Hennes aktivitet är olaglig och rubriceras som olaga affischering. När Sibylla Nohrborg, 78, upptäckte spänningen i garngraffiti tog hennes liv en ny vändning.

”Det började för drygt tio år sedan när jag var på semester i London. Jag hade precis sett Chelsea flower show och hade lite tid över. Jag hörde talas om en stadsvandring med graffititema, och beslöt att gå. Vandringen leddes av en trött engelsman, som var före detta graffitimålare, och jag hade väl inte väntat mig något särskilt, utan ville mest slå ihjäl lite tid.

Men jag blev helt fascinerad och alldeles tagen av graffitimålningarna. Jag blev ’frälst’ på en bakgata i London. Det var så fullt av färger och glädje, jag blev överväldigad och kände att jag att jag hade levt ett grått liv.

Vandringen öppnade dörren till en ny värld för mig. Väl hemma i Sverige letade jag upp all gatukonst jag kunde hitta. Jag åkte ut till industriområden och det var magiskt att se graffitimålarnas verk växa fram på väggarna.

Men efter ett tag blev det lite trist att bara stå och titta. Jag har virkat och stickat hela livet och bestämde mig för att ta med virkningen. Det går ju lika bra att virka där, som hemma i fåtöljen, resonerade jag.

Två världar möttes verkligen och jag minns en gång när några unga grabbar med sprayburkar i högsta hugg undrade om jag var civilpolis.

Men jag har jobbat som lärare, är van att prata med unga och jag tror att många uppskattade att jag stod där.

En dag blev jag tipsad om garngraffitti. Jag blev glatt överraskad över att det finns en subkultur som virkar in telefonkiosker, träd och bänkar, ja allt möjligt, i garn. Klart jag skulle testa! Jag var nybliven pensionär och hade tid över, så jag började virka för glatta livet. Jag startade i liten skala och virkade små blommor som jag fäste på lyktstolpar och stuprör i Stockholm.

En dag gick jag förbi statyn Mimi på Karlavägen i Stockholm, hon såg så frusen ut att jag beslöt att virka kappa, hätta och halsduk åt henne.

För mig är det avkoppling att virka, men det finns också en spänning i garngraffitin, den är ju trots allt olaglig och rubriceras som olaga affischering. När jag berättade för min man skojade han om att han skulle få plocka upp mig på polisstationen mitt i natten, men än har det inte hänt. Visst finns det en puls i att vara ute sent på kvällen och sätta upp en bonad, det ska jag inte förneka.

Just eftersom det är olagligt är jag mån om att hålla snyggt omkring mig. Jag plockar ner verk som tappar färg eller form, jag vill sprida glädje, inte ilska.

Många gatuslöjdare har politiska budskap och självklart skriver jag under på att vi ska krossa patriarkatet, men grundtonen i min gatuslöjd ska vara snäll. Jag vill få människor att tänka vänliga tankar, att fortsätta hoppas och drömma.

Graffiti målas ofta i ruffiga områden, på bakgator och i tunnlar, men jag är nästan aldrig rädd. De flesta jag möter är sanslöst vänliga själar, bara man pratar med dem. Däremot är jag rädd att skada mig, en bruten vrist i min ålder är inte att leka med. Jag är snart 80 och har slutat klättra upp på höga stegar mitt i natten för att hänga upp bonader, utan nöjer mig med det enkla.

Gatuslöjden och graffitin har förändrat mitt liv, ja, det har gett mig ett roligt pensionärsliv. Jag promenerar utan tvekan 10 000 steg om dagen för att sätta upp min gatuslöjd och har fått många nya vänner i alla åldrar.

Hemma har jag ett rum som är proppfullt av nystan, virknålar och påbörjad gatuslöjd. Böckerna i bokhyllan har jag till stor del rensat bort för att få plats med garn i regnbågens alla färger. Jag har garn så att det räcker tills jag är minst 120 år. Så till dess får jag väl hålla på.”

Berättat för Karin Herou