När föreställningen börjar tjusas publiken av showen. Men det vi ser från åskådarplats är bara sista steget i ett långt arbete. Vi dök in bakom kulisserna och träffade tre personer som skapar magi, men inte själva syns.

Joakim Fjelldal riktade sin första strålkastare som 16-åring. // Foto: Thron Ullberg

Joakim Fjelldal, ljustekniker

Strålkastarna talar sitttydliga språk. Nu är det konsert. Konsert! Inte något mysigt livestreamat vardagsrumsgig i nedskalad tappning. Inga soffor eller virkade mattor och mjuka glödlampor. Nej, när Helen Sjöholm kliver ut på scen ska varje glödtråd, dimmerkurva och rökbeam upplysa om att det här är på riktigt.

Efter 20 år i branschen och hundratals – eller är det tusentals? – shower, blir ljusteknikern Joakim Fjelldal ändå tagen, en känsla av fulländning infinner sig.

– Musiken är där, Helens röst, lamporna. Allting flödar till perfektion. Håret på armarna ställer sig upp. Det är precis därför jag håller på med det här.

Rummet börjar svidas in i ljus redan på morgonen. Att stå på scen är inte Joakim Fjelldals grej, men kulissernas välkoreograferade preludium, det som pågår innan ridåerna hissas upp, kan han som en dans. Allt är uträknat, varje rörelse måste sitta. Det ska riggas, riktas, monteras. Lamporna väger 100-200 kilo. Tricket är att alltid ligga tre steg före. Men det börjar flera månader i förväg. Ljuset ska planeras, formges, ljusbilder målas.

– Människor anar inte hur mycket arbete det är. Att det handlar om flera hundra timmars jobb innan första repet ens.

Kväll 44 av 45 tog monologen tag i mig.