Schlagerkungen Thomas G:son om såren som aldrig läker

Thomas G:son är Melodifestivalens mest meriterade låtskrivare. 74 tävlingsbidrag och två Eurovision-vinster är rekord. Bakom framgångarna finns berättelsen om ett familjetrauma och en oväntad vänskap med författaren Per Hagman.

Thomas G:son backar sin mörkgrå Lexus ut ur en av husets två garageportar.

– Jag kan köra bil men be mig inte lyfta huven, säger han medan han svänger ut på den förmiddagslugna gatan.

På bergssluttningen med utsikt mot Skövde ligger en och tvåplansvillorna inbäddade i ett luftigt snöfall. Husen är helt vanliga men i ett av dem bor svensk Melodifestivals-adel. Mannen med den långa, blonda hårmanen som tv-tittarna lärt känna som närmast en del av möblemanget i den folkkära musiktävlingens green room är i allra högsta grad medansvarig för att Sverige sedan millennieskiftet blivit en stormakt i Eurovision. 

Tillsammans med Irland har blågula representanter vunnit flest gånger: sju. Thomas G:son ligger bakom två av de bidragen; Loreens Euphoria och Tattoo är båda hans kompositioner. Dessutom har han vunnit Melodifestivalen två gånger till, år 2001 med Friends och 2006 med Carola. Hans totala antal bidrag i tävlingen – 74 – är rekord. 

– Det var min brorsa Magnus som byggde studion 1992, berättar Thomas G:son om rummet ovanpå föräldrahemmets garage där allting började. Jag tror att jag hade flyttat hem igen, antagligen hade någon relation tagit slut. Brorsan är ingen musikkille men en fixare och jag råkade häva ur mig att ”Här skulle man ha en studio!” Han gick igång på idén.

 De var tre bröder som växte upp i huset utanför Skövde, söner till Ingvar och Anita. Mellanbrorsan, Magnus, kunde bygga. Mikael, den yngste, var bra på motorer. Thomas var helt opraktisk men intresserad av musik. Redan som liten bandade han över sin äldre kusins LP-skivor med Deep Purple och Kiss. Sedan väntade gitarrlektioner i kommunala musikskolan och Thomas bildade flera olika band. 

– Eddie Van Halen var Gud. Och Yngwie Malmsteen förstås. Då stod inte låtarna utan gitarren i centrum, man skulle spela riktigt bra. Jag minns att jag gick till min lärare och sa: ”Ge mig det svåraste stycket du har.” 

Han funderade på att söka musiklinjen på gymnasiet men när det var dags att välja blev det ändå ekonomi. Om rockstjärnedrömmen inte skulle bära kunde utbildningen fungera som försäkring, tänkte han. Så hårdrockaren hamnade i samma klass som en synthare som också drömde stort.

– Thomas räddade mig, säger författaren Per Hagman.

– De andra hårdrockarna i stan ville ju spöa mig för att jag var en fjolla som hade kajal och såg ut som Robert Smith. Thomas var inte sådan. Han var snäll och rolig. Vi fann varandra i att vi var två tramsiga typer som delade samma väldigt västgötska typ av humor. Vi skrattar fortfarande åt sånt som ingen i Stockholm förstår, till exempel Eddie Meduza.

Thomas G:son minns tydligt hur olika hans och vännens tonåriga stilval var:

– Han hade tvål i håret så att det stod rakt upp, säger han och skrattar.

– Klassen var kul och jag är glad att jag gick ekonomisk linje.

Under gymnasieåren var det bara hårdrock som gällde för Thomas G:son. Men Per Hagman kommer ihåg att den musikaliske vännen faktiskt redan då nosade på det som senare skulle komma att bli hans levebröd.

– När vi gick i trean minns jag att han berättade att han ville skicka in några låtar till Melodifestivalen. Det var ju otroligt tabubelagt på den tiden. Men jag som var en svårmodig tonårspoet var inte sen att haka på när han frågade om jag ville skriva texterna.

Ni skrev schlagerlåtar ihop?

– Vi skrev schlagerlåtar ihop. Men mer säger jag inte om det. Av förståeliga skäl har de låtarna aldrig dykt upp i något offentligt sammanhang, säger Per Hagman.

