Sidenväverskans berättelse

Hon utmanar de klassiska folkdräkterna och följer ursvenska handarbetsrötter ut i världen.
Konstnären Mariana Silva Varela bär på flera kulturer och låter dem skapa nya uttryck. Hon har dessutom det exotiska och mycket traditionella yrket sidenväverska.

Än så länge ser man bara varp. En av vävstolarna har inte ens det. Men snart kommer bilden förändras. Inom kort väntar utställning på Handarbetets vänner i Stockholm och då ska de tre vävstolarna i ateljén i Hökarängen ha hunnit fyllas av nya alster.

På golvet ligger en träbox med tidigare verk, just hemkommen från avslutade utställningar.

Mitt emellan. Det är inte bara en beskrivning av dagsläget. Det är också en beskrivning av Mariana Silva Varela, textilkonstnär och hantverkare med chilenska rötter. Hon var sex år när hon kom till Sverige.

– Jag har alltid blivit påmind om att jag varken är svensk eller chilensk. Jag växte upp med drömmen om att vi skulle återvända. Med en sådan bakgrund blir man utan kultur. Eller, man blir en tredje kultur. Hela mitt konstnärskap har handlat om att ta sig an olika frågeställningar utifrån den förutsättningen.

Hon stoppar skruvdragarsladden i eluttaget, lägger sig på knä på det nakna ateljégolvet och borrar upp locket till träboxen. Den är skavd efter alla transporter.

Innehållet är en snabbintroduktion till Mariana Silva Varelas textila värld. Lager på lager med skyddspapper emellan ligger vävarna och broderierna samlade. Där finns bland annat två av hennes fiktiva folkdräkter. Genom att mixa gamla mönster-
och formelement med nya material skapar hon klädesplagg som utstrålar lekfullhet och allvar i en märklig blandning.
Hon tar upp en spetsig guldfärgad hatt, prydd av en paljettbroderad fisk.

– Modellen är en kopia av en leksandshatt. Den spetsiga hattformen går igen i en rad folkdräkter. Hos samerna, de turkiska kazakerna, berberna…

Formen är enkel att tillverka, säger hon. Kanske är det därför den blivit så använd. Kanske beror det på dess symboliska innebörd. Hos selknamfolket till exempel, den i dag utrotade urbefolkningen i trakten kring Eldslandet, var konformen symbolen för kosmos.

Till guldhatten hör en rock i ikatmönstrad dubbelväv, en vävteknik som gör tyget liksidigt.

– Jag tänker att den här folkdräkten bärs av ett slags andlig ledare, en budbärare.

Genom att utforska folkdräkten har Mariana Silva Varela gett sig in på ett av den textila traditionens mest minerade ämnen. Folkdräkterna har genom åren varit föremål för allt från vurm till kritik och är i dag mer aktuella än någonsin i rollen som emblematisk outfit för nynationalismens profilnamn.

– Svenskens förhållande till folkdräkten är så intressant. Man pratar om den som ursvensk. Men folkdräkterna är ett hopplock av element och bygger på 1800-talets mode. De användes sällan av vanligt folk. Det var jättedyrt att tillverka en dräkt, man jobbade ett helt liv för att få råd.

Dräkterna var visserligen en del av nationalromantiken. Men de sattes också samman vid en tid då det var fint att visa att man hade influenser utifrån, säger Mariana Silva Varela. Blekingesömmen kommer från Indien. Svartsticket från Mellanöstern.
I lådan på ateljégolvet ligger ytterligare en dräkt bestående av jacka, kjol, bälte och midjeväska. Till dräkten hör en broderad mask att ha för ansiktet.

– När man har mask kan inte så många fråga var man kommer ifrån. Man är enbart en människa.

Rinkeby. Det var platsen dit Mariana Silva Varela anlände med sin mamma 1980. De bodde i en lägenhet tillsammans med flera andra som också flytt det politiska förtrycket i Latinamerika och länder som Turkiet och Ghana.
På bara några månader lärde Mariana sig svenska.

– Jag minns att jag kände mig välkommen, människorna var snälla. I Sverige fanns ett stort engagemang för Chile och de chilenska flyktingarna.

Redan då var Rinkeby en utpekad förort. Tidningarna skrev om värstinggänget som fick åka på rehabiliteringsresa till Västindien på socialens bekostnad. Visst fanns det stökiga och kriminella personer precis som i dag, säger Mariana Silva Varela. Och de orsakade stora problem, precis som i dag. Men majoriteten var vanligt folk med föräldrar som stretade på för att få vardagen att gå ihop och som inte önskade något annat än att deras barn skulle bli en del av det svenska samhället.

