Selma Lagerlöfs kärleksbrev till Sophie och Valborg

I SVT:s nya dokumentärserie skildras Selma Lagerlöfs liv och brevväxling med Sophie Elkan och Valborg Olander. 1995 bodde Vi:s Lasse Westman på Mårbacka. ”Det gamla passionsdramat pulserar fortfarande genom huset. I femtio år skulle Valborgs och Selmas brev vara inlåsta här i valvet på Mårbacka innan de fick läsas”, skriver Westman.

Ur Vi 30-31 1995.

Vi bor uppe på vindsvåningen, som Selma i sitt testamente reserverade för sin älskade släkt. Vi hör turisterna trampa i trapporna där nere. Efter sista guidningen är det tyst i det stora huset.

I solnedgången drar det fortfarande omkring turister ute i trädgården, precis som det gjorde på Selmas tid. Vi ser några som trycker näsorna mot rutorna nere i salongen, precis som turisterna gjorde när Selma levde.

När det kom grupper som ville sjunga för henne skickade hon ibland ut sin husföreståndarinna som stand in.

– Fröken Lundgren, jag är så trött, gå ut till dem, ropade hon.

Och fröken Lundgren tog på sig sin kappa och stora klockhatt och gick ut på balkongen.

Ibland ville de sjunga i bara shorts och badbrallor för Selma, då gick hon absolut inte ut; inte för att hon var pryd utan för att hon tyckte att svenskar och tyskar såg för glåmiga och knotiga ut.

– Minns du vad vackra människorna var i Egypten, sa hon till sin väninna författarinnan Sophie Elkan.

Men hon gillade turisterna, de var hennes läsare, det var för dem hon skrev. När de frågade henne efter förebilderna till den urspårade prästen Gösta Berling lade hon ut lite vanliga dimridåer och villospår.

– Allt står i böckerna, sa hon.

Hon var som oraklet i Delfi. På vintrarna kunde det dyka upp människor från Tyskland, ja hela världen, och be henne om hjälp. Det var livets stora gåta de ville ha hjälp med, plus lite pengar.

Också tiggarbreven tog hon på allvar. Om hon skickade en hundralapp till någon stackare, hände det att hundralappen ramades in och hängdes på väggen.

Vi själva är någon sorts specialturister här, vi håller på med en bok om Mårbacka och eftersom Reijos (fotografen reds. anm.) fru är brorsbarnbarn till Selma, får vi bo på vinden.

På nätterna har vi huset och Selma för oss själva. Vi sitter och pratar om henne i salongen och kommer in på sammanhang som plötsligt klarnar; som om hon själv satt bredvid oss i den långa sjuprostinnesoffan.

Man frågar oss om det inte spökar … Nej, det knäpper förstås i väggarna som det gör i gamla hus och tapeterna bågnar och rör sig där limmet släppt från väggarna.

Men Selma Lagerlöf skulle aldrig komma på något sa banalt som att spöka, försäkrar vi.

Herregud, vilka frågor man får svara på, hur ska det inte ha varit för henne själv med det enorma tryck hon levde under …

Några kommer förstås hit med ytterst dimmiga begrepp om hennes böcker. De vet att Bille August håller på och filmar någonting som Selma har skrivit.

När vi hänger med på intendent Ragnar Ramströms guidningar börjar han med att förhöra oss i gruppen om vad vi läst.

Kunde just tro det, säger han när vi svävar på målet. Men det kommer också människor som läst allt och kan henne utantill. Tyskar gör verkliga vallfarter hit till Mårbacka. De dröjer sig kvar i salongen efter gruppen och står tysta och låter sig fyllas av henne.

Hon var stor i Tyskland. Också när Hitler och nazisterna svartlistade henne under 30-talet fortsatte breven att komma där nerifrån eller kanske just därför.

Några tyska ungdomar tältar under träden nere i trädgården fast det är förbjudet. De ställer artiga frågor till oss när vi träffar dem i vimlet av turister.

När solen gått ner och det är lugnt, ser vi från salongen hur de smyger upp sitt tält.

Vad skulle Selma ha sagt?

När hon köper tillbaka Mårbacka vid årsskiftet 1907-1908 är hon redan världsberömd. Nils Holgersson och Jerusalem har gjort henne rik, och när hon året därpå får Nobelpriset kan hon köpa tillbaka all den åker- och skogsmark som tillhört Mårbacka men som familjen tvingats sälja.

I en blandning av revanschlusta, nostalgi och trofasthet flyttar hon tillbaka hit till Östra Ämtervik. I början tänker hon ha Mårbacka som sommarhus och bo kvar i Falun. Men när Falu stad efter alla hyllningar till henne vill beskatta hennes nobelprispengar, då skriver hon sig för gott i Östra Ämtervik.