Efter gymnasiet tappade vännerna kontakten under ett par år. Per Hagman var fullt upptagen med att, som han säger, ”upptäcka Stockholmsnatten”. Thomas G:son i sin tur gjorde åtminstone ett försök att nyttja den färska ekonomiutbildningen.

– Pappa hade fixat en intervju åt mig på bank. Jag dök upp där i långt hår och skinnjacka. Jag fick så klart inte jobbet.

Någon rockstjärna blev han inte heller. Med sista bandsatsningen, pudelrockarna Masquerade, fick Thomas G:son förvisso göra en bejublad turné i Japan, men hemma funkade det inte alls. Så Thomas började tillbringa alltmer tid i studion i föräldrahemmet. Parallellt hade han lärt känna Skövdesonen Calle Kindbom som skrev låtar till dansband och som uppmuntrade sin nyfunne vän att prova. 

Ett försök blev flera och snart var ett samarbete igång. I närliggande Skara fanns Bert Karlsson och Mariann Grammofon. Skivbolaget gav inte bara ut dansbandsplattor utan var också stadig leverantör av låtar till Melodifestivalen. Carola, Kikki Danielsson, Lotta Engberg och Lena Philipsson är bara några av Melloveteranerna som funnits i Karlssons stall. G:son blev otroligt överraskad när hans första bidrag Natten är min vän togs ut 1999. Det framfördes av dåvarande flickvännen, Cleo Nilsson. I en lägenhet i Stockholm satt gymnasiekompisen Per Hagman framför tv:n. Han hajade till när ett långt hårsvall plötsligt dök upp i rutan:

– ”Vad fan, har han med en låt i schlagern!”, tänkte jag. Det var efter det som vi tog upp kontakten igen. Jag tror att vi först sprang på varandra ute. Thomas känner ju allt och alla i musikbranschen, och jag känner också lite folk. Sedan började vi umgås på tumanhand igen. Käka middag. Prata om livet och om hans ständiga låtskrivarframgångar. Jag som fattig stackars författare blir alltid grön av avund.

Det absolut konstigaste, sjukaste och värsta

De där ständiga framgångarna inleddes 2001. Då vann Thomas G:sons och Henrik Sethssons Lyssna till ditt hjärta med Friends Melodifestivalen. När tävlingen 2002 förvandlades till det vi känner den som i dag, en flera veckor lång serie av deltävlingar med en avslutande final, hade Thomas G:son plötsligt regelmässigt med flera bidrag per år.

– Det var som om jag sögs in i något jag inte riktigt hade kontroll över, säger han. I början skrev och producerade jag nästan alla låtar själv. Det var fyra deltävlingar och en final, jag åkte runt på allt och fattade nog inte vad som hände. Jag hade aldrig någon tanke om att bli Melodifestivalens mesta låtskrivare – det har bara blivit så.

På det professionella planet gick det bättre för G:son än någonsin efter millennieskiftet. 2006 vann en av hans låtar Mello igen, Evighet med Carola. Privat var det mörkare. 2002 förlorade han sin far, bara 61 år gammal, i cancer. Fyra år senare skakades hans verklighet om igen, då hans lillebror gick bort.

– Strax efter att jag kommit hem från Eurovision i Aten var det fotbolls-VM. Sverige spelade och jag såg matchen på tv. Då ringde min bror och sa att de inte fick tag i Mikael. Senare på kvällen ringde en journalist från Aftonbladet och sa att Mikael var död. Det är det absolut konstigaste, sjukaste och värsta jag varit med om.

Mikael hade skjutits av polis.

– Vi hade inte sett några tecken på att Mikael skulle vara sjuk, men så måste det nog ha varit, säger Thomas i dag, 18 år senare. 

 Familjen kommer aldrig att få veta. Att över huvud taget prata om det som hänt är svårt.

– De såren läker aldrig.

Hur tror du att det som hände med din far och din bror har påverkat dig som låtskrivare?