– Det fanns en enorm generositet. Jag visste alltid att om något otäckt händer kan jag springa in till vilken granne som helst utan att ens behöva ringa på.

Den stora utsattheten uppstod i stället på riktigt nära håll. Det var också den som i förlängningen förde henne in på den textila banan.

Mariana Silva Varela växte upp i nära relation med sin ensamstående mamma. Under högstadieåren blev modern sjuk i cancer. Mariana Silva Varela tog hand om sin mamma fram till hennes död.

– Det var jättetufft, jag gick aldrig gymnasiet. När jag var 17 år kände jag att måste bort från allt, bort från Stockholm.

Samtidigt ville hon göra något, på riktigt. Hon skrev in sig på en konst- och textillinje på Sigtuna folkhögskola. Kursen ledde till utbildning på Handarbetets vänner följd av utställningar, prisutmärkelse från Ung svensk form och andra kvalitetsbetygelser som gett Maria Silva Varela den position hon har i dag.

Det är med kluvna känslor hon klivit in i den textila sfären.

– Den svenska textilvärlden är otroligt konservativ, både när det kommer till handarbete och när det gäller den mer konstnärliga sidan med sin naturromantik och sin strikta syn på vad som är fina och fula material. Hantverk – det är liksom en skyttel på en grå klippa.

Mariana Silva Varela kände tidigt att hon ville kommentera den svenska synen på textil tradition. Hur den är ”så extremt vit och svensk” och samtidigt gärna gör en poäng av att låta sig inspireras av Japan och Latinamerika.

– Att ha invandrarföräldrar har låg status i hantverkssverige. Att komma från en familj med textila anor väger tungt. Det är mycket Märta Måås-Fjetterström över allting. Man kan tycka vad man vill om konstvärlden, den är också homogen. Men den reflekterar över den här typen av frågor.

Hantverksvärlden har inte ens kommit dit, säger Mariana Silva Varela.

Frustrerad? Ja.

Förbannad? Det med.

Men de jobbiga känslorna är också kreativa drivkrafter. Dessutom: textilvärlden rymmer i dag växande zoner som ser hantverket som redskap för progressivitet. Sverige är inte bara traditionalistiskt. Här bubblar också av aktivism och en do it yourself-rörelse, konstaterar Mariana Silva Varela.

Hon säger att hon föddes in i samhällsengagemanget. Som barn till två revolutionärer var det nästan oförlåtligt att inte bli samhällskritisk. Hennes mamma var konstnär, socialist och aktivist. Hennes pappa, som inte längre lever, var sociolog och ledare för unga socialister i Chile. Han levde i exil i Argentina och Venezuela och försvann ur Mariana Silva Varelas liv när hon var liten.

Mariana Silva Varela föddes också in i det latinamerikanska hantverksarvet. Familjen kommer från södra Chile. Hon beskriver det som ”Chiles Sápmi”, samernas landområden i Sverige.

– Mycket av det samiska uttrycket är extremt likt symbolerna hos mapuche, urbefolkningen i Chile.

Hon böjer sig ner och tar upp en väv ur trälådan. Kom, säger hon och leder mig in i ett mörklagt rum där en konstnärskollega vanligtvis arbetar. I dag är rummet tomt. Mariana Silva Varela håller upp väven, gjord av guldtrådar, framför sig och belyser den med ficklampan på mobilen. På väggen bakom träder former fram.

– Ser du att det är en puma? Det är mapuche-symbolen för själen. Precis som i samisk kultur utgör hantverksmönstren ett helt eget symbolalfabet. Man brukar säga att det var det enda språk som kolonisatörerna inte kunde ta.

När Mariana Silva Varela kom till Sverige sattes hon i en spansktalande klass tillsammans med barn från Argentina, Uruguay, Paraguay. Huvudläraren kom från Peru. En dag sa han: ”Nu ska vi lära oss om er kultur”, och tog med alla ungar ut i skogen. Där berättade han om inkafolkets mytologi, om de spanska kolonisatörerna och om guldets unika ställning och historia.

Mariana glömmer aldrig beskrivningarna av hur inkafolket med hjälp av en tratt hällde ner smält guld i spanjorernas halsar för att bota deras guldfeber.