– De behöver mina skattepengar bättre, säger hon.

Hon blir storbonde, med femtio kor och femton hästar och fjorton familjer att försörja. Gården blir ett svart hål där alla hennes författarinkomster försvinner.

”Jag måste tjäna till gården”, skriver hon i breven till Bonniers.

Det är en bra drivkraft, så god som någon. ”Är det sämre att skriva för sitt bröd än för ära och berömmelse”, skriver hon till Sophie Elkan. Och när filmen slår igenom i Sverige är det med Selmas historier. 1919 förklarar hon i ett brev till Sophie att hon har två öre metern i royalty. Varje film är tvåtusen meter; det blir fyrtio kronor.

Och dessutom går Stormyrtösen i tio kopior runt om i landet.

”Det blir fyrahundra, kära Sophie! Det kan man nästan köpa en traktor för!”

Hon bygger en väg till Sunne, hon reglerar ån Ämtan som svämmar över om vårarna och förstör böndernas åkrar. Busstrafik till Karlstad, fattigvård, skola …

Som enda kvinna sitter hon med i kommunalfullmäktige. Hon är rikast i bygden och den största företagaren. I socknen minns man henne från när hon var liten; den där truliga, lite buttra jäntan som haltade och aldrig blev uppbjuden på balerna …

När hon flyttat tillbaka till Mårbacka ordnar hon stor bal där och dansar första dansen med Montgomery på Rottneros.

I sitt nobeltal hyllar hon sin för länge sedan döda pappa, löjtnanten som hade så stora planer för Mårbacka men som kom på obestånd. En gång ska vi ta emot kungen här, hade han sagt till henne när hon var liten.

En gång ska vi förvandla den här lilla bondgården till ett palats!

Och det gjorde hon. Och den lilla gården finns kvar inne i palatset. De timrade väggarna från slutet av 1700-talet finns kvar bakom putsen. I sex led hade gården gått i arv på kvinnolinjen. Selma var den sista.

Hon behöll matsalen från den gamla gården. Här står hennes pappas gungstol, inropad av henne själv på en auktion långt efter det att barndomshemmets bohag skingrats.

Här hade pappa löjtnanten suttit och drömt storstilade planer för gården.

Hon lät arkitekten lsac Gustaf Clason rita ett nytt hölje till den gamla gården, vilket Clason motvilligt åtog sig. Det är vanskligt att förvandla en gammal bondgård till herrgård, skriver han till henne. Vet hon vad hon ger sig in på egentligen, undrar han mellan raderna.

Kolonner på verandan vill hon ha, och pilastrar, alltså utskjutande halvkolonner, måste det vara på väggarna.

Pilastrar på en bondgård … ? Arkitekt Clason vrider sig i högaktningsfull vånda.

Men på sin sextiofemårsdag, den 20 november 1923, har hon invigning. Hon har dessutom köpt sin första bil, en Hupmobil med sufflet som kan fällas ner så att det nästan blir som att sitta i en öppen kärra bakom en häst. ”Huppe” är den första bilen i Östra Ämtervik. Alla barnen vinkar när den kommer.

– Det är inte mig de vinkar åt, det är Huppe, säger Selma.

Samtal mellan Mårbacka-turister:

– Var hon gift när hon bodde här?

– Nej, hon var lärarinna. Dom fick inte vara gifta vet du väl…

– Här i Sohpie Elkan-rummet dog Selma Lagerlöf, säger guiden.

Om det inte vore för de trista möblerna skulle det här vara det vackraste rummet på hela Mårbacka, med balkongen utanför och solen rakt in från söder.

Selma hade fått ärva möblerna efter Sophie och gjort om den lilla salongen till ett minnesrum. I nästan tre decennier hade de känt varandra. De hade rest tillsammans i Europa och Mellersta Östern. Sophie hade skrivit en bok från Egypten som gått spårlöst förbi. Selma hade skrivit Jerusalem och blivit världsberömd.

De skrev brev till varandra i över tjugofem år. De reste tillsammans, de läste varandras manus, de bodde hos varandra.

De behövde varandra; Sophie den charmanta och kvicka och vackra, Selma trulig och tystlåten, svår att intervjua för journalisterna, trög i konversationerna …

Var det kärlek? Det är inte av nyfikenhet vi frågar. Men var hade Selma lärt så mycket om kärlek? Vad är Gösta Berling annat än ett passionsdrama där alla lagar bryts utom kärlekens?

Kära Selma berätta! Det här är din minnesgård, berätta för oss om kärleken som jagar oss genom livet, precis som vargarna jagade Gösta Berling och Anna Stjärnhök över Frykens is!

Det finns ingen omöjlig kärlek, det finns bara omöjliga människor!