– Det funkar inte så. Jag är inte artist själv. Jag skriver låtar åt andra. Det är sådant som de är med om som påverkar hur låtarna blir. Jag skriver inte min egen historia. Men jag tänker annorlunda kring saker och ting i dag. Jag rensar bort allt som är tråkigt och onödigt. Ser till att umgås med roliga personer och göra roliga projekt. Allt som känns meningslöst slutar jag med.

Samtidigt som Thomas G:son försökte bearbeta två stora personliga förluster rullade Melodifestivalståget på i hög hastighet. Mitt i sorgen fortsatte Thomas att skriva. 2012 var det dags för ytterligare en vinst. Låten Euphoria med Loreen tog sig hela vägen till seger i Eurovision. Elva år senare, i fjol, upprepades succén med Tattoo.

– En stor skillnad mellan de två låtarna är att Euphoria skrev bara Peter Boström och jag, säger Thomas. När vi gjorde Tattoo var vi ett gäng på sex personer. Det var också annorlunda att skriva ytterligare en låt till samma artist. Första gången hade jag inte riktigt koll. Nu visste jag exakt hur bra Loreen var. Det var inte bestämt från början att hon skulle göra Tattoo men när det började talas om att försöka få henne att ställa upp visste jag direkt att låten skulle flyga.

Den stora laguppställningen bakom fjolårets Eurovisionvinnare är typisk för hur professionella låtskrivare arbetar i dag. De senaste åren har yrket utvecklats från ett typiskt enmansjobb till ett grupparbete. 

– Branschen effektiviseras allt mer, säger Thomas. Jag behöver blanda upp mina idéer med andras, jag är också mån om att skriva med människor som jag vet att jag har kul med. Jag tror att det finns en vanlig missuppfattning att låtskrivande i dag är något industriellt. Att man stämplar in på morgonen och så sätter fabriken igång. Jag vet i och för sig inte hur Max Martin eller andra som jag inte har jobbat med gör. Men jag skriver inte musik på det sättet. Jag funderar ibland på hur det går till, jag får ju frågan … Jag vet verkligen inte. Oftast känns det som att det bara blir. 

För Per Hagman – som 2004 släppte en roman med titeln Att komma hem ska vara en schlager – är det tydligt att framgångsreceptet bakom vännens låtar finns i hans personlighet:

– Thomas är otroligt prestigelös. Vissa låtskrivare har en ängslighet. Även om de gör schlager ska det vara lite hippt eller snyggt. Thomas har bara en sådan genuin arbetsglädje. Det spelar ingen roll om han ska skriva något lite mer komplicerat till Loreen eller något mer gammaldags, dansbandsaktigt. Han älskar det han gör. Sedan vet jag ju förstås att han brukar gnälla över att det kan vara svårt att komma igång…

– Innan jag får till början vet jag aldrig hur man gör. Oftast sitter jag bara där, så här, säger Thomas G:son.

Nu spelar han luftpiano, rör fingrarna över påhittade tangenter. 

– Idéerna kan komma när som helst. 

När han haft svårt att sova har han ibland smugit upp för att inte väcka familjen. I tystnaden och mörkret kan G:son plocka upp mobilen, nynna en snutt i inspelningsappen. Det som är bra tar han vidare, antingen själv eller med andra. Låtskrivarmötena, som i branschen kallas sessions, kan vara alltifrån egna initiativ till arrangemang av musikförlaget som han är knuten till. Nu senast har han och Jimmy Jansson, en av Tattoo-kompositörerna, varit en vecka i Sydkorea för att skriva K-pop.

– De lite udda projekten är extra roliga, säger han. Till Melodifestivalen har jag skrivit låtar till bland andra Thorsten Flinck och Edward Blom. Jag går igång på den typen av utmaningar, att få försöka lösa en på papperet omöjlig idé. 

Uppenbarligen har han lyckats igen då han i år har fem bidrag med i Melodifestivalen. Skulle något av hans bidrag ta sig vidare till Eurovision och vinna blir han historisk. Ingen låtskrivare har hittills vunnit tävlingen tre gånger. 

Ur Tidningen Vi #2 2024.

Läs mer:

Johan Norberg om Ainbusk – Josefin, Marie och det smärtsamma slutet

Thomas Stenström: ”Jag hade kunnat sitta på kåken för att få spela musik”