– Guldet är centralt i Latinamerika. Kolonisatörerna blev helt besatta av metallen.

Mariana Silva Varela har sex års universitetsstudier i historia på sitt cv. Ett tag tänkte hon bli lärare. Så blev det aldrig, däremot har hon arbetat som museipedagog. Den historiska kunskapen är viktig även konstnärligt, säger hon. Man ska veta vad det är man kommenterar i sina verk.

– Kommentaren måste vara grundad, annars blir den bara en tom provokation.

Historien är också viktig för att kunna tolka samtiden. I dag växer medvetenheten om urfolkens betydelse i kampen för miljön. Nya Zeelands maorier, som lever nära naturen, har länge sett klimatförändringarna. Amazonas munduruku har fått sätta livet till i sitt försvar för skogarna.

– Nu reser sig de brasilianska kvinnorna mot presidenten. Man har fått nog. Det skapar rubriker och opinion. Stora befolkningsgrupper får upp ögonen för hur akut miljöfrågan är.

Klockan går. I det lilla ateljéköket har teet kallnat och det är dags att börja röra på sig, mot arbetsplats nummer två. Mariana Silva Varela delar sin tid mellan rollen som fri konstnär och hantverkare i Hökarängen, och rollen som vävare på Almgrens sidenväveri på Södermalm.

Väveriet är det enda sidenväveriet i Norden som producerar tyger på originalmaskiner från 1800-talet, då vävindustrin var en avgörande del av Stockholms näringsverksamhet. Periodvis arbetade närmare 300 kvinnor här. Hela industrimiljön är intakt, vilket är unikt i sig.

– Stockholm var en väveristad. Begreppet ”blå hand” var känt av alla. Det var färgmästarna som kallades så. Mötte man någon med blå hand så visste man att han arbetade i vävindustrin.

Mekaniken i vävstolarna är fullt fungerande. På sidenväveriet produceras jacquardtyg. Man väver med den finaste silkestråden som finns, den är tunnare än hårstrån.

Dagens produktionstakt kan knappast jämföras med 1800-talets. Mariana Silva Varela är enda väverskan. För något år sedan gick hennes företrädare i pension efter att ha arbetat där i flera decennier. Mariana blev kontaktad och tackade ja direkt.
Besökarna som kommer blir ofta förvånade, de förväntar sig att mötas av en stapplande gumma. ”Hur kommer det sig att du väver?” undrar de.

– Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan. Det har helt enkelt alltid känts självklart. Vävning är både kreativt och utmanande för hjärnan. Vävning är mycket matematik.

Sidenväveriets historia tar sig in i hennes eget konstnärskap. Jag frågar vad hon inspireras av och hon hämtar några skisser. Hon återvänder med ett antal tecknade ark. Ett av dem är en ritning från de gamla Klarakvarteren. Det var där färgerierna låg.
”Här var en ponton där man kunde stå och vaska”, säger Mariana Silva Varela och pekar på pappret.

– Det fanns ett helt eget skrå som färgade allt material som skulle användas i Stockholms väverier.

På ritningarna har man angett var färgtunnorna ska stå. Prydliga prickar i rad efter rad, som en abstrakt form.
På ett eller annat sätt kommer det ge avtryck i Mariana Silva Varelas arbeten.

– Betraktaren kommer uppleva det som ett mönster utan att veta att det är Klara-kvarteren. Sånt tycker jag är kittlande. Det är precis som med rocken i min folkdräkt. Modellen är tagen från 1820-talets rock-mode. Men det syns inte. Genom att väva den i ett annat tyg blir det ett helt nytt plagg.

Ett heltidsliv som verksam textilutövare. Det är mer än hon vågade hoppas på när hon inledde yrkesbanan. I allt högre grad blir Mariana Silva Varela erkänd som konstnär i egen rätt. Länge blev hon mest inbjuden för att representera något chilenskt eller latinamerikanskt. Hon gör det gärna, säger hon, för att bidra till ökad kunskap. Men hon tycker inte om att bli inputtad
i ett fack.

– Jag har samma utbildning och tekniska förmåga som andra hantverkare. Men det börjar bli bättre. Jag lyfts mer och mer in i konstvärlden.

Har du något textilt hantverk kvar från din barndoms Chile?
– Ja. En poncho i grå- och vitspräcklig handspunnen ull med vävda band i rött och svart. Den har hållit i alla år. Mina barn har haft den. Jag fick den av mormor så jag inte skulle frysa i Sverige.