Och Mårbacka har alla svar. Gården är som en sån där kinesisk ask; när man öppnar en hittar man en ny inuti. Den gamla gården finns kvar inne i det nya Mårbacka, bakom Sophie Elkan-rummet finns ett annat rum …

Olander-rummet ingår inte i visningarna. Det är låst.

Här bodde Valborg Olander när hon gästade Mårbacka. De hade träffats i slutet av 1890-talet i Falun. Valborg var lärarinna, liksom Selma, det var Valborg som initierade hela Nils Holgersson-projektet. Hon blev Selmas allt i allo: alla manus gick till Valborg i Falun för renskrivning, alla utländska brev fick Valborg svara på, bankaffärerna sköttes av Valborg…

Framför allt handlar det om kärlek. Efter några trevande och artiga brev fram och tillbaka tänder det på allvar.

Selma till Valborg, 1902:
”Jag lofvar dig alls ingen trohet, jag bara önskar och hoppas att detta måtte vara hela livet ut … Jag skulle önska att vi inte behöfde vara förståndiga, att alla människor tålde vid att höra att vi hålla af hvarandra … ”

Den hon tänker på är Sophie som inte klarar av att Valborg trängt sig in i deras liv. Selma och Valborg måste skriva till varandra i smyg när Selma är på resa i Italien med Sophie.

Selma är rädd för att Sophie ska hitta breven:
”Jag rifver sönder dina brev med tungt hjärta. Jag skulle alltid vilja ha dem att värma mig med, men jag törs ej.”

Valborg till Selma efter Nobelpriset:
”Nu längtar jag så förtvivlat efter dig, min egen, mitt allt, och så går jag och intalar mig, att du nu är så lycklig, att du aldrig mer behöver mig. Men behöver du inte någon gång ändå någon, som kysser dig, någon som älskar dig så där alltigenom, att inga gränser finns mellan dig och mig …”

Selma:
”Snart ska vi arbeta tillsammans och älska, älska opptända. Det är så härligt att tänka på.”

Om några har skrivit kärleksbrev till varandra så är det Valborg och Selma. Det ångar om dem, och plötsligt i något resonemang om praktiska frågor bryter kärleken igenom.

Selma:
”Jag är lycklig över att äga dig. Måtte du bara aldrig tröttna på att vara min.”

Ingen av dem tröttnar, även om breven lugnar ner sig under årens lopp och går över i ett fint samtal mellan två gamla kärlekskamrater som kysser breven godnatt innan de skickar i väg dem från Falun och Mårbacka.

Selma:
”Tills i dag har jag inte uträttat något annat ordentligt än brevskrivning. Litet andra affärer har Jag också skött om såsom vägbyggande och torvströupptag… Det skulle verkligen vara riktigt bra om jag hade dig här som brevskrivare, bibliotekarie, bokhållare, högläsare och rådgivare i alla kvistiga fall. Då skulle livet var lätt. Och en smula kärlek hunne vi kanske med mellan arbetet. Jag längtar så mycket efter dig nu då jag skriver …”

Det är mest synd om Sophie. Det är alltid synd om Sophie som livet farit hårt fram med. Hon är svartsjuk när hon vet att Valborg bor hos Selma på Mårbacka eller när de reser tillsammans till Finland och Ryssland.

Selmas trofasthet är total: det som börjat som ett svärmeri och förälskelse från hennes sida övergår i vänskap. Sophie är änka och har dessutom en affär med en man nere i Belgien, dit Selma hänger med som förkläde.

Det gamla passionsdramat pulserar fortfarande genom huset. I femtio år skulle Valborgs och Selmas brev vara inlåsta här i valvet på Mårbacka innan de fick läsas. Så var det bestämt i Selmas testamente.

De har legat här och laddat upp huset med sin kraft. Många av breven är naturligtvis försvunna, bortgallrade av Selma och Valborg, med hänsyn till Sophie. Men några fanns kvar när arkivet öppnades; utlagda av dem själva som ett spår för eftervärlden …

Sophie och Valborg möttes någon gång i livet, men aldrig här på Mårbacka. Nu finns de här båda två, Sophie med högre status och eget paradrum, som om Selma gjort henne till kuliss och kamouflage för passionen med Valborg. När Sophie dör 1921 dyker de gamla planerna upp hos både Selma och Valborg om att flytta ihop. Valborg skulle bo i två rum på övervåningen, med egna möbler. Men nar det kommer till ett avgörande tvekar båda.

Valborg skriver:

”Du sa en gång att vi aldrig skulle komma att tröttna på varandra, om vi bodde i var sitt hem.”

Båda är rädda om sin kärlek och vänskap, och sitt oberoende. De är två rekorderliga damer i övre medelåldern med inrutade vanor.

Ett eget rum stod alltid och väntade på Valborg när hon kom på besök. Olander-rummet, längst bort i korridoren, alltid låst.

Privat står det på dörren.