skulden? Vem kan hjälpa när själva begreppet ’hjälp’ i missbrukarens ögon blir synonymt med maktutövning, med familjen som polisstat, med ett slut på friheten?”

Att skriva om ett drogmissbruk i en av Sveriges mest välkända familjer måste ha varit en stor utmaning tänker jag, men frågar i stället om en rad i boken som handlar om Johannas och Sigrids respektive bakgrund.

– Den största skillnaden var att Johanna kom från en familj där själva akten att skriva – och beskriva – var en självklar del av existensen. I min familj värderades tystnad och diskretion gentemot omvärlden.

Hur menar du?

– Vi båda kom från ganska glada familjer med mycket skratt, läsande och historieberättande, men jag växte upp i en miljö där det var viktigt att välja vad man delar med sig av utåt och vad som ska hållas inom familjen.

Människor överlag är för snabba med att dra slutsatser, menar Sigrid Rausing. I Malström ville hon ifrågasätta människors, som hon säger, lust till assumptions, antaganden.

– Jag kände starkt att slutsatsen om att drogmissbruk eller anorexi beror på en ”olycklig barndom” eller på föräldrars misslyckande på olika sätt, är en modell grundad i skuld. Johanna hjälpte mig att redigera den översättning från engelska som gjorts av boken, och som jag inte riktigt kände igen mig i, så vi talade mycket om vad vi båda gått igenom.

Varför är vi så snabba att döma, tror du?

– Därför att vi lever i en kultur där det finns mallar för beteende, något som är ready made kring anorexi, depression, mardrömmar, kring beroende, kring identitet över huvud taget, och de mallarna är kulturellt konstruerade. De politiskt och kulturellt starkaste länderna sätter kursen. Jag kände att det var viktigt att vara noga med vad vi vet och vad vi inte vet – Johanna och jag talade mycket om det.

När Johanna Ekström drabbades av cancer bestämde hon sig för två saker: Hon skulle inte spela orädd inför läkarna och hon skulle inte känna avsmak inför tumörerna som växte i henne.

– Johanna ville inte utföra ett slags performance inför läkarna. Hon ville vara autentisk. Mycket av hennes många år i psykoanalys handlade om hur man kan känna sig förankrad i sitt liv, i sin kropp. Att låta alla känslor få plats; mod och svaghet, ilska och glädje.

Jag var ensam, grät mycket.

Det drar från den öppna altandörren men kylan gör gott för samtalet tänker jag, dämpar en känsla av instängd, febrig smärta. Sigrid sveper en ytterrock om axlarna, fortsätter att tala. Allt i rummet handlar om Johanna och sorgen efter henne, det är en koncentrerad stämning. Jag frågar om hon någon gång kände skuld under Johannas sjukdom.

– Vi borde ha förstått tidigare, men på grund av pandemin var vi alla mer isolerade. Man skulle ju försöka undvika sjukvården, undvika trängsel. I England rådde strikt lock down, Sverige kändes mer öppet men där fanns också en stor rädsla, och isolation. Det framkommer i Johannas anteckningar. Om jag känner skuld? Ja.

Skuld över vad, mer precist?

– Vi alla runt Johanna hade för stark tilltro till svensk läkarvård, till Karolinska. Om man har en … vad ska jag säga, nästan ideologisk tilltro till vården kanske man inte tänker tillräckligt mycket på det faktum att just den sortens melanom är oerhört farlig, dödlig, svårbehandlad. De där synförändringarna, tröttheten … Vi litade helt på vården, det gjorde även Johanna, men vi borde tryckt på mer för snabbare vård, fler kontroller. Men … hon ville inte bråka och vi ville alla tro det bästa.

Varför är vi så … dumdristigt positiva?

– Vilket bra uttryck! Det har med tilliten till vården att göra, men också ett slags förnekelse, som för Johanna också handlade om att hon inte ville överdramatisera historien. Hon var väldigt behärskad och stoisk.

Sigrid Rausings passager i Och väggarna förvandlades till världen runtomkring skrevs på svenska, tog alltså inte omvägen över engelskan som i hennes bok Mayhem. Jag frågar hur det var att skriva på barndomens språk. ”Egendomligt och underbart”, svarar hon.

– Att få återförenas med språket, att påminnas om alla författare jag läste som ung; Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Tove Jansson, svenska barnböcker. Min pappa kunde så många dikter utantill, jag minns hur fint det var när han deklamerade dikter fritt ur sinnet. Även om jag talar svenska med min familj så var detta att känna mig återförenad med svenskan i skrift en stor sak.

Fick du leta efter ord?

– Ofta i början, sedan mindre och mindre. Jag kände ett sug, en gravitationskraft, tillbaka till ­barndomen. Nu har jag har börjat se om gamla Bergman-filmer, läsa mer på svenska, jag befinner mig mer i ett svenskt tillstånd.

I efterordet beskriver Sigrid Rausing det hon ser utanför sitt fönster: dovhjortar, en ormvråk, bålgetingar, ett landskap. Hon avslutar boken med tre ord: ”Livet, livet, livet.”

– Jag var i Sussex då. Boken var färdig och jag hade väldigt blandade känslor kring det. Jag hade gjort det jag lovat Johanna, hennes tofflor som jag fått låg på golvet, jag var ensam, grät mycket men utanför fönstret fortsatte allt som vanligt. Det finns något stumt men också tröstande i naturen, det vackra och intima i de små världarna. Livet fortsätter bortom oss.

Hur menar du?

– Man har inget val. Livet måste fortsätta.

Vår avtalade tid rinner iväg, timmarna har gått fort, först efteråt ska jag märka hur koncentrerad jag varit, hur trött jag är, och säkert även hon. Hur taktfast vi båda marscherat genom frågorna och svaren, genom sorgen och smärtan. Nu väntar ett samhälle i uppror utanför dörren, en arg taxichaufför, en stad förlamad av strejker och timmar av skrivande för mig. I ett mejl någon dag efter besöket skriver Sigrid Rausing helt kort: Tack för samtal, du gjorde det så lätt, både effektivt och omtänksamt. Uppdraget är härmed slutfört, både för henne och för mig. Mission accomplished.

Ur Tidningen Vi #5 2023.